Förenta nationer:
Om FN av i dag
av Hans Brattbergfrilansjournalist
Inga vilda applådåskor. Inga jublande människor som fyllde gatorna med konfetti. Ingen president Bush - inte ens någon minister. När FN den 26 juni i år firade 60-årsdagen av stadgans undertecknande i San Francisco var mycket sig olikt. FN - ett barn av USA - hade i vuxen ålder fallit i onåd hos landets egen regering.
Regeringen Bush lade extra sordin på feststämningen genom att bara sända en underordnad tjänsteman till födelsedagskalaset. Månaden därpå utnämndes en viss John Bolton till amerikansk FN-ambassadör.
Den enda supermakten
USA:s nuvarande FN-ambassadör John Bolton var på ”den gamle Bushs” tid Washingtons kontaktman med FN. 1994 yttrade han: ”Det finns inget Förenta Nationerna. Det finns ett internationellt samfund som i vissa fall kan ledas av den enda verkliga makt som finns kvar i världen, det vill säga Förenta staterna, när det passar våra intressen, och när vi kan få andra med oss.”
För att förklara sig fortsatte han: ”Förenta Nationernas succé under Kuwaitkriget berodde inte på att FN plötsligt blivit framgångsrikt. Den berodde på att Förenta staterna genom president Bush visade vad internationellt ledarskap, internationellt koalitionsbyggande och internationell diplomati egentligen handlar om.”
Citaten återges i Phyllis Bennis bok En kuvad världsdemokrati: Hur Washington dominerar dagens FN (2004). Författarinnan är verksam vid Institute for Policy Studies i Washington D.C. och Transnational Institute i Amsterdam, Nederländerna.
I sin bok analyserar hon hur USA:s politiska ledning använt sig av FN under sin väg till att bli ”den enda supermakten”, från Koreakriget till Kuwaitkriget, och hur man försökt ringakta och svärta ner organisationen sedan Säkerhetsrådet vägrat ställa upp på det nya Irakkriget, ett förebyggande anfallskrig. Rådet hade hänvisat till FN-stadgans paragraf 2:4. I den sägs att alla nationer skall avstå från hot eller användande av makt mot någon annan stats integritet eller politiska oberoende.
När det stod klart att John Bolton skulle bli FN-ambassadör skrev Phyllis Bennis på Dagens Nyheters kultursida: ”Tveklöst skickar utnämningen av honom en tydlig signal av förakt och arrogans till FN och hela det internationella samfundet. USA:s ambassadör John Bolton anländer till FN-högkvarteret med ett mandat från Vita huset att krossa organisationen.” Hon tvivlar i sin artikel emellertid på att det kommer att lyckas. FN har ytterligare 190 medlemsstater och Phyllis Bennis tror snarare att utnämningen blir till välsignelse för FN.
”Det är fullt möjligt att det blir svårare för Bolton att vinna stöd för sin presidents anti-FN-ståndpunkt än vore han en annan, mer diplomatisk diplomat. Med ambassadör Bolton i New York kan det till och med bli lättare för europeiska och andra regeringar att åter stå starka gentemot den amerikanska unilateralismen - och att hjälpa FN att förena sig med världens folk genom att göra vad dess stadga föreskriver: Säga nej till krig.”
Urvattning
”Boltoniseringen” av FN inleddes med att John Bolton inför toppmötet i New York 14-16 september 2005 krävde att samtliga förslag som USA någon gång avvisat skulle bort från den gemensamma deklarationen - till och med dem man i kompromissens namn accepterat. De 39 sidor som förhandlats fram under ett halvår skulle nu reduceras till tre. Bolton kom med 750 ändringsförlag. FN:s så kallade millenniemål skulle inte ens nämnas. Inte heller krav på åtgärder mot klimatförändringen.
Men så kom orkanen Katrina den 29 augusti och ställde allt på ända. Efter förödelsen den orsakade i New Orleans med omgivningar var det en luttrad och mer ödmjuk president Bush som kom till FN-toppmötet och talade om ”naturens skräckinjagande kraft” och ”den ännu mäktigare kraften av mänsklig medkänsla”. Mer än 115 länder och nästan ett dussin internationella organisationer hade så dags erbjudit USA katastrofhjälp och han tackade dem å sin nations vägnar.
”Er reaktion - precis som reaktionen efter tsunamin i december 2004 - har ånyo visat att världen är mer medkännande och hoppfull när vi samarbetar”, sa presidenten, som nu deklarerade att USA bestämt sig för att hjälpa länder som brottas med fattigdom och att man är hängiven FN:s millenniemål. Ett av dem avser att halvera fattigdomen i världen till år 2015.
Bush sade också att USA vill att världen öppnas för total frihandel så att också de fattigaste länderna fritt kan erbjuda sina tjänster och sälja vad man har. Presidenten var på gott humör. Om John Bolton frågade Bush Kofi Annan: ”Hur går det för honom? Har stället flugit i luften?” (’How´s he doing? Has the place blown up?’)
