Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Stockholm brukar ibland, dock mindre ofta av infödingar, kallas för kungliga huvudstaden. Kungliga slottet i Gamla stan tar förvisso upp en ganska stor bit av synfältet i innerstaden, men så mycket kungligare än så blir det kanske inte. På den tiden som den kungliga familjen bodde på slottet talade åtminstone en hissad flagga om när majestätet var hemma, men som han nu huserar på Drottningholms slott finns inte ens den signalen att söka sig till.
För Stockholmsturisten, i synnerhet utlandsturisten, är nog däremot Stockholm väldigt mycket a royal capital. Han och hon dras nog som en magnet till Gamla stan, ser till att titta på och fotografera Kungliga slottet ur alla de vinklar och i alla de vrår, gör säkert ett eller annat besök på några av de museer som finns i slottets närmaste omland och skickar troligen hem ett eller annat vykort med någon kunglig svensk anknytning.
 |
| ARNE JÄRTELIUS/NATIONALENCYKLOPEDIN |
| Ditåt? Vartdå? |
Naken drottning
Det finns förvisso ett antal kungastatyer i staden – nio stycken för att vara exakt – men det är ju inte många, och de är definitivt inte spridda över hela staden. Samtliga står faktiskt inom synhåll – om man sträcker på halsen – från Kungliga slottet, och när det gäller invigningen av flera av dem var det på sin tid folkligt ganska ifrågasatta evenemang. Det senare gäller framför allt statyn över Karl XII i Kungsträdgården, men vare sig statyn över Gustav III eller den över Karl XIII mötte direkt folkets unisona jubel.
Jubel var det däremot när Sveriges äldsta kungastaty, den av Gustav Vasa, avtäcktes 1774. Den står framför Riddarhuset och ska föreställa att kungen är på väg från adelns hus till slottet, ett uttryck för adelsmannen som blev kung. Egentligen skulle statyn över Gustav II Adolf invigas före Gustav Vasa-statyn, men olika ränker gjorde att statyn efter ”hjältekonungen” på sin häst Streiff inte kom att invigas förrän i november 1796 på vad som i dag är Gustav Adolfs torg.
Statyn över drottning Kristina, om vi här presenterar de svenska regenterna i anciennitetsordning, är den yngsta (invigd 1923) och den märkligaste. Den två meter höga statyn finns att bese på en sockel ganska högt upp på Stockholms stadshus nordvästra hörn (där Hantverkargatan möter Ragnar Östbergs plan). Det i sammanhanget märkliga med statyn är att drottningen är naken, spritt språngande naken. Att drottning Kristina som staty skulle uppträda som hon skapats var ingalunda tanken från början, men husets arkitekt Ragnar Östberg ville annorlunda. Möjligen skulle man kunna säga att statyn nu föreställer en kvinna vilken som, men eftersom ursprungstanken var en annan så får den fortsatt gälla som föreställande drottning Kristina.
Hästkarlar
Karl X Gustav sitter – liksom Gustav II Adolf, Karl XIV Johan och Karl XV – till häst. Statyn är placerad framför Nordiska museet på Djurgården, något som inte känns som den mest naturliga platsen för denne krigarkonung. Han finns också, likaledes till häst, uppställd som staty på Stortorget i Malmö. I något skede ville man placera en kopia av den statyn i Stockholm, men det gick inte Malmöborna med på (i dag finns för övrigt. en ganska stark opinion i Malmö att flytta kungen från Stortorget). Statyn över Karl XII i Kungsträdgården avtäcktes som sig bör 30 november, och året var 1868, 150 år efter kungens frånfälle i norska Fredrikshald. Vid avtäckningen deltog Oscar II, och i ett brev har han skildrat sina känslor: ”Jag kände i varje fiber att jag var svensk.” Karl XII som, till många militärers fasa är barhuvad på statyn, pekar mot Ryssland, men i tidningen Söndagsnisse menade man (1912) att han i stället pekar ut riktningen till Grand Hôtel (som dock inte var byggt när statyn invigdes). Inom synhåll för Karl XII står Gustav III staty. Den statyn avtäcktes redan 1808, och initiativtagare till den var ingen mindre än kungen själv. Mordet på kungen gjorde att statyn kom att omarbetas på ett sätt som gjorde heroiseringen av ”kulturkungen” än större.
