Arne Järtelius, NE-redaktör
Jordbävningen i Indiska oceanen 26 december 2004 kan avläsas i ett flertal faser och fasor. Det började med en chock bland de av tsunamin direkt drabbade. Den fortplantade sig snabbt över världen, men det tog säkert något dygn innan medvetandet om de enorma krafter jordbävningen satte i rörelse hann i kapp en julledig svensk befolkning.
När kunskapen om det oerhörda som hänt trängt in och börjat bearbetas hos både direkt berörda och i största allmänhet rörda människor inträdde ett trauma följt av en sorg som i sin tur satte nya faser i rörelse i denna katastrof. Den kommer under lång tid framöver att sätta sina avtryck i den svenska vardagen.
Chockfasen
Katastrofen är ett faktum redan klockan 06.58.53 lokal tid 9 200 meter ner på Indiska oceanens botten och 250 kilometer från närmaste kust. Precis i det ögonblicket blir spänningen mellan två kontinentalplattor för stor. Längs en sträcka på 1 000 kilometer förflyttas då havsbotten vertikalt flera meter, och det sätter mäktiga krafter i rörelse i havet. Jordbävningen mäter 9,0 på Richterskalan – den femte kraftigaste sedan år 1900 – och den ger upphov till en tsunami, som kommer fram till land som jättelika vågor – ”mördarvågor”.
Indonesiska myndigheter rapporterar om ”ett ganska blygsamt skalv”, men så dags vet invånarna i Acehprovinsen, drygt en halvtimmes färd för tsunamin från jordbävningens epicentrum, redan bättre. Enligt den thailändska tidningen The Nation får thailändska myndigheter en varning för en tsunami kort tid efter att skalvet registrerats, men de beslutar sig för att ligga lågt för att inte störa den inkomstbringande turistnäringen.
”Titta pappa, vilka höga vågor!”, ropar treåriga Tora till sin pappa Måns där de befinner sig på en strand i Sri Lanka. De hinner sätta sig i säkerhet, men vågorna dödar totalt mer än 30 000 människor i landet på sin väg upp på land och tillbaka.
I Sverige är det fortfarande natt efter juldagsfirandet. Elva minuter över ett lokal tid ger den ständigt registrerande seismologen vid Uppsala universitet utslag. Dess spretiga datakurvor gör dramatiskt vildsinta hopp som markerar att enorma krafter släppts lösa, men med vilken kraft de ska slå till mot människor och djur är det då ingen som vet.
Knappt två timmar efter skalvet sänder Tidningarnas Telegrambyrå sin första rapport. Klockan 5.57 skickar TT ut ett krismärkt telegram: ”Många turister saknas efter att enorma flodvågor svept in över semesterorten Phuket i Thailand, uppger den statliga radion.” Det är det första svenska budet om att allt inte är som det ska vid stränderna längs Indiska oceanen. Tjugotvå minuter senare kommer nästa. Det berättar att 160 människor dödats av flodvågen i Sri Lanka, och ytterligare en timme senare meddelar TT att dödssiffran stigit till 300.
Mobilsamtal och sms från Thailand börjar väcka nära och kära i Sverige redan vid 4.30 på morgonen. Inga-Maj får från sonen på ett hotelltak i Phuket höra: ”Vi har klarat oss!” Benedicte i Åkersberga får följande livstecken från sin syster i Phuket: ”Här råder kaos, men allt är bra med oss.” Anna får ett telefonsamtal från dottern Carina på Phi Phi Islands: ”Mamma, jag lever!”
De svenska morgontidningarna har julledigt. SVT och TV 4 har extrasändningar om flodvågskatastrofen. Aftonpressen utkommer som vanligt. Förstasidorna ropar ut: ”Svenska turister saknas efter dödsvågen. Flera tusen döda i Asien”. I morgontidningarna dagen därpå anges antalet döda till ”minst 10 000” och rapporteras att ”flodvågor utplånade kända turistorter”. Yvonne berättar för TT: ”Vi har förlorat allt vi har. Vi har ingenting kvar. Allt är så hemskt häromkring. Alla är blodiga. Det är fruktansvärt.” Till Sydsvenskan säger Monica: ”Allt är kaos här. På stranden bredvid vår ligger hundratals lik.” För att hitta gemensamma bilder att beskriva det inträffade säger flera av de intervjuade: ”Det är som filmen The Day After Tomorrow, och vattnet bara fortsätter att stiga.” Även historiska paralleller dras: ”Det är som i Pompeji.”
Svenska tidningar har reportrar på plats i Thailand redan under annandagen. Inom två dygn finns journalister från tio svenska nyhetsredaktioner – totalt är det mer än 40 stycken – på den thailändska västkusten. ”Alla de träffade i området var mer eller mindre i chock”, skriver TV 4:s Stefan Nieminen i tidningen Journalistens temanummer om bevakningen av katastrofen. Han skriver vidare: ”Få av de reportrar som tidigt var på plats begrep omfattningen av den förödelse som flodvågen orsakat.”
