Ellen Albertsdóttir, NE-medarbetare och frilansjournalist
Många tycks ha en dröm om att korsa USA. I bilens förlovade land gör man detta på egna hjul, och just därför har tågen hamnat i skymundan. Tåg är ett njutbart sätt att resa, men inget för den som har bråttom. Följ med på en resa från öst till väst.
Tre dagar och tre nätter. Det är vad det tar att resa från Washington D.C. till San Francisco. Tåget ”Capitol Limited”, ett av alla långfärdståg med romantiska namn, tuffar på med floden bredvid rälsen nästan hela vägen från D.C. till knutpunkten Chicago.
Det dröjer inte länge förrän man inser att amerikanskt tågresande på många sätt är ett eko från ett nostalgiskt förr: tågen är långsamma, servitriser kommer med middagsmenyn och tåglinjerna är nästan desamma som under färdmedlets storhetstid på 1800-talet.
Visserligen har USA:s president Barack Obama ambitiösa planer på en modern järnväg med höghastighetståg. Men än så länge pustar loken på i sakta mak.
 |
|
Utsikt från en vagn |
|
CARL SANDÉN |
Främlingar på tåg
Naturligt tuffar vi in i nya tidszoner medan gröna fält och buskar åker förbi utanför fönstret. Silo och röda bondgårdar, hästar som betar i hagen och platser som man kanske annars aldrig hade fått se. Det sägs att ”Capitol Limited” inte har en lika vacker utsikt som ”California Zephyr”, tåget som från Chicago kommer att ta oss genom Iowa, Nebraska, Colorado, Utah och Nevada vidare till just Kalifornien. Men landskapet är grönt, och floderna imponerar.
Då och då gör tåget lite längre uppehåll för att erbjuda en rökpaus på detta tåg utan rökkupé. Alla resenärer ges också möjlighet att under kvällen reservera middag i restaurangvagnen, där det bjuds på flera olika slags lagade rätter. Förr serverades maten på vacker servis på vita dukar, men detta är en tradition bortrationaliserad sedan länge, till vissa tågentusiasters förtret.
”Kom ihåg att vi använder oss av ’community seating’”, hörs det i högtalarsystemet en stund efter att vi har klivit på i Washington. Det betyder att man blir placerad med främlingar, vilket kan leda till intressanta samtal. Många amerikaner vill berätta sin historia, och framför allt tycks det höra till att prata med främlingar på tåg.
I cafévagnen är maten enklare. Den ligger precis under utsiktsvagnen som med sina panoramafönster ger en helt sagolik bild av landskapen. Amtrak, som kör tågen, erbjuder såväl egna kupéer – liggvagnar eller sovvagnar – som vanliga sittplatser. ”Coach”, som det senare kallas, är dock betydligt bekvämare än ett säte på ett svenskt tåg.
Tåg sägs vara dyrt i USA. Men även om det är dyrare än att åka buss är det inte dyrt med svenska mått mätt. Beroende på hur lång tid i förväg man är ute får man betala mellan drygt 1 500 och 3 000 kronor för hela sträckan. En egen kupé fördubblar dock snabbt priset.
Svenskättlingar i Illinois
På morgonen reser vi förbi Indianas förstäder, och innan dess sov vi oss förbi Ohios fält och vatten. Anländer till Chicago gör vi lite tidigare än beräknat, och ”California Zephyrs” dagliga avgång lämnar sedan Chicago klockan två på eftermiddagen. I USA påminner tågresandet nästan om flygresandet: man checkar in sitt bagage, det finns begränsningar i handbagage och man kan inte gå på tåget hur som helst utan måste vänta vid sin ”gate”.
Just ”California Zephyr” går direkt till Kalifornien utan byten. Men om man inte vill sitta över två dygn på tåg kan man ta en paus längs vägen: en del pausar i Denver, andra i Salt Lake City. Vi väljer Glenwood Springs, en mindre stad i Colorado, med röda klippor och varma källor.
Strax efter att ”California Zephyr” lämnat Chicago frågar en man i vår vagn varifrån vi kommer. Det är en vanlig fråga här på tåget då det är ett så bra sätt att påbörja ett samtal med främlingar. ”Sweden” säger vi, varpå mannen lyser upp av glädje och utbrister: ”Sverige!” Det visar sig att han är svenskättling, som så många andra i trakterna runt Chicago.
John, som han heter, pratar vitt och brett om alla svenskar i Illinois, och om kyrkogården där de över hundra svenskar som dog i smittkoppor vilar. Han berättar om en kyrka döpt efter Jenny Lind. Och han berättar om New Sweden och om sin jakt efter ”Swedish meatballs”. Allt på engelska, för på svenska kan han bara några få ord.
