Arne Järtelius, nyhetsredaktör
V.S. Naipaul, av många ansedd som Storbritanniens främsta levande författare, brottades länge med tanken att skriva sin självbiografi. Redan under 1960-talet föddes idén. Men närmare än en självbiografiskt selektiv artikel för tidskriften Vanity Fair från 1982: "Prologue to an Autobiography", kom han aldrig. Problemet var att han var ovillig, eller oförmögen, att skärskåda sin egen personliga historia som något annat än formbart stoff för romaner.
Uppdraget att skriva en biografi fick överlämnas åt någon annan. År 2008 kom så slutligen The World Is What It Is: The Authorized Biography of V. S. Naipaul, skriven av den brittiska journalisten Patrick French. Med full tillgång till både författaren själv och till samtliga tillgängliga arkiv har han lyckats förmedla en både inträngande och avslöjande berättelse om Naipauls liv. Särskilt i fråga om det lidande han orsakade kvinnorna som älskade honom.
 |
| ALASTAIR GRANT/AP/PRESSENS BILD |
| Nobelpristagaren V.S. Naipaul. |
En indier från Trinidad
Vidiadhar (Vidia) Surajprasad Naipaul föddes 1932 på den karibiska ön Trinidad, då en brittisk koloni. Hans familj var av indisk härkomst. Vid tiden då Vidia föddes var indierna en stor och homogen, men illa ansedd minoritet i ett utpräglat mångkulturellt samhälle. Det var en hård miljö att växa upp i. De etniska slitningar mellan grupperna – inte minst mellan indierna och den svarta befolkningen – skulle komma att sätta djup prägel på Naipauls framtida författarskap.
Fadern, Seepersad, var journalist och sedermera aspirerande författare. Men han hade ständiga svårigheter med att försörja familjen. I stället fick de lita till moderns, Droapaties, stora och i sammanhanget inflytelserika familj. Vidia och hans äldre syster Kamla var omgivna av ett myller av mostrar, morbröder och kusiner.
Olika omständigheter tog familjen till huvudstaden, Port of Spain, där Seepersad till och från arbetade på dagstidningen Trinidad Guardian. Vidia lyckades efter en tid vinna inträde till elitskolan Queen's Royal College. Han arbetade hårt och lyckades få ett stipendium för studier vid ett universitet i Storbritannien. År 1950 begav han sig så till Oxford för att studera litteratur.
Men Vidia uppnådde inte den akademiska framgång han sökte. Han kände ständigt att han inte passade in. Vare sig i skolan eller på redaktionen för universitetets tidning. Tidvis brevväxlande han intensivt med sin far, som i sina brev sörjde över en känsla av att han kunde ha blivit författare. Samtidigt skrev Vidia själv på sina första berättelser.
Caribbean Voices och ett äktenskap
År 1953 träffade han en brittisk flicka, Patricia (Pat) Hale, i samband med uppsättningen av en skolpjäs. Hon studerade historia på ett college för kvinnor och var liksom Naipaul från enklare förhållanden. I fråga om kärlek saknade Vidia erfarenhet. Förhållandet med Pat kom också att avancera långsamt. Oftast fick de skriva till varandra eftersom omständigheterna gjorde att de hade få möjligheter att träffas. Redan i breven hittar man ett mönster som skulle komma att prägla deras framtida äktenskap: hon uppmuntrade hans skrivande, medan han tvingade henne att sluta med teater eftersom han var svartsjuk.
En svår tid följde efter examen. Vidia kände sig ensam och deprimerad. Skrivandet ledde ingenstans och han kunde inte hitta något jobb. Han trivdes dåligt i Storbritannien, där han kändes sig hämmad av sin etnicitet, men ville inte tillbaka till det i hans ögon efterblivna Trinidad. För att överleva påbörjade han forskarstudier utan någon entusiasm. Runt denna tid dog också hans far av dåligt hjärta. För Vidia innebar det att han distanserades än mer från sitt fosterland. Han kände ansvar för sin mor och sina yngre syskon, men han var inte beredd att offra sin egen karriär för deras skull. Han skulle bli författare.
Men ingenting hände. Han gav upp studierna, fick och förlorade ett antal ströjobb. Tidvis var han beroende av Pat för att överleva. Inte förrän i slutet av 1954 kom vändpunkten. Vidia lyckades få anställning hos BBC vid Caribbean Voices, ett radioprogram som främjande västindisk litteratur.
Vidia stannade hos BBC under fyra år. Genom Caribbean Voices fick han både ett socialt umgänge och möjligheten att arbeta och diskutera med intressanta människor som också skrev. Han recenserade, producerade, intervjuade och skrev manus för olika program. Mindre än en månad efter att Vidia fått jobbet gifte han sig med Pat. Han insåg att han behövde henne. Men det var snarare ett rationellt beslut än någon kärleksförklaring. Vilket också visade sig när han, till hennes stora besvikelse, underlät att ge henne någon ring.