Vakthavande på UD i Stockholm får det första larmet om jordbävningen från ambassaden i Bangkok vid 4.40 på söndagsmorgonen. 5.35 beordrar ambassadör Jonas Hafström att ambassaden ska försättas i larmberedskap. Klockan sju på morgonen larmas kabinettssekreterare Hans Dahlgren och 10.30 informeras utrikesminister Laila Freivalds på mobiltelefon om katastrofen. På annandagens eftermiddag svensk tid meddelar den svenske ambassadören Jonas Hafström: ”Thailändska myndigheterna uppger nu på kvällen att hittills har man funnit totalt 168 döda och 2 008 skadade (notera att det är totaltsiffror och inkluderar svenskar) men siffrorna stiger.” När Hafström tillsammans med två medhjälpare från ambassaden och en präst anländer till Phuket under annandagen möter de kaos. På hemmaplan upprättar UD en jourlinje med en personal på 17 personer. Vid 22-tiden på annandagskvällen – Laila Freivalds har då kommit tillbaka från ett teaterbesök – vill UD inte bekräfta att någon svensk dött. När Jonas Hafström på måndag morgon efter visst besvär når utrikesminister Laila Freivalds på telefon bryter han ihop och gråter i telefon.
Krisfasen
Dagen efter att tsunamin träffar stränderna kring Indiska oceanen sköljer den med en väldig kraft in i den svenska vardagen. ”Dödsvågen” som gjort ”paradiset till ett helvete” skildras i dramatiska bilder och inlevelsefulla texter. ”Vågen tar min Anna”, ”vår familj är borta”, ”vågen svepte med sig allt”, ”mörbultade men vid liv”, ”här ligger de döda på rad”, ”babyn gled ur famnen”, ”Lotta såg barnen dö” och ”dödsvågen tog Bamseklubben”; det är bara en antydan om verkligheten bakom de svartast tänkbara rubrikerna i dagspressen, och TV-kanalernas rörliga bilder talar samma sorgens språk. Ingen behöver längre sväva i okunskap om att något fruktansvärt hänt. Den inledande chocken har gått över i en ny fas.
De flesta reportagen denna flodvågskatastrofens andra dag handlar om vem som hamnat var, när och hur. Om vatten som forsar, vågor som väller fram och sedan tillbaka, om änglavakt, mod, brutna ben, svåra skrubbsår och hur svårfattlig de flesta tycker att hela situationen är. I synnerhet aftonpressen rapporterar om ond bråd död på ett mycket närgånget – i synnerhet mot barn alltför närgånget och oetiskt enligt mediekritiker – sätt.
Fyra kriterier bör enligt Krisberedskapsmyndighetens generaldirektör Ann-Louise Eksborg vara uppfyllda för att en kris har inträtt. För det första ska händelsen avvika från det som betraktas som normalt. Vidare ska situationen uppstå hastigt, oväntat och utan förvarning. För det tredje ska händelsen hota grundläggande värden och slutligen ska situationen kräva snabba beslut och nödvändiggöra en koordinerad och koncentrerad insats av flera instanser.
Det verkar statsminister Göran Persson kunna instämma i när han 27 december talar vid en pressträff. Han kallar då flodvågskatastrofen för en mardröm. ”Jag lider med alla dem som mist anhöriga i katastrofen, och med alla dem som just nu förtvivlat söker efter familjemedlemmar och närstående i detta kaos.” I ett brev publicerat i Aftonbladet dagen därpå och adresserat till svenska folket skriver Persson vidare: ”Parallellt med biståndsinsatserna kommer vi i regeringskansliet att göra allt vi kan för att bringa klarhet.”
Beträffande UD:s agerande det första dygnet efter tsunamin framkommer att man inte på långa vägar klarat av att besvara de många samtal som kommit in sedan annandagen – det talas om mellan 90 och 100 samtal i sekunden – och till Aftonbladet säger en UD-källa att det under annandagens förmiddag var totalt kaos på Utrikesdepartementet. Laila Freivalds säger att det var först vid åttatiden på morgonen 27 december – således mer än ett dygn efter jordbävningen – som hon insåg allvaret och omfattningen i situationen.
Kritiken mot regeringen kommer i det här läget som ett brev på posten. Ledarartiklarna med början 28 december är helt eniga: UD har inte klarat av att möta medborgarnas behov av information. Expressens ledare, rubricerad ”Hänsynslöst”, går flera steg längre: ”Ansvaret vilar dock inte bara på UD. En kris av den här storleken faller på statsrådsberedningen och statsministern är ytterst ansvarig för att krishanteringen fungerar.”