Samtidigt flyter den berömda Mississippifloden intill rälsen och snart är det återigen dags för en natt på tåg. Vaknar upp gör vi några timmar senare till en soluppgång över Iowas halmbalar. Det dröjer inte heller länge förrän vi är i Denver, där tåget står stilla en stund för bränslepåfyllning.
 |
|
All aboard! |
|
CARL SANDÉN |
Med förtur för godståg
Efter Denver tuffar tåget vidare mot det som många anser är ”California Zephyrs” häftigaste utsikter. Mellan Denver och Salt Lake City guidar också parkvolontärer om trakternas historia och natur. Och snart åker vi tåg genom 29 tunnlar uppe i bergen, de flesta sprängda i början av 1900-talet.
– Varenda gång man åker igenom en tunnel är det som att öppna en bilderbok. Du vet aldrig vad som väntar, säger en medresenär.
När vi kliver av i Glenwood Springs, Colorado, gör en tågentusiast som vi har mött under resan tummen upp: ”Jag sa att det var en fantastisk stad!” Klockan är två på eftermiddagen och vi har tillbringat ett dygn på tåg.
Efter två dagar i denna stillsamma småstad är det snart dags att kliva på igen. Tåget avgår vid ungefär samma tid som det ankom två dagar tidigare, och är bara några minuter försenat. Ankomst- och avgångstiderna skriver stationsvärden med krita på griffeltavla. Samtidigt som vårt tåg är mer eller mindre i tid är det tåg som går på andra hållet över två timmar försenat.
Snart rullar vi nedför Klippiga bergen och förbi odlingar med persikoträd. Frukterna är mogna till hösten. Men egentligen har vinodlingarna tagit över även här. Området har till och med en vinfestival, berättar parkvolontären. Strax därefter står ett godståg framför oss. Vi väntar.
– Vi delar trots allt rälsen med godstågen, säger konduktören urskuldande.
Godståg har företräde, berättar en resenär.
– De är viktigare än människor. Only in America, säger han torrt.
John Wayne-spaning
Snart är vi i Helper, Utah. Vi är knappa timmen försenade och omgivna av godståg från Union Pacific. Här känns landskapet också igen från John Waynes äventyr i vilda västern. Kvällen blir till natt här i Utah, och efter några timmars sömn blir det morgon i Nevadas saltöken.
Timmarna går fort. Snabbt tuffar vi igenom tidszonerna, och det dröjer inte länge förrän vi är i Kalifornien. Vi åker in i en ny tunnel, och när vi kommer ut drar hela vagnen efter andan: vi är vid vackra Donner Lake, en sjö skapad av en smält glaciär. Omkring oss Sierra Nevada. ”California Zephyr” har sannerligen ett omväxlande landskap att erbjuda på tågfönstrens bioduk.
Resans sista måltid blir en lunch i restaurangvagnen. Vårt sällskap frågar hur kyrkliga vi är i Sverige, och vi å vår sida försöker förklara Jantelagen. Han, som själv arbetar på ungdomsläger med att ”preaching the gospel”, tycks gilla den: ”Ren ödmjukhet”. På östkusten finns för få kyrkor, klagar han, men själv har han aldrig varit i New York. Lunchen består av vegburgare med chips.
Tid för tåg
Framme i Emeryville är vi vid fyratiden på eftermiddagen. Det har nu gått ungefär ett dygn sedan vi klev på i Glenwood Springs, Colorado. En anslutande buss ska nu ta oss vidare till San Francisco, en knapp halvtimme bort. Besättningen gör sig samtidigt redo att dagen därpå resa hem till Chicago igen.
Vissa av våra medresenärer har gjort denna resa för resandets skull, och det är inte svårt att förstå varför. På ”California Zephyr” och ”Capitol Limited” handlar det om utsikten – alla dessa majsfält, halmbalar, klippiga berg, floder, sjöar och saltöknar – med förmågan att ta andan ur en. Men också om ständiga möten, som görs möjliga av en amerikansk öppenhet som vi ärligt talat skulle kunna lära oss ett och annat av.
Men om det är något som man inser efter tre dygn på tåg så är det ändå att varken utsikterna eller mötena hade varit möjliga om inte tågen hade gett oss all denna stillsamma tid. Och det är bara att njuta.
Länkar till NE.se: Längtan efter stillhet och Tågfilmer
Extern länk: Amtrak
En svunnen tids resande i dag
http://www.ne.se/rep/en-svunnen-tids-resande-i-dag
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
