Himself
av Peder Gravlundfrilansjournalist
En grånad, glasögonprydd man i prydlig vit skjorta sitter i ett ökenlandskap och spelar på en akustik gitarr. Det är den bilden som toppar Eric Claptons hemsida.
Det är en bedrägligt blygsam framtoning för en av musikhistoriens största gitarrister på blues- och rockscenen. En levande legend. Hans storhet ligger i en nyskapande tolkning av bluesmusiken där respekt för traditionen samsas med det virtuosa, omprövande och emotionella. Nu har han också skrivit sin självbiografi också den med en blygsam titel: Eric Clapton: The Autobiography (2007).
UppväxtenEric Patrick Clapton föddes 1945 i den lilla engelska staden Ripley, Surrey. Han växte upp i tron att hans morföräldrar, Rose och Jack Clapp, var hans föräldrar. Hans biologiska moder, Patricia Clapton, blev gravid med en i Storbritannien tillfälligt stationerad kanadensisk soldat under andra världskriget. För att undvika en skandal lämnades Eric att uppfostras hos Patricias föräldrar När den biologiska sanningen slutligen avslöjades för den nioåriga Eric blev den redan blyga ynglingen än mer tillbakadragen och inåtriktad. Det bekräftade en alltid underliggande känsla av utanförskap, som förvärrades av att modern inte välkomnade honom i sin nya familj. Själv menar han att det präglat hans relationer med kvinnor under hela livet. 
richard young/rex/ibl Eric Clapton
Det var i stället i musiken han slutligen fann sin plats. Genom radion upptäckte han Chuck Berry, Buddy Holly och andra storheter från rockmusikens genombrott. Och på sin trettonde födelsedag, 1958, fick han sin första gitarr.
SlowhandNär han var sjutton blev han utslängd från skolan på grund av bristande resultat och han började i stället arbeta för sin morfar i byggbranschen. Vid samma tid upptäckte han den musik han sedan skulle förbli trogen: blues. Musiker som Robert Johnson, B.B. King och Muddy Waters visade vägen, och han ansträngde sig för att låta som dem. Samtidigt försökte han utveckla musiken till något eget. Clapton började umgås och framträda i musikerkretsarna i Londonförorterna Richmond, Kingston och i Londons West End. Det var miljöer som skulle frambringa band som The Beatles, Rolling Stones och The Who. Här hittade Clapton sitt första band, The Roosters. Det följdes av ett annat kortlivat projekt, Casey Jones and The Engineers. Men Clapton insåg redan nu att det var renodlad blues han ville spela. Hans första bandkontakters mer popinriktade sound stod i konflikt med hans "rena" ideal och "alternativa" framtoning.
Tack vare sitt anseende i musikkretsarna blev han 1963 erbjuden en plats i bandet The Yardbirds. Med dem tog karriären fart. De spelade in två skivor – Five Live Yardbirds och Sonny Boy Williamson and the Yardbirds – och turnerade flitigt. Det var också under denna tid han fick sitt smeknamn "Slowhand", efter publikens långsamma klappande medan han bytte strängar på sin gitarr.Men framgången ledde samtidigt till en mer kommersiell inriktning och återigen drog musiken bort från de rötter Clapton sökte. Utvägen kom i form av John Mayall and the Bluesbreakers, som han anslöt till 1965. Med dem spelade han in numera klassikern Blues Breakers and Eric Clapton. Det var nu han verkligen etablerade sig som erkänd bluesgitarrist, och på väggarna i Londons tunnelbana löd en graffitiskrift: "Clapton is God!".
Det stora genombrottetClapton lämnade John Mayalls band efter endast ett år. Han ville ha större inflytande över musikens riktning och bildade i stället bandet Cream, tillsammans med Jack Bruce och Ginger Baker. De turnerade intensivt i USA och släppte tre skivor – Fresh Cream, Disraeli Gears och Wheels of Fire – som ledde till att bandet blev världskänt. Sammansättningen varade bara i två år, men anses vara en av de viktiga rockgrupperna i musikhistorien.Efter uppbrottet formade Clapton gruppen Blind Faith – en "supergrupp" bestående av Steve Winwood, Ginger Baker och Rick Grech – men hade samtidigt svårt att hantera sitt kändisskap. Efter bara en turné och en skiva hoppade han av bandet och började istället turnera som kompgitarrist för Delaney & Bonnie. Men vid det här laget var han alltför känd för att tillåtas stå i skuggan. Trots det skapade han sitt nästa projekt under pseudonymen Derek & The Dominos, vilket fick till följd att deras enda album – Layla and Other Assorted Love Songs – fick bristande uppmärksamhet och sålde dåligt. Till slut fick han kapitulera och tillåta att skivbolaget läckte att "Derek is Eric".
