RIKARD SVARTVIK, redaktör för NE:s engelska ordbok
En fjärdedel av världens befolkning kan i dag tala engelska, skriver Melvyn Bragg i sin senaste bok. Läsaren bjuds på många vanskliga påståenden men också på en spännande språkresa genom tid och rum i sällskap med en lysande berättare.
Denna språkresa tar sin början på 400-talet, då Rom kallar hem sina legioner från provinsen Britannia för att skydda de egna gränserna. Arkeologiska fynd visar att germanska stammar – enligt den engelske kyrkofadern Beda kallades de angler, saxare och jutar – kring den här tiden lämnade sina hem vid Nordsjöns stränder på det europeiska fastlandet för att bosätta sig i vad som i dag är England. Detta är engelska språkets ringa ursprung.
Nu står vi här ungefär 1 500 år senare och förundras eller förfäras över hur engelskan breder ut sig i världen. Hur blev detta möjligt? Författaren Melvyn Bragg lutar i sin senaste bok, The Adventure of English, åt att språkets inre kvaliteter ligger bakom framgångarna och stöder sig på ingen mindre än den framstående filologen Jacob Grimm (1785–1863) – just det, han med Rödluvan och de andra folksagorna. Mot dem står de flesta moderna språkforskare, som är tämligen överens om att engelskans starka ställning snarare beror på ekonomiska, kulturella och politiska faktorer.
Fornengelska
Om vi återvänder till den historiska tidens gryning finner vi inget engelskt språk utan dialekter som talades av germanstammar. Dessa inkräktare hade fräckheten att avfärda den inhemska keltiska befolkningen som wealas (’främlingar’), vilket har överlevt som the Welsh (’walesarna’) i dagens engelska. Själva kallade de sig Angelcynn (’angelsläktingar’) och sitt språk Englisc, men då är vi redan framme vid slutet av 800-talet på vår språkresa. Det är nämligen först från den här tiden vi finner ett någorlunda enhetligt engelskt skriftspråk.
Språket som vi möter i dessa tidiga texter liknar inte dagens engelska. Substantiv böjdes till exempel i olika kasus och hade olika genus ungefär som i modern tyska. I dag har engelska substantiv samma form oavsett om de står som subjekt eller objekt i satsen: cats like children and children like cats. Fornengelskan var föga mottaglig för lånord medan modern engelska faktiskt till största delen bygger sin ordskatt på utländska lån. Hur ska vi lättast förstå dessa genomgripande förändringar i språket?
Språkmix
Melvyn Bragg anser att språket är en levande organism och förstår därmed att det i likhet med allt levande utvecklas och förändras. Men går det att peka på vissa avgörande skeenden i språkhistorien? Enligt journalisten och författaren Daniel Defoe (1660–1731) – vars senare berömmelse vilar på romanen Robinson Crusoe – var engelska språket intet annat än ett hopkok – ”your Roman-Saxon-Danish-Norman English” – av de olika tungomål som talades av folk som invaderat Brittiska öarna. Alla har de burit sina tributer till språket, om än inte nödvändigtvis i nämnd ordning.
Romarna som ockuperade provinsen Britannia lämnade få spår efter sig i språkligt hänseende, men latinet har påverkat engelskan ända från spädaste ålder; redan innan germanerna lämnade fastlandet hade de lånat ord som butter, cheese och wine från romarnas språk. Det stora flertalet latinska lånord i engelskan härstammar emellertid från renässansen, då antikens språk och litteratur stod särskilt högt i kurs. Dessa lånord betecknar därför inte stapelvaror som smör, ost och vin utan hör snarare till vetenskapens och den andliga odlingens språk.
Vikingalån
Om vi fortsätter till danskarna, till vilka vi för säkerhets skull även bör räkna norrmän och kanske en och annan svensk, så finns det mycket som tyder på att vi har vikingar att tacka för engelskans tämligen enkla formsystem. Forskare som stöder denna teori anser att nordborna som bosatte sig i norra och östra England började tala ett slags engelska med tydliga skandinaviska inslag och förenklad grammatik, ett kreolspråk som först långt senare kom att påverka standardspråket.