I ett av toppmötets mest bejublade tal ifrågasatte Venezuelas president Hugo Chávez de många vackra orden i talen till FN. Han hävdade att med nuvarande takt kommer målet att halvera antalet hungriga människor, 842 miljoner, att nås först år 2215. När det gäller målet om universell grundskola kommer det att uppnås först 2100. ”Vänner i världen - detta leder oss till en sorglig slutsats. FN:s modell är förbrukad. Det handlar inte alls om reform. Tiden kräver djupgående förändringar som bara kan möjliggöras om en ny organisation bildas. FN fungerar inte. Vi måste inse det, ty så är det.”
Chávez beskrev den nyliberala globaliseringens öppna marknader som den grundläggande orsaken till ondska och tragedier som drabbat människor i Latinamerika. I stället förordade han Generalförsamlingens eget förslag från 1974 till en ny ekonomisk världsordning. Där bekräftas staters rätt att nationalisera egendom och naturresurser som tillhört utländska investerare.
Vid en efterföljande presskonferens sa Chávez: ”USA är vinnaren i klassen för dubbelmoral. USA:s regering försvarar terrorism. De talar om kampen mot terrorism men de bedriver terrorism: statsterrorism.”
FN-toppmötet i september 2005 ledde fram till ett urvattnat slutdokument där inte mycket sägs om de reformplaner som generalsekreterare Kofi Annan föreslagit för en nystart. Ingen definition av terrorism, inget om hur FN ska gå vidare i fråga om nedrustning och åtgärder mot spridning av massförstörelsevapen.
Universell syntes
Genom FN-ambassadören Jan Eliasson presiderar Sverige vid FN:s sextionde generalförsamling. Statsminister Göran Persson satt ordförande under själva toppmötet tillsammans med Gabons president Omar Bongo. I samråd med Kofi Annan har Göran Persson tagit initiativ till ett nätverk av internationella ledare för, som Persson säger, ”en kraftfull uppföljning” av FN-toppmötet.
Till sitt nätverk har han bjudit in stats- och regeringscheferna i Argentina, Egypten, Gabon, Indien, Indonesien, Canada, Mexico, Nigeria, Storbritannien, Sydafrika, Thailand, Turkiet och Ukraina. En fråga blir den fredsbyggande kommission som toppmötet beslutat inrätta för att bistå samhällen i fasen mellan krig och fred.
Den 24 oktober - FN-dagen - då stadgan började gälla står Sverige som värd för en konsert i FN-huset med Kungliga Filharmoniska orkestern och Ann Sofie von Otter. Det är en tradition som Dag Hammarskjöld införde när han tillträdde som FN:s generalsekreterare 1953.
Tre dagar senare firas 60-åringen med tal, sånger och videofilm, alltsammans under rubriken ”Förenta Nationernas anda: Vägmärken för framtiden”. Samtidigt hedras hundraårsminnet av Dag Hammarskjölds födelse.
Det är den från stormaktsintressen bortvända anda som Dag Hammarskjöld verkade i och som Sverige vill beteckna som FN:s. Som organisationens generalsekreterare såg han FN som en ny syntes på universell basis, där ekonomisk och social utveckling lägger grunden för fred och säkerhet.
”Genom att tydligt argumentera för en vidare definition av FN:s uppdrag som placerar ECOSOC (FN:s råd för ekonomisk och social utveckling) på samma nivå som säkerhetsrådet föreslår Hammarskjöld en ny inriktning som inte enbart begränsar sig till fredsbevarande insatser utan också arbetar med att förebygga konflikter och med att försöka göra någonting åt de omständigheter som gör att konflikter uppstår.”
Så skriver EU-kommissionären Margot Wallström i antologin Freden som äventyr: Dag Hammarskjöld och FN:s framtid (2005). Hon anser där att Hammarskjöld förebådade begreppet hållbar utveckling som FN via Brundtlandkommissionen förde fram 1987.
Hårt trängd mellan kyliga stormakter och giriga kolonialintressen försökte Dag Hammarskjöld beträda en för mänskligheten varm, konstruktiv utväg. Av hans postumt utgivna Vägmärken (1963) framgår hans kristna bön om sitt livs kall: ”Ge mig något att dö för!”
Dag Hammarskjöld dog i tjänsten, sedan hans plan skjutits ner under Kongokrisen i september 1961. Hans humanistiska vision om FN har väl aldrig känts så levande, så nödvändig, som nu?
När detta skrivs är FN:s nuvarande generalsekreterare Kofi Annan djupt oroad över samtidens bistra klimat – i dubbel mening. Efter tolv dygn har FN:s biståndsgivare bara garanterat tolv procent av de 312 miljoner dollar man vädjat om för att inte tre miljoner hemlösa i Kashmir ska frysa ihjäl efter jordskalvet den 8 oktober 2005. Efter tsunamin 2005 var 80 procent garanterade redan inom tio dagar.
Länk till reportage på NE.se: Dag Hammarskjöld
Extern länk: Svenska FN-förbundet
(Artikeln publicerad 2005-10-24)
Förenta nationer: Om FN av i dag
http://www.ne.se/rep/förenta-nationer-om-fn-av-i-dag
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
