Eurovision Song Contest 2002: Kontinuitet och förnyelse

Eurovision Song Contest:

av Alf Björnberg
Professor i musikvetenskap och NE:s expert i populärmusik

Den 25 maj 2002 står Estlands huvudstad Tallinn som värd för den 47:e upplagan av Eurovisionsschlagerfestivalen, eller Eurovision Song Contest som det officiella namnet lyder.

Tävlingen har arrangerats årligen ända sedan 1956. Den tillkom ursprungligen som ett slags spin off-effekt av den tekniska utvecklingen på TV-området: ett stycke in på 1950-talet hade utbyggnaden av det europeiska TV-länknätet gjort det möjligt att utväxla direktsändningar mellan olika västeuropeiska länder. När man inom EBU (Europeiska radiounionen) diskuterade vilket programutbud de nya tekniska resurserna skulle kunna användas till föddes idén om en populärmusiktävling mellan unionens medlemsföretag, ett evenemang som kunde erbjuda ett publiktillvänt sätt att pröva och utveckla det europeiska TV-nätets tekniska möjligheter. Eurovisionsschlagertävlingens officiella syfte, som det formuleras i tävlingsreglerna, är ”att stimulera skapandet av originalsånger av hög kvalitet på populärmusikområdet”. I takt med att tävlingen så småningom etablerat sig som en regelbundet återkommande medieritual har det dock visat sig att den knappast befrämjat något musikaliskt experimenterande, utan snarare gynnat musik som hållit sig till etablerade former, både musikaliskt och presentationsmässigt.

Nationaltypisk musik

En annan avsikt med tävlingen var att låta de deltagande länderna visa upp sina inhemska populärmusikstilar för varandras publik. Under de första åren präglade ambitionen att presentera nationaltypisk musik många länders bidrag, inte minst Sveriges. Allt eftersom det visade sig att sådana strävanden sällan belönades i omröstningen kom denna ambition emellertid att spela en mindre framträdande roll. I stället kom en allmänt ”kontinental” populärmusikstil att framstå som ett lämpligt riktmärke för en eurovisionsschlagerlåt med realistiska chanser till en framskjuten placering i tävlingen. Från mitten av 1970-talet påverkades denna gradvisa förändring i riktning mot den kontinentala stilen också av stildrag från 1950-, 60- och 70-talens rockmusik, troligen till stor del ett resultat av den internationella framgång som följde på ABBA:s seger med ”Waterloo” i 1974 års eurovisionsschlagertävling. Situationen var i stort sett den samma fram till slutet av 1980-talet: exemplen på nationellt präglade musikstilar var få och till största delen begränsade till bidrag från i tävlingen nytillkomna länder, som Turkiet (1975), Marocko (1980) och Cypern (1981).

Under 1990-talet har emellertid flera nya inslag i tävlingen visat att de politiska omvälvningarna i Europa efter 1989 också påverkat Eurovisionsschlagern. Till att börja med avspeglades i flera tävlingsbidrag visioner om ett nytt och enat Europa, framför allt i 1990 års italienska segerlåt ”Insieme 1992" men också i låttitlar som den norska ”Brandenburger Tor” eller den österrikiska ”Keine Mauern mehr” från samma år. De följande åren märktes den europeiska nyordningen framför allt i tävlingens organisation. Efter hand som nya nationer uppstod på Europas karta och kretsen av EBU-medlemmar växte blev det så småningom praktiskt omöjligt att härbärgera alla intresserade deltagarländer inom programmets ramar, vilket gjorde den numera tillämpade utslagningsordningen nödvändig.

Världsmusikfest

Musikaliskt sett har en påtaglig förändring i Eurovisionsschlagern under 1990-talet bestått i ett ökat inslag av ”världsmusik”, dvs. musik som införlivar stildrag från kulturer utanför den västerländska populärmusikens traditionella område. Typiska exempel är de båda franska bidragen ”White and black blues” (1990) och "Monté la riviè" (1992) samt 1995 års norska eurovisionsschlagervinnare, ”Nocturne”, en närmast irländskt klingande låt. Att just den irländska musiken varit inspirationskälla tycks inte vara någon tillfällighet. Tvärtom antyder den långa raden av irländska eurovisionsschlagervinnare under 1990-talet (1992, 1993, 1994 och 1996) att Irland för stora delar av den europeiska publiken framstår som hemvist för en allmängiltig, folkligt ursprunglig musik. Också bland de svenska tävlingsbidragen kan tecken på ett slags nyfolklighet spåras – det kanske tydligaste exemplet är 1996 års svenska bidrag, ”Den vilda”.

Vad gäller tävlingsomröstningen har Eurovisionsschlagern under 1990-talet givit flera exempel på olika varianter av ”kompisröstande”, där grupper av geografiskt närbelägna länder givit varandra de högsta poängen, t.ex. de nordiska och baltiska länderna eller de f.d. jugoslaviska delstaterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Slovenien. Ett särskilt intressant exempel fanns i 1999 års tävling, där både det tyska låtvalet – det tysk-engelsk-turkiska världsmusikstycket "Reise nach Jerusalem" – och det resulterande ömsesidiga utbytet av 12-poängare mellan Tyskland och Turkiet tycktes ha sin förklaring i den stora gruppen turkiska invandrare i Tyskland. På detta sätt kan effekterna av europeisk migration avläsas i nya blandningar av musikaliska uttryck också i ett så jämförelsevis konservativt sammanhang som Eurovisionsschlagern.