Henrik Oscarsson
Valet till Europaparlamentet 2009 var det fjärde i ordningen sedan Sverige blev medlem i EU. Mönstret från tidigare svenska Europaparlamentsval upprepade sig: valdeltagandet blev lågt, små utmanarpartier gjorde bra ifrån sig, och vi fick uppleva dramatiska opinionsförskjutningar under den sista valrörelseveckan.
Jämfört med andra allmänna val i Sverige blev valdeltagandet 7 juni 2009 mycket lågt. Endast 45,5 % av väljarna utnyttjade sin rösträtt. Trots detta var det ett positivt trendbrott. Fallande valdeltagande i de tre tidigare valen till Europaparlamentet förbyttes den här gången i en markant ökning. Det ökande väljarintresset har flera förklaringar. Temperaturen i svensk inrikespolitik var generellt sett högre efter den borgerliga alliansens seger i riksdagsvalet 2006. Mediernas valrörelsebevakning var mer utdragen, intensiv och omfattande än i samband med tidigare val till Europaparlamentet. Partier och kandidater satsade mer än tidigare på sina valkampanjer, bland annat genom att sända TV-reklam och att använda nya sociala medier såsom exempelvis bloggar, Facebook, Twitter och YouTube. I finanskrisens spår var den svenska opinionen kring EU-frågor avsevärt mer positiv än vad som varit fallet i samband med tidigare val. De utbyggda möjligheterna att förtidsrösta bidrog till ett växande antal förtidsröster. Sist men inte minst figurerade inte mindre än tre utmanarpartier som tillsammans bidrog till att mobilisera fler väljare till valurnorna.
Valutgången
Stora partier brukar klara sig sämre i Europaparlamentsvalen än i nationella val. Socialdemokraterna (S) gjorde åter en slät figur och fick enbart 24,4 % avrösterna. För att hitta ett lika dåligt valresultat för S får man gå tillbaka nästan hundra år i tiden. Moderaterna(M) lyckades med knapp marginal överträffa valresultatet från valet 2004 och fick 18,8 %.
Junilistan (JL) med sin nyvalda partiledare Sören Wibe blev valets största förlorare. Trots en överraskande valspurt under sista valrörelseveckan backade succépartiet från valet 2004 med 10,9 procentenheter och förlorade därmed med knapp marginal sin representation i Europaparlamentet. Även Vänsterpartiet (V) tappade mark och gjorde sitt hittills sämsta Europaparlamentsval (5,7 %).
Av de etablerade riksdagspartierna lyckades Miljöpartiet (MP) och Folkpartiet (FP) bäst. Båda partierna hade populära förstanamn på listorna som fick många personröster, Carl Schlyter (MP) och veteranen Marit Paulsen (FP). MP ökade hela fem procentenheter till 11,0 %. FP fick 13,6 % av rösterna.
Europaparlamentsvalet 2009 blev de små utmanarpartiernas val. Sverigedemokraterna (SD) – det enda parti som i valrörelsen argumenterade för ett svenskt utträde ur EU – gick fram 2,2 procentenheter och var till slut bara sju tiondelar från fyraprocentsspärren. Feministiskt initiativ (FI) med talespersonen Gudrun Schyman var helt osynligt i valrörelsen ända fram till torsdagen före valet då partiet lanserade en annonskampanj i dagspressen med hjälp av ekonomiskt stöd från musikern Benny Andersson. FI fick 2,2 % av rösterna. Gudrun Schyman erhöll själv 98 procent av FI-väljarnas personröster.
Valets stora överraskning var uppstickarpartiet Piratpartiet (PP) som klarade spärren med god marginal (7,1 %) och vann representation i EU-parlamentet för kandidaten Christian Engström. PP bildades i januari 2006 som en protest mot bland annat en ökad statlig övervakning och reglering av Internettrafiken. Genom stark närvaro i nya sociala medier och stärkt av opinionsbildningen i samband med rättegången mot fildelningssajten The Pirate Bay i april 2009 kunde PP mobilisera starkt i ungdomsgenerationen. SVT:s vallokalsundersökning visar att PP blev största parti bland personer yngre än 25 år.
Väljarna vänder sina partier
I val till Europaparlamentet bestämmer väljarna sitt partival senare än i riksdagsval. Hela 43 % av respondenterna i vallokalsundersökningen bestämde partivalet under sista veckan av valrörelsen. I likhet med tidigare val till Europaparlamentet röstade närmare var tredje väljare (31 %) på ett annat parti i Europaparlamentsvalet än vad de skulle ha gjort om det varit ett vanligt riksdagsval.
Huvuddelen av de väljare som röstade på S och M i Europaparlamentsvalet skulle i stor utsträckning även ha stött sitt parti i ett riksdagsval (90 respektive 93 procent). För de andra partierna är motsvarande andel klart lägre. Exempelvis uppger endast knappt hälften av FP:s väljare i Europaparlamentsvalet att de skulle ha röstat på FP i ett riksdagsval. Analyserna visar att FP:s goda resultat i valet 2009 i stor utsträckning beror på att många moderata sympatisörer valde att stödja partiet.
Av PP:s väljare skulle endast 37 % rösta på partiet ”om det var riksdagsval i dag”. PP-väljarna placerade sig själva i genomsnitt strax till vänster om mitten på vänster–högerskalan. Den svaga vänsterlutningen märks också i svaren på frågan om röstningsintention: i ett tänkt riksdagsval skulle något fler PP-väljare ha röstat på något av samarbetspartierna V, S och MP (31 %) än på allianspartierna C, KD, FP och M (24 %).
Tydliga sociala skiljelinjer
Tidigare svenska val till Europaparlamentet har kännetecknats av tydligare sociala skiljelinjer i väljarnas röstningsbeteende än i samband med riksdagsvalen. Den här gången väckte de stora köns- och åldersskillnaderna i röstningen på PP störst uppmärksamhet. PP gjorde ett mycket bättre val bland män (12 %) än bland kvinnor (4 %). Ålderssambandet är också tydligt. Bland förstagångsväljarna röstade hela 24 % på PP, vilket kan jämföras med ett betydligt svagare röststöd bland pensionärer (2 %).
SVT:s vallokalsundersökning visar att PP var mycket starkt i grupper som uppger att de aldrig har yrkesarbetat (23 %), bland arbetslösa (22 %) och bland väljare med mycket lågt förtroende för svenska politiker (23 %). Även om frågor om fildelning låg mycket högt på PP-väljarnas agenda i samband med valet vittnar resultaten också om att missnöje med svensk demokrati och misstro mot etablerade partier låg tillgrund för PP:s framgångar.
(Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009)
Europaparlamentsvalet 2009
http://www.ne.se/rep/europaparlamentsvalet-2009
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
