Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok
”In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God” heter det i en bibelöversättning som länge var, och för många förblir, Guds ord på engelska. Hur gick det till när King James Bible skrevs för 400 år sedan? Och hur stort inflytande har den egentligen haft på engelska språket?
När Melvyn Bragg, en mångsidig brittisk författare och TV-personlighet, tog sig an att skriva 12 Books that Changed the World (2006) föll valet naturligt på ett fåtal verk, berättar han i förordet. Isaac Newtons Principia (1687), Adam Smiths Nationernas välstånd (1776) liksom Charles Darwins Om arternas uppkomst (1859) hör onekligen till den skara böcker som på olika sätt förändrade människans uppfattning om världen omkring henne.
Till denna uppräkning av självklara val, som redan har tydlig brittisk anstrykning, lägger Bragg även den bibelöversättning från 1611 som brukar kallas King James Bible, King James Version eller Authorized Version i den engelsktalande världen. För att förstå varför något så till synes otidsenligt och ovidkommande som en 400 år gammal engelsk översättning av den heliga skrift platsar på en så namnkunnig lista är det viktigt att ha bakgrunden klar för sig.
 |
|
King James Bible – en tung text med ett stilbildande innehåll. |
|
LEFTERIS PITARAKIS/AP/SCANPIX |
Latinsk Gud
För det första talar vi om en bjässe till bästsäljare – en veritabel kioskvältare – som genom åren har haft stor och bestående inverkan på engelska språket i både tal och skrift. För det andra har denna bibel inte minst i USA länge varit laddad med ett stort symbolvärde. För det tredje är det nästan ett mirakel att den alls kom till: historien om tidiga engelska bibelöversättningar är nämligen spännande men föga uppbygglig läsning.
Engelska kyrkans inställning var under medeltiden lika tydlig som obeveklig: inga översättningar av bibeln till engelska tolererades. Engelska språket betraktades som barbariskt och ansågs sakna den rätta grammatiska struktur och vokabulär som bibeln krävde. Gud talade till folket på latin oavsett om folket förstod latin eller ej!
Den engelska teologen John Wycliffe (ca 1330–84) förespråkade visserligen att bibeln skulle läsas på modersmålet men togs i upptuktelse för sina radikala åsikter. En översättning som bär Wycliffes namn (själva arbetet utfördes förmodligen av flera personer) började på 1380-talet att cirkulera bland hans anhängare som kallades lollarder. Ett stort antal manuskript – 170 exemplar enligt Bragg – har bevarats till eftervärlden, vilket tyder på att denna tidiga översättning var vida läst i England under lång tid, om än i hemlighet.
Det skulle i England dröja till en bit in på 1500-talet innan en genstörtig präst vid namn William Tyndale (ca 1494–1536) satte sig före att ensam översätta direkt från originalspråken hebreiska och grekiska (Wycliffes översättning var från latin). Tyndale var tvungen att gå i landsflykt undan kungens och kyrkans spioner och slutade sina dagar på ett kättarbål i Vilvorde i nuvarande Belgien, men hans bidrag till engelska språket är stort, även om hans översättning av Gamla Testamentet förblev ofullbordad.
Monumentalt verk
När Henrik VIII (1491–1547) gjorde sig till engelska kyrkans överhuvud under 1530-talet blev det annat ljud i skällan. Kungen beordrade 1541 att ett antal kopior av engelska bibelöversättningar skulle finnas i varje kyrka och att evangeliet skulle predikas på modersmålet, vilket i och för sig inte hjälpte Tyndale som gick en ohygglig död till mötes. En första översättning förelåg i tryck redan 1535, och under de närmaste 30 åren trycktes ytterligare fem större bibelversioner.
Likväl fanns det av olika anledningar en utbredd uppfattning om att ingen av dessa översättningar riktigt höll måttet. När James VI av Skottland blev James I av England (James eller Jakob – kungar med namnet James brukar få heta Jakob i svenska uppslagsverk) höll han i januari 1604 en tre dagar lång överläggning på Hampton Court, ett palats sydväst om London, med representanter för engelska kyrkan och för puritanerna.
Puritaner var radikala protestanter som ville att deras stränga, religiösa livsstil skulle genomsyra hela samhället, vilket ledde till konflikter med både kungamakten och kyrkan. Många besvikna puritaner skulle senare komma att emigrera, men vid mötet lades grunden till det som Winston Churchill kallade ”ett ståtligt och varaktigt monument över de engelsktalande folkens andliga liv” – bibelöversättningen som är känd under flera namn men som här för enkelhetens skull kallas King James Bible genomgående.
Namnet ska dock inte uppfattas som om kungen hade något med själva översättningen att göra, även om han i och för sig var intresserad av teologiska spörsmål och betraktade sig själv som en ovanligt bildad regent av Guds nåde. Det var egentligen först på 1800-talet som James (Jakobs) namn kom att förknippas med denna översättning, som vid det laget hade blivit vida berömd och använd i den engelsktalande världen.