Karl XIII står sedan 1821 staty i Kungsträdgården. Det var hans efterträdare Karl XIV Johan som på detta sätt ville hedra sin adoptivfaders minne. Allmänheten var inte lika villig att hedra kungens minne, och där han på statyn står omgiven av lejon såg folket i stället en ”en kruka bland lejon”. Karl XIV Johans staty finns vid Slussen på det som i dag är Karl XIV Johans torg. Karl XV, slutligen bland kungastatyer i Stockholms gatubild, finns som sig bör på det fredliga Djurgården, närmare bestämt framför det som i dag är Biologiska museet. Statyn avtäcktes 1909 och kom att kallas ”tennsoldaten” eftersom kungen sitter där tämligen stel på sin piruetterande häst iklädd sin tjusiga husaruniform.
 |
| ARNE JÄRTELIUS/NATIONALENCYKLOPEDIN |
| Warer svenske |
Warer svenske
Om det inte direkt flödar av kungaanknutna symboler i Stockholms stadsbild så finns det i alla fall några fler om man söker sig till stadens museer. Historiska museet på Narvavägen skulle kunna höra dit, men eftersom den historia man där visar endast går fram till Gustav Vasa så räknas det inte riktigt. Nordiska museet på Djurgården är egentligen ett etnologiskt museum, men den som där inträder får trots det sitt lystmäte på kunglig glans tillfredsställt med Carl Milles jättestaty i trä av ingen mindre än Gustav Vasa placerad i museets stora hall. Där sitter han, tre meter hög, bokstavligen i ensamt majestät och på sockeln kan man utan att tveka om andemeningen i budskapet läsa: ”Warer svenske”.
Gustav Vasa återfinner vi även på Nationalmuseum på Blasieholmen. Där hänger Carl Larssons målning av Gustav Vasas intåg i just Stockholm vid midsommartid 1523. Målningen, färdigställd 1908, är 700 x 1 400 centimeter och pryder trapphallen i museet. Nationalmuseum har ytterligare en eller annan kungamålning utställd i sin huvudbyggnad, men för den som vill ha mer av den varan hänvisas till Statens porträttsamling på Gripsholms slott. (Den som även vill se verk av en kunglig konstnär hänvisas med fördel till Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården.)
Medeltidsmuseum ligger invid Norrbro, bara ett stenkast från Kungliga slottet, men det som här visas är också det från tiden före Gustav Vasa. Däremot finns det gott om kungligheter i Museum Tre Kronor, som ligger inhyst i Kungliga slottets norra och i samband med slottsbranden 1697 relativt oskadade länga. Med föremål som räddades undan slottsbranden och med hjälp av nyskapade modeller skildras i museet slottet Tre Kronors utveckling från försvarsborg till renässanspalats (ett besök på Museum Tre Kronor leder vidare upp till representationsvåningarna i dagens Kungliga slott).
Kungliga museer
Till ovanstående kungaanknutna museer i Stockholms innerstad ska läggas ytterligare fem: Armémuseum, Kungliga Myntkabinettet, Gustav III:s antikmuseum, Kungliga Operan och Livrustkammaren. Som den krigarmakt Sverige var ända in på 1800-talet finns det på Armémuseum på Östermalm gott om material från de svenska och oftast av den regerande kungen ledda militäraktionerna från 30-åriga kriget och framåt. Kungl. Myntkabinettet har sina lokaler i Gamla stan mitt emot slottet. Den som vill se hur den svenska regenten sett ut på mynt och sedlar genom tiderna vänder sig med fördel hit. Museets samlingar har två tyngdpunkter. Den ena är den systematiska samlingen, där svenska utgåvor av mynt, sedlar och medaljer från vikingatiden till vår egen tid utgör de viktigaste föremålsgrupperna. Den andra är samlingen av svenska myntfynd. I båda fallen är svenska regenter en huvudgrupp.
