EM i friidrott:
Svenskar i topp
av Anders Hanssonfrilansjournalist och friidrottare
Det är elva år sedan VM i friidrott arrangerades på Nya Ullevi i Göteborg. När nu EM avgörs på samma arena kan vi bara hoppas på en lika stor succé som förra gången. Det då närmast rekordvarma vädret blir förstås svårt att slå, även om augusti numera brukar vara solsäkert.
Men kommer publiken att även denna gång bjudas på två världsrekord (då var det trestegshopparna Jonathan Edwards och Inessa Kravets som presterade ännu i dag oöverträffade resultat)? Nej, det är nog inte så troligt. Men vad gäller svenska framgångar är det betydligt bättre förspänt. Sedan lär folkfesten komma av sig själv. Det är ju ”goa” Göteborg vi talar om.
EM i friidrott är en tävling som har drygt sjuttio år på nacken. Så tidigt som 1934 arrangerades det första europamästerskapet (kvinnorna fick vänta med att vara med till 1938), medan VM är en betydligt yngre företeelse. De första världsmästarna korades inte förrän 1983 i Helsingfors. Att EM har lägre status än VM och OS är helt klart. I första hand för att konkurrensen i vissa grenar är betydligt sämre när främst amerikaner och afrikaner saknas. Sedan man börjat arrangera VM vartannat år betraktas EM-åren av många som en sorts mellansäsong. Men för europeiska friidrottare är EM ändå årets stora höjdpunkt.
 |
Kvartetten som kanVad har då vi svenskar att se fram emot i medaljväg? Frågan är om inte hemma-EM kan bli tidernas mest framgångsrika mästerskap för svenskt vidkommande. Om man räknar bort 1946 vill säga. Ett år efter andra världskrigets slut tog de svenske inte mindre än nio guldmedaljer. De insatserna ska visserligen inte förringas, men konkurrenterna hade ju i ärlighetens namn haft en hel del annat att tänka på åren dessförinnan.
Vad vi i stället ska jämföra med är 2002 års facit. Den gången, i München, blev det tre svenska guld genom Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft. Att dessa tre finns med även detta år bådar ju gott, men det har varit en kamp mot klockan.
Värst skadedrabbad av de tre var Kajsa Bergqvists med en avsliten hälsena sommaren 2004, men redan året efter blev det VM-guld och i vintras världsrekord inomhus med 2,08 för Kajsa. Efter en lite knackig inledning på sommarsäsongen är Kajsa återigen uppe på de riktigt höga höjderna. På SM i Sollentuna i mitten av juli, på arenan där Kajsa inledde sin friidrottskarriär, bjöd hon publiken på först världsårsbästa med 2,04 och sedan försök på världsrekordhöjden 2,10. Kajsa Bergqvist blir svår att slå på EM. Svårast motstånd ser ut att komma ifrån kroatiskan Blanca Vlasic och ryskan Jelena Slesarenko. Däremot har sensationella VM-bronsmedaljösen från i fjol, Emma Green, haft svårt att hitta rätt i hoppningen denna säsong.
Mer långvariga skadeproblem har trestegsfantomen Christian Olsson dragits med. Men efter sju sorger, åtta bedrövelser och ett flertal operationer är Christian tillbaka som världens förmodligen bäste trestegshoppare. 17,62 har det som bäst blivit i skrivande stund, och även om den närmast osannolika stabiliteten från förr saknats så har Christian visat att han fortfarande besitter förmågan att hoppa riktigt långt. Frågan är om den allvarligaste europeiska utmanaren på senare år, rumänen Marian Oprea, har något att sätta emot.
Av de tre regerande europamästarna är det ändå Carolina Klüft som legat längst från sina tidigare personbästan. Det är en smärtande muskel i lårets baksida som hindrat henne vid löpning i hög fart. Det är en förmåga hon är beroende av i tre av de sju mångkampsgrenarna: 100 meter häck, längdhopp och 200 meter. Å andra sidan är Carolina Klüft så överlägsen i sjukampsvärlden att hon kan ligga en bra bit från sina bästa noteringar och ändå vinna tämligen överlägset.