Nationalbibel
Melvyn Bragg målar snabbt bilden av hur översättningen kom till jorden: hans bok passar kanske främst en läsare som uppskattar stora och breda men skickligt utförda penseldrag. En betydligt mer ingående och krävande volym för den som vill lära sig mer om översättningen är The King James Bible after Four Hundred Years (2010), där 15 experter synar denna bibelöversättning ur lika många vinklar.
Redaktörerna Hannibal Hamlin och Norman W. Jones, båda verksamma vid Ohio State University, slår redan i inledningen hål på en seglivad myt om att tillkomsten av King James Bible är höljd i dunkel. Tvärtom anser forskarna att de är tämligen säkra på hur det hela gick till när bibeln översattes till engelska för 400 år sedan.
När överläggningens andra dag vid Hampton Court gick mot sitt slut föreslog en puritan vid namn John Reynolds att kungen skulle låta sätta i verket en ny översättning av bibeln, eftersom de tidigare versionerna enligt honom var undermåliga och inte svarade mot originalet. Kungen genmälde att han gärna såg att de mest lärda i landet skulle försöka göra en enhetlig översättning som sedan skulle revideras av biskoparna, därefter överlämnas till riksrådet och till slut få kunglig sanktion.
Endast denna bibel och ingen annan skulle sedan användas inom kyrkan. För James var detta dels en eftergift till de något modstulna puritanerna, dels ett led att försöka ena det nya kungariket, vilket han kallade ”Great Britain” – Storbritannien, även om Skottland och England förblev separata länder. Det är betecknande att ordet nation förekommer 454 gånger i King James Bible, betydligt oftare än i dess olika föregångare.
Tillbaka till Tyndale
Riktlinjerna för arbetet drogs upp. Det skulle bli en översättning av hela bibeln som låg så nära originalets hebreiska och grekiska text som möjligt. Denna bibel skulle tryckas utan kommentarer i marginalen och användas i gudstjänsten i kungarikets kyrkor. Nästa steg var att utse den grupp teologer och filologer som skulle utföra själva arbetet.
Ett femtiotal personer (antalet varierar i olika källor) delades in i sex grupper som möttes i Westminster, Cambridge och Oxford. Översättarna fick ett antal tydliga regler att hålla sig till. Framför allt skulle de utgå från den föga omtyckta utgåva som vanligen lästes i kyrkorna, den som kallades Bishops’ Bible. Forskning visar att översättarna struntade högaktningsfullt i denna regel. Vidare skulle namnformer behållas i görligaste mån liksom kyrkliga termer och den vedertagna kapitelindelningen.
En första grovöversättning tog fyra år för de sex olika grupperna att slutföra. Det berättas att översättarna inte avstod från att revidera vad som redan hade översatts, utan ”förde åter till städet det som vi hade hamrat”, som de skriver i förordet. Sedan vidtog ytterligare nio månaders revision av två representanter från vardera Westminster, Cambridge och Oxford. Sista handen lades av två lärda män vid namn Myles Smith och Thomas Bilson.
King James Bible var aldrig tänkt som en fullständigt ny översättning, utan snarare en översättning som byggde på flera goda förlagor. Framför allt är arvet efter William Tyndale påtagligt. David Katz skriver i God’s Last Words (2004) att King James Bible till 90 procent (siffrorna varierar dock starkt beroende på vem man frågar) bygger på Tyndales ofullbordade översättning. Religionsvetaren Gergely Juhász går faktiskt så långt som att hävda att King James Bible förmodligen skulle betraktas som ett plagiat om den gått i tryck i dag.
Språkbevarare
David Crystal, en auktoritet vad gäller engelska språket, satte sig ned och läste King James Bible från pärm till pärm på jakt efter uttryck som är unika för just denna översättning. Han skriver om resultaten i Begat: the King James Bible and the English Language (2010). Det visar sig att översättningen enligt denna uträkning innehåller 257 idiomatiska uttryck, varav endast 18 är unika för King James Bible, som används i modern engelska utanför bibliska sammanhang.
Även om det råder delade meningar om vad som kan räknas som ett idiom förefaller det som om ryktet om denna översättning som ett språkligt ymnighetshorn är något överdrivet. Icke desto mindre har King James Bible ”utan tvekan haft ett enormt inflytande på engelska språket” enligt Crystal. Den tillförde engelskan ett enkelt men kraftfullt uttryckssätt och kom i rätt tid för att bevara många av de gamla anglosaxiska orden som riskerade att försvinna under påverkan från latin och andra språk.
Men King James Bible har under sina 400 framgångsrika år också varit menlig för andra tungomål. Lågskotskan (Scots), som de flesta skottar betraktar som ett självständigt språk med stolta traditioner, förlorade mark till engelskan när kung James beordrade att den bibelöversättning som bär hans namn skulle användas även i Skottland. Det är en historiens ironi att lågskotska var kungens modersmål.
En milstolpe vid ett vägskäl
http://www.ne.se/rep/en-milstolpe-vid-ett-vägskäl
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