Krisberedskapsmyndighetens Ann-Louise Eksborg publicerar på DN Debatt 30 december ett skarpt formulerat inlägg mot regeringens agerande de första dagarna efter flodvågskatastrofen. Hon inleder det med följande mot sin egen myndighet självkritiska ordalag: ”Liksom många andra bedömde vi inledningsvis situationen som mindre allvarlig än den var.” Med en mycket tydlig adress skriver hon också: ”Kriser kräver politiskt ledarskap och misslyckad krishantering kräver ett politiskt ansvarstagande.”
Traumafasen
Den 28 december betecknar utrikesminister Laila Freivalds flodvågskatastrofen som ett nationellt trauma: ”Vi har fortfarande 1 500 svenskar som saknas. Många av dem är jag rädd att vi aldrig får tillbaka.” Därefter reser hon till Phuket för att på plats kunna bilda sig en uppfattning om vidden av det som inträffat. Det blir en tårfylld resa både på grund av vad hon får se av flodvågens härjningar och den kritikvåg som från olika håll slår emot henne själv. Freivalds håller delvis med: ”Det är möjligt att vi missbedömde situationen.”
Statsministern kallar till ett extra regeringssammanträde 28 december och till överläggningar med ledarna för de övriga partierna. Det senare leder till en nationell samling. ”Nu får annat vila”, säger Persson. Flodvågskatastrofen kallar Göran Persson för en tragedi av enorm omfattning. ”Det stora antalet döda, skadade och chockade anhöriga gör troligen detta till den värsta katastrofen i vår tid. Den kommer under lång tid att påverka den svenska vardagen.” Persson medger enligt TT att det kan finnas fog för kritiken mot att svenska myndigheter och regeringen agerat för långsamt.
Att tsunamin kan ha skapat ett nationellt trauma handlar både om de 1 500 svenskar som rapporteras saknade och att det för hela området talas om mellan 100 000 och 150 000 döda, dvs. att dödssiffran för katastrofen stigit med 20 000 per dag efter att den inträffat. Det talas vidare om att fem miljoner människor i området är i akut behov av hjälp.
Efter att tidningarna i sina rapporter under de första dagarna efter tsunamins härjningar framför allt uppehållit sig kring svenskarna i området flyttar de kring nyår fokus till ”den glömda katastrofen”. Det sker sedan medierna börjat skicka sina korrespondenter till flera av de länder kring Indiska oceanen som drabbats av tsunamin. ”Stanken av förruttnelse är kvävande”, skriver DN från Indonesien, och Expressens ledare på nyårsafton kallar flodvågskatastrofen för ”naturkatastrofernas 11/9”.
Samtidigt fortsätter rapporterna om svenskarna i Thailand att tala om kaos. Bilder på saknade och döda sätts upp på anslagstavlor. Folk letar efter sina nära och kära på sjukhusen, på hotellen och ute på gatorna eller så söker man i de högar av kroppar som samlas vid templen i området. På nyårsafton skriver DN:s utsända: ”Ett tusental döda kroppar ligger i solen och förmultnar utanför ett tempel i Khao Lak. De flesta är turister.”
Rapporterna från Asien påminner om Bibelns apokalyptiska berättelser om jordbävningar och översvämningar som ödelägger och dödar urskillningslöst. I Storkyrkan i Stockholm hålls förbön till minne av flodvågskatastrofens offer i närvaro av kung Carl Gustaf och drottning Silvia, statsministern liksom de flesta statsråden och representanter för oppositionen samt ambassadörer från flera av de drabbade länderna i Asien. Vid förbönen säger domprosten bland annat: ”Nu handlar det om att vara lyhörda och ömsinta mot varandra, inte vara rädda. Livet är skört, men vi måste vara ljus och värme för varandra när tillvarons brutalitet överväldigar oss.”
Den officiella siffran över antalet saknade svenskar när ett nytt år tar vid är 3 559 och 59 är rapporterade som döda. Fyra veckor senare är siffran på antalet saknade enligt Rikskriminalen 569, medan 15 personer är konstaterade döda. Motsvarande siffra för samtliga i flodvågskatastrofen omkomna var vid samma tidpunkt 298 000 döda.
Not: Den här artikeln baserar sig på vad som skrivits om flodvågskatastrofen i DN, SDS och SvD från 27 december och en månad framåt och på en genomgång av Aftonbladet och Expressen från 26 december och två veckor framåt. Till det ska läggas artiklar under samma tid från Journalisten, Veckans affärer, The Economist, Newsweek, Time, Der Spiegel, Die Zeit och Le Monde Diplomatique.
Länk till NE.se: En svensk katastrof: Bistånd, sorg och nyorientering
(Artikeln publicerad 2005-02-02)
En svensk katastrof I: Chocken, krisen och traumat
http://www.ne.se/rep/en-svensk-katastrof-i-chocken-krisen-och-traumat
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