Medan Kajsa, Christian och Carolina är favoriter till att försvara sina titlar ser det mer osäkert ut för den fjärde av de senaste årens svenska megastjärnor, Stefan Holm. Efter att ha tagit OS-guld och sedan klarat drömgränsen 2,40 inomhus har envisa småskador och problem med teknik och hoppkänsla bildat uppförsbacke för den flygande Forshagasonen. 2,32 på hemmaplan i Karlstad i mitten av juli pekar åt rätt håll, men detta är höjder som Stefan tog var och varannan vecka för ett par år sedan. Bäst av de svenska höjdhopparna har i stället Linus Thörnblad sett ut, men även han har drabbats av skador vilket gjorde att han bland annat tvingades lämna återbud till SM. Hittar Stefan och Linus tillbaka till stormformen är de med och slåss om medaljerna, även om favoritskapet troligen får placeras hos ryssen Jaroslav Rybakov.
Susannas supersäsongAlla hopp i hopp till trots så ser Susanna Kallur ut att vara den mest spännande av alla svenska friidrottare säsongen 2006. Visserligen tog hon redan förra vintern EM-guld inomhus på 60 meter häck före tvillingsyrran Jenny. Men 100 meter häck är en annan sak. Det är trots allt så att det är meriterna utomhus som räknas i det långa loppet, och där ligger faktiskt Jenny steget före än så länge. Detta genom sin sensationella VM-finalplats i Helsingfors förra året.
Men i år har Susanna tagit ytterligare ett steg i sin utveckling och bland annat tagit dubbla segrar i Golden League genom en sanslöst imponerande löpning. Häcklöpning går ut på att minimera fartförlusten när man passerar häckarna och Susanna ser ut att snarast accelerera vid varje häckpassage. Världens förmodligen bästa teknik gör henne till huvudfavorit till EM-guldet, och med bra förhållanden kan hon mycket väl slå Ludmila Engquists svenska rekord.
Sverige har ytterligare en riktigt stark medaljkandidat i stavhopparen Alhaji Jeng. Efter sin silvermedalj vid VM inomhus i vintras har han visat att han är stabil på en hög nivå och att det svenska rekordet lever farligt. Det finns en uppsjö andra intressanta namn i den svenska truppen som mycket väl kan ta sig till final och kanske mer därtill: Mustafa Mohamed, OS-finalist på 3 000 meter hinder, Johan Wissman på 200 meter, mästerskapsspecialisten korthäcklöparen Robert Kronberg och diskuskasterskan och flerfaldiga VM-finalisten Anna Söderberg är bara några.
TuristfrittSverige kommer att ställa upp med sin överlägset största trupp någonsin i Göteborg. Att tro att alla har medaljchans är dock totalt orimligt. Frågan är om det ens är ett rättvist krav. Man kan så klart fundera över hur bra en aktiv måste vara för att ha på ett mästerskap att göra. Inför varje mästerskap finns det internationella kvalgränser, och om man klarar denna i sin gren bör man betraktas som värdig att delta, även om det inte automatiskt innebär att förbundskaptenen faktiskt tar ut en. Att i tidningarnas betygssättningar efter mästerskapen peka ut aktiva som ”turister” känns orättvist och löjligt.
Friidrott är en extremt tuff idrott att nå världseliten i. Bara att nå mästerskapsklass kräver både stor talang och många års stenhård träning. För att nå världseliten är naturligtvis kraven än större. Framför allt är det talangen som måste vara av exceptionell natur. Det finns personer som tränat sex dagar i veckan i tio år utan att vara riktigt nära att få delta i ett internationellt mästerskap. Att det inte finns några genvägar är Susanna Kallur ett gott exempel på. Hon var världens bästa junior, men det tog henne ytterligare fem, sex år att slå in sig i den yppersta senioreliten. Nu är hon en av drygt en handfull svenskar som har chans till medalj i Göteborg.
NE-reportage att läsa: Medier, sport och kön och Amatöridealet inom friidrotten
(Artikeln publicerad 2006-08-02)
EM: Svenska friidrottshopp
http://www.ne.se/rep/em-svenska-friidrottshopp
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
