Ellen Albertsdóttir, frilansjournalist
Ska du fira jul i Thailand? Att det blivit en svensk tradition lika självklar som mandeln i gröten gjordes smärtsamt tydligt under flodvågskatastrofen 2004. Sedan dess har resandet ökat ännu mer och år 2007 – året som gick i klimatdebattens tecken – flög vi mer än någonsin förut. Flyget som koldioxidbov har kritiserats skarpt under senare tid. Vad som sällan nämns är att även människor drabbas av turismexplosionen.
Burmesiska gästarbetare som bygger, renoverar och städar hotell i Thailand arbetar under mycket svåra villkor. De kan tvingas arbeta uppemot 14 timmar om dagen för löner som knappt går att leva på. Om de protesterar utvisas de till militärregimens Burma. År 2007 reste 375 000 svenskar till Thailand. Många av dem kom att bo på dessa av burmeser städade hotell.
 |
| JASON REED/REUTERS/SCANPIX |
| Thailand väntar turisterna åter. |
Miljardindustri
Gästarbetarnas svåra situation lyfts fram i rapporten "En exkluderande resa: En granskning av turismens effekter i Thailand och Brasilien". Rapporten publicerades i slutet av oktober 2008 av organisationerna SwedWatch och Fair Trade Center i samarbete med Råd & Rön.
Förra året reste tio miljoner passagerare utomlands från Sverige. Den siffran blir särskilt intressant om man jämför den med att enbart två och en halv procent av jordens befolkning tar flyget till semestern. 97,5 procent gör det inte. Men svenskar, och andra privilegierade nationaliteter, reser mer och mer.
– Det här är världens största industri, men vi har inte pratat om effekterna av den här industrin, sa Jennie Dielemans, författare och journalist, vid Bok- och Biblioteksmässan 2008 i Göteborg.
Även Jennie Dielemans skriver om de burmesiska gästarbetarna i sin reportagebok Välkommen till Paradiset (2008). Hon har tillsammans med fotografen Shalab Salehi besökt Dominikanska republiken, Mexico, Thailand, Vietnam och Kanarieöarna. Syftet med hennes reportage var att nagelfara vårt resande och vår längtan efter det äkta och orörda.
Denna längtan går tillbaka till researrangören Thomas Cooks 1800-tal. När Cook började arrangera gruppresor till Skottland för den engelska arbetarklassen togs detta inte väl emot av de välbärgade. Jennie Dielemans skriver: "Det skotska höglandet var ju överklassens resmål. När Thomas gjorde det tillgängligt för andra än dem, kände de sig berövade sin exklusivitet."
Genuin fattigdom sökes
Historien upprepar sig. Det visar Dielemans reportage från Kanarieöarna tydligt. Resmålet med de ökända grisfesterna är långt från sina gyllene år. Lämmeltågen har bytt riktning. Att åka till Kanarieöarna är att vara en turist. I drömmen om den perfekta semestern är ordet "turist" ett skällsord. Numera vill vi vara resenärer eller backpackers.
– Vi letar den orörda platsen hela tiden, men så fort vi kommer dit besudlar vi den och då blir det "turistigt". Då vill vi inte vara där. Vi vill besöka platsen "innan det är för sent". Vi vill ha det stampade jordgolvet för att känna att vi varit med om något äkta. Det är inte intressant längre när de skaffat kläder och kyl och frys, sa Jennie Dielemans.
Turister, eller resenärer, styrs till stor del av plånboken. Resmålen ska vara billiga.
– När det börjar bli "för dyrt" handlar det om att folk har fått det bättre och det är vad vi inte unnar dem.
En annan tendens som Jennie Dielemans ser i vårt resande är att vi blivit alltmer vana konsumenter. All inclusive har blivit allt vanligare, för som Dielemans skriver i boken: "In Paradise – everything is included!" Den som reser all inclusive kan äta sina måltider, dricka sina drinkar och få sin dagliga dos av underhållning utan att lämna hotellområdet. Notan är betald redan innan avfärd.
