Peder Gravlund, frilansjournalist och engelsklärare
För att beskriva ett lands historia är det vanligt att hänga upp utvecklingen på en rad avgörande hållpunkter. De betraktas som viktiga för att man ska förstå hur nationen har vuxit fram och anses ofta ingå i allmänbildningen.
I Sverige kan vi tala om personer som Birger jarl, Gustav Vasa, Axel von Oxenstierna, drottning Kristina och Per Albin Hansson – och kanske Carl von Linné. Vi kan nämna hällristningar, vikingatiden, Stockholms blodbad, slaget vid Lützen, tryckfrihetslagen, den allmänna rösträtten och folkhemmet. Alla är viktiga delar av Sveriges historia. Men är det nog för att förstå vårt ursprung?
Nationalkänsla
I Storbritannien har det från konservativt håll höjts röster som varnar för att kunskapen om landets historiska berättelse håller på att blekna hos det brittiska folket. Orsaken sägs vara skolans bristande undervisning, som fokuserar på processer i stället för på fakta. BBC-producenten Hugh Williams är en av dem som är orolig. Kunskap om Storbritanniens historia är enligt honom en del av det goda medborgarskapet, något som hjälper till insikt om vad det innebär att vara brittisk.
Williams drar själv sitt strå till stacken med boken Fifty Things You Need to Know about British History (2007). I den presenterar han sitt lands historia genom att lyfta fram händelser som har varit avgörande under framväxten av det Storbritannien som vi ser i dag. Syftet är att presentera den brittiska historien på ett lättillgängligt sätt som möjliggör en klar överblick, där händelserna förklaras i sitt sammanhang och visar på de olika linjerna i historien. Williams delar in sin framställning i fem delar – ursprunget, striderna, havet, friheten och sinnrikhet – som tillsammans ska förmedla berättelsen om Storbritannien.
 |
|
Stonehenge |
|
JASON HAWKES/CORBIS/SCANPIX |
Landets rötter
Stonehenge är ett monument över det brittiska ursprunget. I försöken att förstå bakgrunden till denna märkliga konstruktion, som uppfördes i perioder flera tusen år före Kristi födelse, tar den brittiska historien sin början. Men historien om nationens tillkomst är förstås av senare datum. Det första steget kan sägas vara den romerska ockupationen, som inleddes år 43 och varade i ca 400 år. Under denna tid infördes ett enhetligt styre, Britannia. Vid Roms fall splittrades emellertid landet åter i olika stammar.
Under slutet av 500-talet anlände kristendomens missionärer med Augustinus av Canterbury i spetsen till Brittiska öarna. Den katolska kyrkan fick med det ett växande inflytande, som höll i sig till början av 1500-talet, då kung Henrik VIII i reformationens svallvågor bröt med påven. Men innan dess hade kung Alfred den store försvarat landet mot vikingarna och skyddat dess språk och lagar och normanden Vilhelm Erövraren hade segrat i slaget vid Hastings 1066, varefter han enade landet under ett feodalt styre som integrerade det gamla anglosaxiska med det nya normandiska. För första gången hade folket ett slags känsla av tillhörighet, ur vilken en nation kunde börja växa fram.
Det engelska språket fick sin stora förnyare under 1500-talet i Shakespeare, som också blev en varaktig symbol för den brittiska kulturens storhet. Storbritannien som begrepp uppstod för övrigt först 1707, genom realunionen med Skottland. Relationen till Irland förblev desto mer problematisk, och från premiärministern Williams Gladstones misslyckande med att nå en lösning under 1880-talet går en direkt linje till konflikten i Nordirland.
I modern tid betraktas Romfördraget 1973 som den mest centrala händelsen. Det innebar att Storbritannien övergav sitt självvalda utanförskap och formellt, om än något motvilligt, inledde en integration med övriga Europa.
De avgörande slagen
Ett slag under ett krig är förstås ingen isolerad händelse, utan en del av ett mer omfattande skeende. Den huvudsakliga betydelsen blir därför symbolisk. Slaget mot Frankrike vid Azincourt 1415 betydde exempelvis att hundraåriga kriget återupptogs och symboliserar det brittiska anspråket på Frankrike. Samtidigt inspirerade det Shakespeare till dramat om Henrik V. Två andra kungar vilkas liv också dramatiserats av Shakespeare är Henrik VIII och Rikard III.