Layla handlade om den omöjliga kärleken till Pattie Boyd Harrison, Beatlesmedlemmen George Harrisons hustru. Sorgen detta orsakade var den kanske främsta orsaken till att Clapton vid den här tiden började missbruka heroin. När han slutligen lyckades bli ren efter tre år var det bara för att grundlägga ett alkoholberoende som skulle bli ännu mer långvarigt. Tears in HeavenMen Clapton slutade aldrig att skriva musik. 1974 gjorde han comeback med albumet 461 Ocean Boulevard, som följdes av Slowhand. Han hade nu förvandlats från gitarrhjälte till en mer komplett musiker och sångare med mindre fokus på det spektakulära. Under turnén som följde på 461 Ocean Boulevard träffade han åter Patti Boyd, som slutligen hade lämnat Harrison. Men deras förhållande led av Claptons ständiga återfall i alkoholism och blev en stormig tid med bara kortare perioder av lycka.
Under 80-talet fortsatte de musikaliska framgångarna med skivor som Behind the Sun, August, Journeyman och samlingen Crossroads. Men på sitt privatliv och sitt alkoholberoende lyckades Clapton inte få under kontroll. Efter separationen från Pattie träffade Clapton den italienska skådespelerskan Lori de Santo. Ett kort förhållande som resulterade i sonen Conor. Han föddes 1986, men dog redan vid fyra års ålder efter att ha fallit från ett fönster i New York. Conors tragiska död fick Clapton att lämna alkoholen bakom sig för gott. Låten "Tears in Heaven", som framfördes unplugged på MTV 1992, handlar om sorgen och saknaden efter sonens död. Clapton har valts in i Rock'n'roll Hall of Fame tre gånger: med The Yardbirds, med Cream och som soloartist. På senare år har han släppt skivor som Riding with the King (med B.B. King), Me and Mr Johnson (en hyllningsskiva till Robert Johnson) och senast Back Home. Den sistnämnda skivan, från 2005, speglar det lyckliga familjeliv som Clapton slutligen har funnit med hustrun Melia McEnery och deras tre döttrar. Han har också en fjärde dotter, Ruth, från ett tidigare förhållande. SjälvbiografisnackNär nu Eric Clapton valt att komma ut med sin självbiografi är det intressant att få ta del av hans personliga upplevelser under karriären. Han har befunnit sig i centrum av den moderna musikhistorien och varit med vid många av dess stora ögonblick. Musiken får i biografin emellertid delvis stå tillbaka för hans problematiska kärleksaffärer, vänskapsrelationer och missbruksproblem. Men det är också i sitt belysande av musiklivets baksidor som skildringarna blir mest intressanta och givande. Människan Clapton är oskiljbar från musikern och står och faller med den rollen.
Det minst motiverade inslaget i biografin är att den senare delen av Claptons liv upptar så stort utrymme. Eftersom boken saknar djupare litterära kvaliteter vilar den tungt på händelseförloppets lockelse i sig. Långrandiga beskrivningar av det lyckliga familjelivet och sentimentala hyllningar av medmusiker är mindre intressanta för läsaren.
För entusiaster finns naturligtvis en mängd intressanta detaljer. Men det saknas något egentligt försök från Claptons sida att förstå de sammanhang i vilka han figurerat. Han berättar om livet som han levde det, utan mycket eftertanke. Vidare understryker han sin strävan att stå utanför politiska och ideologiska strömningar. Det märks också i texten. Djupare reflektioner är sällsynta och dyker främst upp i förbifarten som förlupna bisatser.
Kanske är det klokt av Clapton att avstå från slutsatser som han saknar täckning för. Musik är hans område. Men det får samtidigt till följd att hans bok saknar egentlig betydelse för andra än de redan frälsta. Att han skrivit boken för sin egen skull är kanske logisk, men det hade inte skadat om han funderat lite mer över vilka episoder i hans liv som egentligen är intressanta för läsaren.
(Artikeln publicerad 2008-01-10)
Extern länk: Eric Claptons hemsida
Eric Clapton: Himself
http://www.ne.se/rep/eric-clapton-himself
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