– All inclusive är en succémodell eftersom hotellen annars inte tjänar på mat och dryck. Det är också bra för flygbolagen och regeringen. Alla tjänar på det - utom lokalbefolkningen.
Paradisstränder
All inclusive-hotell är särskilt vanliga i Dominikanska republiken. I detta land är det, liksom i Thailand, de mest utsatta gästarbetarna – denna gång haitierna – som bygger hotellen. Öparadisets stränder tillhör hotellen och är därmed off limits för lokalbefolkningen.
Vår dröm om stranden föddes, enligt Orvar Löfgren som skrivit On Holiday - A History of Vacationing, på Hawaii. "At the Beach of Waikiki" blev en succé vid Panama-Pacific International Exposition i San Francisco redan 1915. På 1950-talet började amerikaner semestra på Hawaii och snart var drömstranden överexploaterad. Jakten efter den ideala Hawaiistranden hade börjat.
Franska Cannes importerade mängder med sand från landets västkust för att leva upp till myten. Inte bara Cannes har försökt. I Mexico har strandjakten fått ödesdigra konsekvenser. Mangrove - samlingsnamn för träd och buskar som växer längs kusten - skövlas för att stränderna ska se ut som i våra drömmar.
Mangrove är oerhört viktigt för ekosystemet eftersom det hindrar tidvatten och tropiska regn från att dra med sig sanden ut till havs. Mangrove kan också stoppa orkaner och flodvågor. Brist på skyddande mangrove har därför lyfts fram som en förklaring till att flodvågskatastrofen drabbade delar av Asien så hårt 2004.
Stort läckage
Vad som ofta lyfts fram som turismens stora fördel är att den industrin kan ge viktiga inkomster i utvecklingsländer. Nackdelen är att en mycket liten del av det turisterna spenderar på resmålet hamnar hos lokalbefolkningen. Detta gäller i synnerhet all inclusive-resor.
Mer än hälften av vad turisterna spenderar i Thailand lämnar landet, i Västindien är siffran ännu högre. Vissa studier pekar på uppemot 80 procent. Vinstlotten dras av internationella hotellkedjor, bryggerikoncerner, flygbolag och livsmedelstillverkare.
Det nybildade nätverket Schyst resande – där bland annat ECPAT Sverige, Svenska kyrkan och fackförbundet Unionen ingår – tipsar på sin hemsida om sätt som man kan resa schysst på. Några av tipsen går ut på att man inte ska pruta för prutandets skull, att man ska handla av lokala aktörer och att man ska behandla alla människor man möter med respekt.
Ett annat tips är att man ställer krav på sin resebyrå att de som arbetar på deras hotell har rimliga arbetsförhållanden. Fritidsresor och Ving skriver in i kontraktet med hotell de anlitar att de ska följa nationell lagstiftning. Apollo har antagit separata etiska riktlinjer.
Att kraven som ställs också följs kontrolleras, enligt rapporten "En exkluderande resa: En granskning av turismens effekter i Thailand och Brasilien" (2008), inte av någon av de stora svenska researrangörerna.
En fråga som de svenska researrangörerna engagerat sig särskilt i är barnsexturism. Ving och Apollo stöder båda ECPAT:s uppförandekod mot sexuell exploatering av barn. ECPAT Sverige, som arbetar mot barnsexhandel, presenterade nyligen en TEMO-undersökning som visar att var tionde svensk resenär sett tecken på barnsexturism utanför Europa. Mindre än tio procent av dessa har agerat.
– Det sker så öppet där vi är. Men vi vill inte veta. Det ligger lite i sakens natur när vi är på semester, säger Jennie Dielemans.
Frågan om en ansvarsfull turism är emellertid väckt. Troligtvis kommer det också att bli allt viktigare för resebolag såväl som turister att förhålla sig till detta i framtiden.
Externa länkar: Nätverket Schyst resande och Fair Trade Center
(Reportaget publicerat 2009-06-26)
Förödelse i turisternas spår
http://www.ne.se/rep/förödelse-i-turisternas-spår
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
