Christer Hillbom, ekonomikommentator
Den stora ”recessionen” med krympande ekonomier såg ut vara passerad. En försiktig optimism spirade: Världshandeln ökade efter ett tidigare våldsamt fall. Den ekonomiska tillväxten räknades i plussiffror.
Men återhämtningen efter finanskrisen och lågkonjunkturen var knagglig och skör. Statsfinansiella skuldberg utvecklades till en baksmälla efter de tidigare gigantiska stimulanspaketen som kostat tusentals miljarder US dollar, euro och japanska yen.
De nya hoten tornade upp sig, främst i USA, Europa och Japan. Priset för att rädda det internationella bank- och finanssystemet var högt. Detta visade sig i åtskilliga länder i form av sönderkörda statsfinanser med stora budgetunderskott och växande skuldbördor. Statschefer, centralbanker och Internationella valutafonden, IMF, tvingades under 2010 att ingripa med akuta krisbeslut. I vissa fall handlade det om att gå in med räddningspaket till stater som blivit oförmögna att finansiera sina statsskulder.
Målet att hålla i gång den ekonomiska återhämtningen var gemensamt runtom i världen, men det fanns en tydlig vattendelare mellan länder som tagit sig igenom lågkonjunkturen med goda statsfinanser i behåll och de som plågades av skuldproblem. Skillnaden mellan länder med goda och dåliga statsfinanser bidrog till att luckra upp den samordnade krishantering som mejslats fram av länderna inom G20, världens 20 största ekonomier.
Uppfattningen att globala problem krävde globala lösningar bleknade bort och ersattes av att både större och mindre länder började bedriva en mer egoistisk ekonomisk politik där såväl skatter och räntor som valutor användes som spelbrickor. Syftet var att stärka det egna landets export och konkurrenskraft på andra länders bekostnad. Som en följd av detta beskyllde många länder varandra för att använda ojusta metoder med handelshinder, sedelpressar och risk för valutakrig.
Nya dollarsedlar
Medan den ekonomiska tillväxten accelererade i Kina pekade utvecklingen periodvis åt motsatt håll i USA. Plussiffran för den kinesiska bruttonationalprodukten, BNP, steg under året från ca 8 % till över 10 %. En väntad tillväxt i USA på över 3 % justerades ned till drygt 2 %.
Den amerikanska statsskulden steg till över 13 000 miljarder US dollar, motsvarande 90 % av landets BNP. Läget blev inte bättre av att den federala budgeten visade upp ett minus på ca 1 300 miljarder US dollar. I stället för att enbart skära ned på kostnader i budgeten valde president Barack Obama och centralbanken Federal Reserve System, Fed, att satsa ännu mer pengar för att kickstarta ekonomin.
Det mesta av centralbankens vanliga krut var redan bränt. Tidigare sänkningar hade i praktiken drivit ned räntan till en nollnivå. Räddningsplankan blev att låta Fed i omgångar köpa upp nyutgivna statsobligationer för totalt 600 miljarder US dollar. Det innebar i praktiken samma sak som att starta sedelpressen och trycka nya pengar.
Reaktionen från omvärlden blev skarp, framför allt från Brasilien och snabbväxande länder som exempelvis Indien, Thailand och Sydkorea. Protesterna kom i första hand från länder som på kort tid återhämtat sig efter den stora recessionen och lågkonjunkturen, och som ofta var tillbaka på eller förbi sina gamla nivåer.
Brasilien var först med att införa en särskild skatt på utländskt investeringskapital som strömmade in i landet. Risken som de snabbväxande länderna såg var att den amerikanska sedelpressen drev ned växelkursen på US dollarn, och därmed lockades investerare och spekulanter att låna upp billiga US dollar för att sedan placera kapital i de snabbväxande länderna. Något som ansågs driva upp priset på aktier och fastigheter samt öka risken för överhettning, finansbubblor och nya kriser.
Kris för euron
En annan sida av den statsfinansiella skuldkrisen bröt ut i Europa. Det första fallet blev Grekland. Oredan i landets statsfinanser var inget nytt problem. I början av året stod det klart att den ekonomiska statistiken under lång tid hade redovisats felaktigt. Statsskulden var rekordhög och underskottet i budgeten räknades upp gång på gång.
Kreditvärderingsföretagen sänkte landets kreditbetyg och en kaosartad utveckling tog fart. Detta trots att premiärminister Giorgos Papandreou utlovade ekonomiska nedskärningar men förnekade behovet av nödlån från euroländerna för att klara finansieringen av den stigande statsskulden.
Banker och andra långivare med stora innehav av grekiska statsobligationer blev nervösa och började kräva allt högre räntor för att fortsätta att finansiera landets statsskuld. Situationen tog ett struptag på euroländernas finansministrar, som skrämdes av signaler om att både euron och Europeiska valutaunionen var i gungning.