En annan Tudor, drottning Elisabet I, avvärjde invasionshotet från den spanska armadan hundra år senare. Det stärkte nationen, men förhindrade inte att det efter Elisabets död utbröt ett inbördeskrig som ledde till att Karl I besegrades av Oliver Cromwell vid Naseby 1645. Kungen avrättades 1649, och Cromwell inledde sitt skräckvälde.
Vid 1800-talets början skulle krigen mot Napoleon skänka Storbritannien två hjältar. Först segrade Lord Nelson vid Trafalgar 1805 och etablerade den brittiska dominansen till havs. Hertigen av Wellington besegrade sedan slutgiltigt Napoleon vid Waterloo 1815, den brittiska historiens mest berömda slag. Utgången öppnade både för Frankrikes väg mot republik och för Storbritanniens imperialistiska dominans.
Under första världskriget visar slaget vid Somme 1916 på skyttegravskrigets tragiska och meningslösa slakt av människoliv, medan slaget om Storbritannien under andra världskriget har en mer heroisk klang. Tyskland besegrades i luften, och de brittiska piloternas hjältemod ligger bakom Winston Churchills bevingade ord om att ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”. Andra världskriget innebar det definitiva slutet på Storbritanniens tid som stormakt.
 |
|
Sir Francis Drake |
|
THE BRIDGEMAN ART LIBRARY/IBL |
Det havsburna imperiet
År 1580 blev Sir Francis Drake den första engelsmannen att segla jorden runt. Hans framgångsrika upptäcktsresa, som även förde med sig enorma rikedomar, förebådade Storbritanniens gryende makt. Drake var också viceamiral under Lord Nelson när den spanska armadan besegrades 1588. Utforskandet av världen följdes av en berikande kolonisering. Men girigheten höll på att bli den brittiska ekonomins undergång i början av 1700-talet. Vad som kallades söderhavsbubblan var en följd av vilda spekulationer som överdrev handelns värde och ledde till en djup finanskris.
En annan avgörande seglats skedde 1620, då skeppet Mayflower förde en grupp puritaner till Amerika, där de bildade en framgångsrik koloni. Den amerikanska kolonin gick emellertid förlorad för britterna 1781, då George Washington ledde ett frihetskrig i protest mot Storbritanniens beskattning.
Men britterna hade bättre lycka annorstädes. De hade lukrativa kolonier i Karibien. I Indien stärkte de efter hand sitt grepp under administration av ostindiska kompaniet, och den afrikanska kontinenten blottlades för kolonisering efter David Livingstones kartläggningar, där höjdpunkten var upptäckten av Victoriafallen, 1855. Expansionen var främst ekonomisk, men för att säkra en stabil handel krävdes politisk och militär dominans. På så sätt utvecklades Brittiska imperiet under 1800-talet till världens mäktigaste statsbildning.
De båda världskrigen markerade alltså slutet på imperiet. Vid tiden för Indiens frigörelse 1947 – vars våldsamma efterspel fortfarande lever kvar i landets konflikt med Pakistan – fanns det inte mycket kvar av det forna väldet. Året efter lade S/S Empire till vid hamnen i Tilburg. Med sig hade det immigranter från Karibien. Det inledde en invandring från de forna kolonierna, vilket både visade på imperiets slutliga nedmontering och ledde till att det brittiska samhället kom att präglas av ökad kulturell mångfald.
Frihetssträvan
År 1215 skrev kung Johan under Magna Charta, ett fördrag som gick med på en viss maktbegränsning för kungen till förmån för adeln och prästerskapet. I praktiken fick fördraget begränsad inverkan, men det har ändå blivit en symbol för kampen för större samhällelig frihet i Storbritannien.
Henrik VIII:s beslut att bryta med påven ledde till splittrad religiositet och innebar i praktiken en viss religionsfrihet. Det i sin tur beredde väg för tanken på ökad politisk frihet. Men detta stod i motsättning till idén att kungen regerade med Guds nåde. Inbördeskriget var en följd av motsättningen och det ledde till att Karl I avrättades 1649, varefter Cromwell upprättade en republik. Trots att Cromwells styre var diktatoriskt, och att Karl II återtog makten 1660, hade ett demokratiskt frö blivit sått.