Entrén till Gustav III:s antikmuseum ligger i Lejonbacken i Kungliga slottet. Museet, som öppnade redan 1794, innehåller de skulpturer som Gustav III köpte in under sin resa till Italien 1787–88. Kort efter Gustav III:s död beslutades att samlingarna, som då bestod av över 200 skulpturer, skulle visas upp som ett äreminne över den avlidne kungen. Skulpturerna är placerade i gallerierna exakt som de ursprungligen ställdes ut. Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg är förvisso en i allra högsta grad levande opera, men huset hyser även ett flertal historiska samlingar – fotoarkiv, musikaliesamling, konstsamling, kostymsamling och scenografimodellsamling – som samtidigt gör Kungliga Operan till något av ett museum. (Den som ytterligare vill bese den kungliga närvaron i Stockholms stadsbild rekommenderas ett antal kyrkobesök. Det gäller i synnerhet Storkyrkan, med tanke på ett antal kungliga bröllop genom tiderna, och Riddarholmskyrkan, som är de kungligas främsta begravningskyrka.)
Till sist det kungliga svenska museet pro primo och non plus ultra: Livrustkammaren. Det är det tredje museet (fjärde om man räknar slottets representationsvåning som ett museum för sig) som är inhyst i Kungliga slottet, vilket numera gör det till mer av ett museihus än ett traditionellt slott (Bernadottebiblioteket finns också här, och det är mer att se som en boksamling än som ett traditionellt bibliotek).
Med liv och rust
Grunden till det som i dag är Livrustkammaren lades för så länge sedan som 1628. Det var då som ingen mindre än Gustav II Adolf befallde att ett par dräkter som han använt i fälttåget i Preussen året innan skulle bevaras ”uthi Rust-Cammaren till en evig påminnelse”. Det var grunden till den samling som, från att ursprungligen ha varit kungens vapenarsenal, med tiden förvandlades till ett museum. Denna gradvisa övergång från en funktion till en annan gör att det inte finns något exakt startår för det som än i denna dag är Livrustkammaren, men det är utan tvekan Sveriges äldsta museum.
Helt unik i sitt slag var Livrustkammaren däremot inte när den kom i gång med sitt samlande. Den anslöt ganska smidigt till en sedan 1500-talet etablerad tradition där furstar skapade samlingar av allsköns märkvärdigheter i vad som kallades för Kunst- und Wunderkammer. Med tiden blev dessa samlingar allt rikare och kunde ordnas i museiliknande former. I Wien inrättades således den kejserliga livrustkammaren (Hofjagdt- und Rüstkammer), i London The Royal Armouries, i Madrid Real Armería och i Köpenhamn byggdes i början av 1600-talet Tøjhuset.
Att detta samlande kom att ske i Sverige vid den här tiden berodde på att det sammanföll med en period då intresset för rikets historia var stort. Det var nu som den svenska nationalstaten började ta form. När Sverige vid mitten av 1600-talet gjorde sig fritt från Danmark samtidigt som man började uppträda med stormaktsambitioner sökte och fann man legitimitet och identitet i historien. Lägger man till det reformationen och avståndstagandet från katolska kyrkan så var behovet att konstruera ett både stolt och inte minst anrikt förflutet stort. I det arbetet var historien och dess monument viktiga beståndsdelar för både identitetsbygget och propagandan. Det gör att Livrustkammaren med tiden alltmer fick karaktär av ett, som det heter i skriften 375 år med Livrustkammaren (2003), minnesrum.
Det är som minnessamling och, med hjälp av permanenta och tillfälliga utställningar, som historiskt minnesrum Livrustkammaren på ett efterföljansvärt, pedagogiskt och, inte minst, barnvänligt sätt i dag på ett föredömligt sätt fungerar. Det gäller då inte minst de delar av denna historia som på olika sätt går att koppla till den svenska kungamaktens historia.
En vandring i kungliga huvudstaden
http://www.ne.se/rep/en-vandring-i-kungliga-huvudstaden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