I maj, efter att grekerna gått ut i protestdemonstrationer och generalstrejker, kom upplösningen. EU och Internationella valutafonden, IMF, hade då samlat in nödhjälpspengar på totalt 750 miljarder euro. Tillräckligt mycket för att eventuellt kunna rädda liknande skuldkriser i Portugal, Irland, Spanien och Italien. Grekland beviljades nödlån på 110 miljarder euro mot löfte om höjd pensionsålder och kraftiga nedskärningar av statsutgifterna.
 |
|
Grekiska demonstranter utanför parlamentsbyggnaden i Athen. |
|
ARIS MESSINIS/AFP/SCANPIX |
Fler länder på tur
För att undvika en upprepning av fallet med Grekland utlovade de övriga riskländerna nedskärningar av de offentliga utgifterna. Löften som kom slag i slag med sänkta betyg från kreditvärderingsföretagen och en pyrande misstro på finansmarkanden. Problemet för i stort sett samtliga euroländer och övriga EU-länder var att de kraftigt bröt mot sina åtaganden i den europeiska Stabilitets- och tillväxtpakten. Den tillåter ett budgetunderskott på högst 3 % och en statsskuld på högst 60 % av varje lands BNP.
Efter stödet till Grekland uppstod ett tillfälligt lugn med sjunkande räntor på statsobligationer, men oron tog ny fart när Irlands regering i slutet av sommaren meddelade att alla nödlidande irländska banker skulle räddas från konkurs. Ett löfte som visade sig mer än fördubbla underskottet i statsbudgeten. På kort tid ökade underskottet från ca 15 % till över 30 %. Trots det förnekade regeringen gång på gång varje behov av nödhjälp från EU och IMF.
EU:s ordförande Herman Van Rompuy bidrog till allmän nervositet när han uttalade att både euron som valuta och EU som helhet stod på spel om Irland inte accepterade ett nödlån. Efter ytterligare påtryckningar från andra dignitärer inom EU gav Irland upp och accepterade ett lån på ca 85 miljarder euro. Ett lån som var sammansatt av bidrag i huvudsak från EU och IMF och till en mindre del även från Storbritannien och Sverige.
Från EU:s sida fanns en förhoppning om att lånet till Irland även skulle lindra oron på finansmarknaden och hindra Portugal, Spanien och Italien från att bli nya offer för den statsfinansiella krisen. Men lindringen uteblev. Räntan på de nödlidande skuldländernas nya och gamla lån var fortsatt hög. Banker och långivare fortsatte att spekulera i risken att Portugal stod på tur för att tvingas ta emot hjälp.
Förutom raden av länder med skuldproblem i eurozonen blev läget prekärt i Storbritannien. En nyvald konservativ regering slog till med nedskärningar i statsbudgeten. Åtstramningen innebar såväl skattehöjningar, höjd pensionsålder till 66 år som att en halv miljon människor inom offentliga sektorn skulle kastas ut i arbetslöshet. Återigen handlade det om att driva en finanspolitik som balanserade mellan försämringar av välfärden och fortsatta stimulanser av ekonomin.
Obalanser mellan nord och syd, öst och väst
Som kontrast till utvecklingen i de statsfinansiella krisländerna i EU fanns de nordiska EU-länderna plus Tyskland och några länder till. Här var den ekonomiska återhämtningen efter lågkonjunkturen i full gång. Sverige och svensk ekonomi framstod som bäst i klassen med ett obetydligt budgetunderskott och en krympande statsskuld som redan var långt mindre än det högsta tillåtna enligt stabilitetspaktens krav. Under tredje kvartalet accelererade tillväxten i Sverige till ca 7 %, den högsta sedan 1971.
Världsekonomin i sin helhet såg ut att växa med mellan 4 % och 4,5 % under 2010. Men medeltalet skymde en tillväxt som på flera sätt var obalanserad. Det gällde dels tydliga skillnader i BNP-siffror, där tillväxten ofta låg på runt 0 % eller på ett par enstaka procent för länder med dåliga statsfinanser samt extremfallet Kina med en tillväxt på över 10 %.
Dels handlade det också om stora skillnader i överskott och underskott i utrikeshandeln. För USA blev handelsunderskottet ett akut problem. Under till exempel augusti blev det ett minus på drygt 46 miljarder US dollar. Av den siffran stod handelsunderskottet med Kina för 35 miljarder US dollar. Det amerikanska underskottet i den samlade handels- och tjänstebalansen mot omvärlden var på väg mot 500 miljarder US dollar under 2010.
Under G20:s möte i Sydkorea gick USA:s president Barack Obama med nedfällt visir till öppen attack mot obalanserna. Han sade att ”länder med stora exportöverskott måste byta inriktning. Ingen nation kan längre räkna med att vägen till välstånd kommer att gå genom export till USA”.
Lansen var inte enbart riktad mot Kina, med ett beräknat överskott på mer än 180 miljarder US dollar i sina affärer med omvärlden. USA kritiserade även en rad andra länder med ”orimligt” stora och långvariga överskott. I gruppen ingick bl.a. Tyskland med plus 210 miljarder US dollar samt stora ekonomier som Japan och Ryssland. Även små länder som Schweiz, Sverige och Nederländerna fick en släng av sleven och placerades under särskild observation.