Debuten och genombrottet
Ett par månader senare skrev Vidia en samling noveller som skulle öppna dörren för publicering. En redaktör vid förlaget André Deutsch, Diana Athill, läste Miguel Street (1959) och tyckte om den. Men förlaget trodde inte att den skulle sälja. Hade han kanske en roman i stället? Upprörd och olycklig skrev Vidia hastigt det som skulle bli hans debutbok, The Mystic Masseur (1957). Tidningarna gav den ett mycket positivt mottagande. Författaren V.S. Naipaul hade gjort entré.
År 1956 gjorde Vidia sitt första återbesök i Trinidad. Han kom då att uppleva den unga nationens första valrörelse. Det var en omskakande upplevelse; han noterade en ökad etnisk spänning och våldsamheter. I brev hem till Patricia beklagade han sig över de svartas valseger i nedlåtande ordalag. Boken han sedan skrev om valet, The Suffrage of Elvira (1958), blev en lättsam satir om den korrupta valrörelsen.
Efter en konflikt med BBC bröt Vidia banden med bolaget och försökte leva på sitt växande rykte som författare. Men det var för tidigt. I stället fick han, med hjälp av författaren Anthony Powell, anställning som recensent vid tidningen The New Statesman. Samtidigt inledde han arbetet med en ny bok, A House for Mr Biswas (1961). Den skulle ta tre år att skriva och av många bli ansedd som hans mästerverk.
Tillbaka i Trinidad blev han ombedd att skriva en bok om landet. The Middle Passage (1962), en kritisk inblick i det trinidadiska samhället, blev också hans första reportagebok. Året efter åkte han och Pat till Indien. Det första mötet med hans ursprungsland skildras med mörka toner i An Area of Darkness (1964). Under resan skrev han även den första roman som utspelade sig i Storbritannien i stället för i Trinidad, Mr Stone and The Knight's Companion (1963), I den skildrar Vidia indirekt sitt, som han såg det, sexuellt hämmade äktenskap.
Kvinnorna och den store författaren
I grunden var äktenskapet med Pat misslyckat. För att få utlopp för sin sexualitet besökte Vidia i stället regelbundet prostituerade. Men han behövde fortfarande sin hustru. Han såg henne som viktig för att tillvaron skulle hänga samman. Hon var också viktig för hans skrivande; det var på henne han först provade sina berättelser. Pat å sin sida hade kapitulerat inför sin offerroll som stöd för geniets uttryck. Hon var som en liten måne i omlopp kring en stor himlakropp; hon kunde varken komma närmare eller slita sig fri.
Beroendet blev särskilt tydligt då Vidia 1972, under en reportageresa i Argentina, tog sig en älskarinna, Margaret Murray. Med henne fick han utlopp för en sexualitet med sadistiska böjelser. Men han ville ändå inte lämna Pat. Och hon förmådde inte heller själv att neka honom. I praktiken ersattes Pat som reskamrat och sexualpartner, men förblev även fortsättningsvis ett emotionellt och intellektuellt stöd för Vidia. Genom sin ovilja att erbjuda något tillbaka för det han fick etablerade han ett slags herre-slavrelation till kvinnorna i sitt liv. Denna upprätthölls i drygt tjugo år, tills Pat dog i bröstcancer 1996. Vidia gifte genast om sig med den pakistanska journalisten Nadira Khannum Alvi. Margaret fick höra om giftermålet på omvägar.
Författande kom alltid först för V.S. Naipual. Han upprätthöll en stadig produktion av romaner, som In a Free State (1971), Guerillas (1975), A Bend in the River (1979) och The Enigma of Arrival (1987); och reportage från tredje världen, som India: A Wounded Civilazation (1977) och Among the Believers: An Islamic Journey (1981). År 1971 vann han Bookerpriset för In a Free State; han adlades 1991 och tilldelades nobelpriset i litteratur tio år senare.
Skrivandet och sanningen
V.S. Naipaul är sedan länge känd som en både framstående författare och kontroversiell provokatör. Hans ofta som rasistiska uppfattade kommentarer har ibland förklarats som ett kulturellt arv, en trinidadisk jargong; en önskan att provocera för sakens skull genom att medvetet anta en – i Naipauls fall ofta gentemot vänsterliberala – motsatt position.
Det är möjligt. Men biografin The World Is What It Is visar att fördomarna är djupare förankrade än så. Den avslöjar överhuvudtaget en skuggsida av författaren som en djupt osympatisk man med en närmast total brist på hänsyn för dem närmast honom.
Naipaul önskade enligt uppgift inga förändringar i bokens manus. Möjligen är den ett moralisk stålbad. Eller så är det honom likgiltigt. Enligt egen utsago bryr han sig nämligen inte om vad andra tycker; han är van att vända ryggen till.
Kanske är biografin trots allt i linje med hans egen syn på författarskapet: skrivandet och sanningen framför allt. Den förminskar inte alls bilden av honom som en genial författare. Den bara kompletterar den med sitt porträtt av en sjukligt egoistisk människa.
(Artikeln publicerad 2009-07-29)
En bok om Mr. Naipaul
http://www.ne.se/rep/en-bok-om-mr-naipaul
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