Bara knappt trettio år senare, 1688–89, spelade den religiösa splittringen åter en huvudroll när den revolution som brukar kallas för den ärorika bröt ut. Den var en reaktion mot Jakob II:s intentioner att återinföra katolicismen i Storbritannien. Följden blev maktdelning mellan kung och parlament, och monarkin blev konstitutionellt protestantisk för att undvika framtida konflikter. Ett ytterligare steg mot ökat politiskt ledarskap skedde genom Sir Robert Walpole, som i praktiken blev Storbritanniens första premiärminister – trots att beteckningen ännu inte fanns. Han steg i graderna under turbulensen kring söderhavsbubblan och utnämndes 1721 till kungens förste skattkammarlord. Han fick styra över en egen ministär och tilldelades 10 Downing Street som ämbetsbostad.
Parlamentarismen till trots bestod väljarkåren av en privilegierad elit. Först 1832 genomfördes en stor parlamentsreform som inledde en utökning av rösträtten. Men det dröjde ända fram till 1928 innan både kvinnor och män fick full rösträtt efter kvinnorörelsens – suffragetternas – enträgna kamp och första världskrigets omvälvningar.
Med den ökade politiska friheten följde också en större ekonomisk spridning i samhället. Adam Smiths bok Nationernas välstånd, publicerad 1776, presenterade en teori som lade grunden till en liberal marknadsekonomi. Men inte förrän 1948 kom den ökade rikedomen alla till del. Då införde Storbritannien som första land i världen allmän, skattefinansierad sjukvård.
Brittiska innovationer
Ett lands historia präglas till stor del av de innovationer som i samklang med den allmänna utvecklingen genererat innovationer på olika områden. När Geoffrey Chaucer med början 1387 skrev sina Canterburysägner bröt han latinets dominans och blev samtidigt det engelska språkets första författare. Språkets ökade status förstärkte också den brittiska identiteten. Kung Jakob I auktoriserade en officiell översättning av Bibeln till engelska som utkom 1611. Den blev ett självklart inslag i de brittiska hushållen under lång tid framöver.
Inte sällan tillkommer uppfinningar och innovationer som ett svar på något problem. När Bank of England grundades 1694 var det för att möta krisen efter söderhavsbubblan med en organiserad utlåning mot ränta. Det lade grunden för framväxten av en kapitalistisk ekonomi i Storbritannien. John Harrisons kronometer möjliggjorde bestämningen av longituden, vilket underlättade navigering till havs, något som officiellt efterfrågats av parlamentet 1714. När inrikesminister Robert Peel 1829 grundade världens första poliskår var det för att möta den brottslighet som följde på urbaniseringen.
Urbaniseringen var en följd av industrialismens framväxt. En av dess förutsättningar var ångmaskinen, som utvecklades av James Watt 1769 och som kraftigt ökade industriernas effektivitet. Den var också ett led i den tekniska utveckling som ledde fram till Frank Whittles jetmotor, som 1930 förändrade synen på tid och resande. En annan nytänkare som förändrade sättet att se på världen var Charles Darwin. Hans studie Om arternas uppkomst från 1859 utmanade den religiösa världsbilden till förmån för den vetenskapliga.
En brittisk hjältesaga
Kritiken av den bristande historieundervisningen i brittiska skolor har bemötts av historieprofessorn Richard J. Evans i New York Review of Books (17/3/2011). Han framhåller att oron är obefogad: kursplanen är fylld av historiska fakta. I stället anklagar han kritikerna för att förespråka en förenklad historiesyn som framhäver en idealiserad bild av den nationella identiteten.
Hugh Williams bok har drag av idealisering. Den brittiska historien framställs till stor del som en hjältesaga. Den övergripande bilden är närvarande, men skyms genomgående av välvilliga karaktärsteckningar. Grymheter och förtryck kommer i skuggan av landets storslagna utveckling. Williams är ingen historiker och hans bok förvisso inget läromedel. Men den har ändå ett uttalat syfte att fylla kunskapsluckor. Läsaren får visserligen en orientering i ett antal viktiga händelser i Storbritanniens historia, däremot misslyckas den med sin föresats att förmedla någon sammanhängande berättelse.
Som populärhistorisk allmänbildning fyller Fifty Things You Need to Know about British History en funktion. Men den som söker efter en mer nyanserad förståelse för historiens skeenden bör även söka sig till andra källor.
En berättelse om Storbritannien
http://www.ne.se/rep/en-berättelse-om-storbritannien
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
