Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria och NE-skribent
Kristina Lugn blir bara bättre och bättre. Populär är hon också trots de ofta dystra ämnen hon behandlar. En form hon särskilt odlat är rolldikten, där en påhittad person för ordet, gärna den frustrerade medelsvenssonska hemmafrun som försöker ta livet av sig. Mannen framstår i regel som oförstående fån. Denna grå vardagsrealism förmår Lugn med små raffinerade stilmedel vända till något både komiskt och gripande. Hennes livssyn är svart men mörkret lyses upp av en blixtrande humor.
Den senaste diktsamlingen, Hej då, ha det så bra! (Bonniers) går vidare i samma stil men är ännu slagkraftigare. Jagpersonen är inte längre utformad som en roll utan verkar ligga författarinnan själv närmare. Det är en medelålders kvinna som ger luft åt sin ångest i det perfekta välfärdssamhället. Vad har hon att beklaga sig över? Jo, ”Skruvstädet / runt min hals. / Sedelklämman / om diktarådran. / Slagborren / mot smärtpunkten… Spiken i brudkistan…” Döden som nödutgång mitt i livet har hela tiden funnits med i hennes poesi; så även nu och med ökad språklig precision:
Vi bodde högst uppe i huset
för att få den rätta fallhöjden.
Alla som hoppade dog.
Alla som hoppades självdog.
Vitsen är ett vanskligt stilmedel som lätt inbjuder till ytligt skratt men hos Lugn får den en kirurgisk skärpa. En del har hon lärt av Strountes-mästaren Ekelöf, som avslutar sin dikt ”Enquête” med orden ”Ni vitsar också? / Ja! – jag vitsar också.” Annars brukar man inordna henne i en låt vara kort tradition av kvinnliga poeter med dragning åt det masochistiskt groteska – Grave och Åkesson – men från dem skiljer hon sig genom en bedräglig lätthet i handlaget.
Döden genom självmord träder i hennes senaste bok tillbaka för den vanliga döden vid livets slut, vilken uppväcker en oväntad livsvilja:
[- - -]
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna mig ifrån sig.
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed
att förhandlingar omedelbart inleds
med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet
i mitt fosterland.
Hela diktsamlingen utgör en serie förhandlingar med Döden och vädjanden till samhällets vårdapparat: ”Dessutom vill jag ha mycket / mycket morfin / och långa nekrologer.” Vem vill inte det? Kristina Lugn säger det flertalet vet, känner och tycker men skäms för att vidgå, och hon säger det bättre än någon annan i svensk poesi just nu.
(Artikeln publicerad 2003-11-12)
En rolig bok om döden
http://www.ne.se/rep/en-rolig-bok-om-döden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
