av Torgny Hinnemo, journalist och expert på Centralasien
På sätt och vis började det vid Spelbomskans torg i Stockholm. Där låg en gång Humanistiska biblioteket. På en hylla fann jag en tunn bok om Sovjetmaktens upprättande i Tadzjikistan. Den presenterades som ett protokoll men påminde mer om ett scenario för teatern. Allt fanns där, inte bara huvudpersonernas repliker utan också beskrivningar som liknade scenanvisningar om gester och utrop från publiken. Boken var häftad. Jag visste inte om det var tillåtet att sprätta upp den själv – numera vet jag att det är förbjudet – så jag smög in mellan två bokhyllor och öppnade de första sidorna med min fickkniv.
 |
| PRIVAT |
| Torgny Hinnemo |
Jag hade aldrig hört talas om Tadzjikistan tidigare men fick tag på en bok av en indisk historiker. Av den lärde jag mig att Sovjetmakten hade raderat ut centralasiatiska kungadömen med tvåtusenåriga anor från den politiska kartan och i stället hittat på fem alldeles nya Sovjetrepubliker med nya namn och nya gränser. En av dem var Tadzjikistan. En stor del av den nya Sovjetstatens territorium hade en gång tillhört samma kungarike som de sägenomspunna Samarkand och Buchara. Men dessa städer med prestigefyllda historiska minnesmärken hade liksom Tasjkent tillfallit Sovjetrepubliken Uzbekistan, medan Tadzjikistan knappast hade någon egen värdig huvudstadskandidat. Problemet löstes med sovjetisk logik. En kamelkaravan lastades med maskiner som monterades upp i Dusjanbe som ett tecken på dess nya huvudstadsvärdighet.
När jag 1971 för första gången hade tjänat ihop nog för att själv kunna betala en utlandsresa köpte jag en flygbiljett till Dusjanbe. Efter två dagar reste en grupp om 16 östtyskar hem och jag var ensam utlänning kvar i stan. Tadzjikerna brydde sig inte om att jag talade dålig ryska. Det gjorde de själva också. De trodde att jag kom från någon baltisk Sovjetrepublik.
På biografen Vatan visades en nordkoreansk agentfilm. Hjältarna hade asiatiska ansiktsdrag och skurkarna europeiska. När en amerikansk agent fått vad publiken ansåg att han förtjänade gav någon mig en dunk i ryggen så att jag flög av trästolen. Salongen skrattade. Jag borstade av mig och satte mig till rätta igen. Efter föreställningen kom ett par brett leende tadzjiker och hoppades att jag inte tog illa upp av deras skämt.
Som ryskstuderande läste jag naturligtvis Rysslands store författare Pusjkin och om tsar Peter den store. Men jag läste också den persiske nationalpoeten Ferdowsis Shahnameh (Kungarnas bok) från 900-talet som bland mycket annat också berättar myterna om Samarkands och Bucharas grundare. En av mina armeniska vänner berättade att hon först helt nyligen insett att de armeniska folksagor som hennes älskade mormor berättat för henne i barndomen inte var något annat än myterna ur den persiska Sahnameh. Ferdowsis läsekrets har geografiskt haft samma imponerande spridning som Pusjkins.
Ända sedan studietiden har jag sett Sovjetunionen lika mycket som en rysk som en orysk stat. I början av 1970-talet var det mest bland studenter som man såg ryssar och centralasiater tillsammans på gatorna i Dusjanbe. Första, andra och tredje generationens ryska immigranter bodde i de europeiska kvarteren. Tadzjikerna bodde i stor utsträckning kvar i traditionella byggnader av lera som armerats med halm. Med Sovjetunionens sammanbrott kom de nationella kulturerna överallt åter till heders.
 |
| TORGNY HINNEMO |
| Föremålen hos en antikhandlare i Buchara berättar om Uzbekistans olika härskare. Före Lenin längst till höger kom de ryska tsarerna med sina samovarer. Längre bort skymtar kannor från de turkisk- och persiskspråkiga furstarnas dagar. |
Trots det har det ryska inflytandet över utbildning och förvaltning satt djupa spår. Det ryska språket har i Centralasien och Kaukasien varit länken till europeisk kultur, till Shakespeare och Astrid Lindgren. Det islamska Centralasien har sekulariserats lika väl som det kristet ortodoxa Ryssland. På det ryska språket finns också ett överflöd av information om allt från arkeologiska fynd till aktuell politik i Centralasien. Den europeiska värld som inte förstår ryska vet i allmänhet mindre om Centralasien än den centralasiatiska medelklassen vet om europeisk kultur.
Det var ett stort privilegium att få arbeta som Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva under de sista åren av Sovjetunionens existens och de första av de 15 nya oberoende staternas. Man var välkommen att knacka på hos borgmästare och ministerier och be att få titta på hur det gick till att bygga upp en ny statsförvaltning. Azerbajdzjans president Abulfaz Elçibey intervjuade jag på sängkanten eftersom vardagsrummet var upptaget.
Att få återvända till alla dessa stater då och då under de drygt 17 år som gått sedan dess - under några år i egenskap av UD:s analytiker av det forna Sovjet - har varit lite grann som att få följa en människas utveckling från barndomen: man gläds åt framgångarna och gruvar sig när vännerna i någon av de forna Sovjetstaterna drabbas av inbördeskrig, ekonomisk misär eller maktövergrepp.
Ibland får jag frågan om vilken av de forna Sovjetrepublikerna som står mitt hjärta närmast - Tadzjikistan, Uzbekistan, Ryssland, Ukraina, Armenien, Georgien eller...? Då svarar jag som jag en gång hörde mästerdirigenten Sir Georg Solti göra efter en master class på konservatoriet i Moskva. Det var en ung violinist i orkestern som undrade vem som var mästerdirigentens favoritkompositör. Då såg Solti plötsligt mycket trött ut. "Så frågar man inte om man är professionell", svarade han. "Favoriten måste alltid vara den som jag arbetar med just nu så att jag gör den all rättvisa."
Extern länk: Uzbekiska nyheter på engelska
En rättvis betraktelse
http://www.ne.se/rep/en-rättvis-betraktelse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