Melvyn Bragg växte upp i Cumbria, i nordvästra hörnet av England, där vikingarnas språk ännu i författarens barndom levde i den lokala dialekten. Han minns att en bäck kallades beck, att leka i bäcken hette laik in t beck. I detta natursköna område får turisten alltjämt lära sig att berg kallas fell, att tjärn heter tarn, och att dale är det vanliga ordet för ’dal’. Men dialekten är inte längre livskraftig, skriver författaren, eftersom de unga flyttar från bygden liksom han själv gjorde en gång i tiden.
Även om många nordiska lån nu har gått förlorade lever åtminstone tusen ord från vikingarnas språk vidare i standardengelskan. De är ofta enstaviga och tillhör vardagslivet, som egg (’ägg’), knife (’kniv’) och loan (’lån’). Vikingarnas påverkan var djupgående, men trots allt mindre omvälvande än den som nu följer på vår språkresa, nämligen normandernas franska språkinvasion efter slaget vid Hastings 1066.
Romanska lån
Efter den normandiska erövringen av England blev franska den härskande klassens språk. När engelskan först i början av 1400-talet gjorde sig gällande igen som riksspråk hade därför tusentals franska ord tagit sig in i språket. Eftersom ordförrådet kom från två olika håll har engelskan i dag många ordpar där det franska har en mer abstrakt eller högtidlig prägel – a hearty welcome uppfattas alltså som ett hjärtligare välkomnande än a cordial reception.
Engelska språket har på så vis begåvats med ett romanskt skikt av franska och latinska ord som gör det möjligt att uttrycka tankens finare skiftningar. Verbet help är germanskt (alltså släkt med svenskans ’hjälpa’) och kan ersättas av aid, assist, abet, succor, relieve, support och accommodate, men naturligtvis inte utan att betydelsen får en glidning åt det mer högtravande språkbruket. Den som trillar i vattnet ropar ju alltjämt ”Help! Help!”, inte ”Aid! Aid!”, på engelska.
Shakespeareengelska
När vi närmar oss 1600-talet blir engelskans aptit på utländska ord närmast omättlig, skriver Bragg. Det lånades friskt, inte bara från klassiska språk som latin och grekiska utan från drygt femtio olika språk, men engelskan växte även genom nybildningar. Själva kulmen sammanfaller tidsmässigt med William Shakespeares (1564–1616) författarskap. Denne ordkonstnär verkade alltså i en tid då ordförrådet vidgades som aldrig förr, och det anses allmänt att gott och väl två tusen engelska ord gör debut i något av hans skådespel – därmed inte sagt att han myntade dem alla.
”Shakespeare förutan all ända”, suckade den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832), som förmodligen kunde få nog av de ständiga hänvisningarna till den store engelske barden. Men i sitt hemland var William Shakespeare länge i onåd hos det litterära etablissemanget, som tyckte att han tog sig för stora friheter med språket. Engelskan från senare delen av 1600-talet präglas nämligen av måtta och sans och gör ett påfallande modernt intryck; grammatiken och stavningen är i stort sett densamma som i dag.
Ordexport
Det är på 1600-talet som engelskan börjar gå på export. På vår språkresa går vi ombord på Mayflower då hon seglar till Nya världen. Väl där delar vi nybyggarnas vedermödor allteftersom engelskan följer odlingsgränsen västerut mot Stilla havet. Vi följer hur engelska språket sprids i alla väderstreck genom Brittiska imperiet. Imperiebyggarna hemförde inte bara materiella rikedomar; praktiskt taget alla världens språk har berikat engelskans ordförråd.
I dag växer engelska språket som aldrig förr – med ungefär 800 nybildade ord om året, enligt försiktiga beräkningar. Men engelskan, som historiskt sett har varit ett mottagarspråk, fungerar nu som den verkliga ordexportören. Det är något som har fått många att oroa sig för de mindre språkens framtid. Det finns även forskare som anser att engelskans makalösa framgångssaga paradoxalt nog utgör det verkliga hotet mot dess egen överlevnad.
I sista kapitlet i sin bok plockar Melvyn Bragg fram kristallkulan och skådar in i framtiden. Hur ska det gå för engelskan? Kommer vår tids världsspråk, liksom latinet en gång i tiden sönderföll i de romanska dotterspråken, att splittras i flera varianter som är sinsemellan obegripliga? Eller går vi i motsatt riktning? Kommer alla i framtiden att tala ett och samma språk? Den som lever får se (he who lives will see), är kanske det säkraste svaret.
(Artikeln publicerad 2006-03-25)
Engelskans underbara öden
http://www.ne.se/rep/engelskans-underbara-öden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