Den amerikanska irritationen över obalanserna i världshandeln fick färsk näring av statistik som visade att Kinas export i årstakt återigen skenande med plussiffror på 30 till 40 % samtidigt som importökningen släpade efter. USA kritiserade på nytt Kina för att använda stora summor i sin valutareserv till interventioner som tryckte ned värdet på den kinesiska valutan och på så vis konserverade obalanserna i världshandeln.
I slutkommunikén från G20 fanns det inget beslut om var gränserna för orimliga under- och överskott skulle dras. Frågan sköts tillfälligt över till IMF för utredning.
En miljard fattiga
Enigheten inom G20 var i stället större när det gällde skärpta krav på det internationella banksystemet om att undvika en upprepning av den tidigare bank- och finanskrisen. För stora internationellt verksamma banker och finansföretag ställdes skärpta krav på mer eget kapital och andra finansiella reserver. Av gamla åtaganden för G20 upprepades en läpparnas bekännelse att motarbeta valutamanipulationer, handelshinder, protektionism, miljöförstöring och fattigdom.
Samtidigt visade siffror från bl.a. Världsbanken att den internationella lågkonjunkturen slagit hårdast mot de allra fattigaste länderna. Omkring 1,4 miljarder människor beräknades leva på mindre än 1,25 US dollar om dagen. I vissa länder i Afrika, som Tanzania och Liberia, betecknades ca 95 % av befolkningen som extremt fattig och hungrande. I ett land som Bangladesh, där den ekonomiska tillväxten var ganska hög och statsfinanserna i hyggligt skick, tillhörde 8 av 10 invånare gruppen med inkomster på mindre än 1,25 US dollar om dagen.
Läget i de fattigaste länderna blev inte bättre av att priset på livsmedel återigen pekade uppåt. Minnet av matpriskrisen 2007 bidrog till att både privata företag och länder som Kina och Indien fortsatte att gardera för sina egna behov genom att köpa upp eller långtidshyra jordbruksmark i främst afrikanska länder.
Från Världsbanken kom varningar om en farlig utveckling. Ytan av uppköpt eller hyrd jordbruksmark motsvarade storleken på hela Sverige. I ett fall gick dock ett hyresavtal om intet. Det sydkoreanska företaget Daewoo önskade få tillgång till nästan hälften av all åkermark i Madagaskar. Efter folkliga protester sprack avtalet.
Kina köper världen
Kinas aptit på utländska tillgångar gällde inte bara råvaror och jordbruk. Uppköp av hela företag eller av aktieposter i bolag i de gamla industriländerna ökade. Det statskontrollerade företaget China Investment Corporation med 300 miljarder US dollar i kassan använde en del av pengarna för att köpa in sig i bolag som exempelvis Coca-Cola. Ett annat kinesiskt köp gällde elkraftnät i Brasilien.
Ett uppköp som fick internationell genklang gällde Ford Motor Companys försäljning av dotterbolaget Volvo Personvagnar AB till det kinesiska bolaget Geely Holding Group Co. Ltd. för 18 miljarder kronor. Uppgörelsen som även undertecknades av den kinesiska och svenska regeringen innebar att huvudkontor och utveckling skulle stanna kvar i Sverige, samt att nya fabriker skulle byggas för lokal produktion i Kina.
Under 2010 tog Kina ytterligare ett kliv upp som världens största bilmarknad. Nybilsförsäljningen väntades under året att stiga till 18 miljoner bilar. En siffra som klart övertrumfade 10 miljoner sålda bilar på den amerikanska marknaden. Även på andra håll i världen tog bilförsäljningen revansch efter förluståren 2008 och 2009. Detta gällde också för stora och små lastbilar.
Bilföretaget General Motors Corporation, GM, som räddats från konkurs med hjälp av amerikanska skattepengar, återkom som börsbolag efter hårda nedskärningar och försäljningen av bl.a. dotterbolaget Saab Automobile AB. Fordonsbranschen blev efter en symbolisk tvärnit samt sladd- och dikeskörning på många håll det tydligaste exemplet på att återhämtningen efter lågkonjunkturen gick åt rätt håll.
Världen håller andan
Men osäkerheten i världsekonomin var fortsatt stor ända in i slutet av året. En prognos från industriländernas samarbetsorganisation OECD pekade på behovet av fortsatta budgetnedskärningar och att de hittills beslutade åtstramningarna bara var en första början på en process som var dömd att fortsätta till 2015 och därefter.
I Europa hängde det fortfarande kvar frågetecken kring överlevnadschanserna för euron och valutaunionen. Risker för överföring av smitta från Grekland, Irland och Portugal till stora euroländer som Spanien och Italien dröjde kvar. Som ett orosmoln inför framtiden fanns också en fortsatt hög arbetslöshet, i USA på ca 19 %. Inom EU låg Spanien illa till, var femte spanjor saknade ett jobb. Att få i gång en högre och mer jämnt fördelad tillväxt framstod alltmer som ett undermedel för att minska obalanserna i världsekonomin.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
Ekonomiåret 2010: En världsekonomi i obalans
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2010-en-världsekonomi-i-obalans
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
