Claudius H. Riegler, fil.dr i historia och verksam vid ett tyskt forskningsråd i Bonn
Den 10 maj i år invigs ett unikt arkitektoniskt minnesmärke om förintelsen (holocaust) i Tyskland. Det sker i huvudstaden Berlin på den plats där den nazistiska ledningen hade sitt maktcentrum. Där har under de senaste åren rests 2 700 betongpelare av olika storlek. Det är ett verk av den amerikanske arkitekten Peter Eisenman.
Den slutgiltiga utformningen av detta minnesmärke, liksom turerna kring de olika minnesinstitutioner som har etablerats eller ska skapas i Berlin, är episoder i en utdragen konflikt mellan olika krafter som av den tyske historikern Götz Aly har betecknats som ”minnesmärkesbyråkraterna”.
 |
|
Hur bearbetar man minnet av förintelsen? |
|
AUSTRIAN ARCHIVES/CORBIS//SCANPIX |
Offerkonkurrens
Den avgörande frågan kring förintelsemonument i Berlin har varit: hur ska ett minnesmärke över det nazistiska skräckväldet under åren 1933–45 se ut eftersom det ska vara ett minnesmärke som inte har sin tyngdpunkt i erövringskriget 1939–45 utan i nazismen som statlig maktutövning?
Det sägs att den nuvarande tyska förbundskanslern företräder en historiesyn som bygger på övertygelsen att han i Berlin ville åstadkomma ett minnesmärke om förintelsen som människorna ska tycka om att gå till. Frågan är om en sådan syn på det förflutna ska främja medvetenheten om denna mörka epok i historien.
Nästa år ska ett annat minnesmärke bli färdigt i Berlin: ett monument över de europeiska sinternas och romernas lidanden under nazismen. Samtidigt väntar en fallfärdig utställning om terrorns topografi på originalkrigsskådeplatserna i centrala Berlin på ett nytt koncept om hur den ska kunna omvandlas till ytterligare ett slagkraftigt minnesmärke.
I samband med den tilltagande ”offerkonkurrensen” – tyska bomboffer, krigsbarnen, de ur de östra riksdelarna fördrivna, flyktingarna, de våldtagna kvinnorna – visade det sig att starka krafter ville skapa ett stort musei- och dokumentationscentrum om fördrivningen. Där sade politiken emellertid nej. Nu skapas i stället ett transnationellt nätverk kallat ”Europäisches Netzwerk Erinnerung und Solidarität” (’Europeiskt nätverk för minne och solidaritet’). Där ska de smärtsamma erfarenheterna med folkomflyttningar av många fler än bara de ur sin hembygd fördrivna tyskarna och deras ättlingar – inte endast i samband med andra världskriget – dokumenteras.
Minnesmara
Varför detta ”minnesmaratonlopp” just nu; detta tyskarnas försök att bli ”världsmästare i bearbetningen av det förflutna”? Hos historikern Norbert Frei och den yngre tyska historikergenerationen anses detta som självklart: de sista överlevande tidsvittnena tar nu för sista gången ordet. Snart är nazismen inte längre nutidshistoria utan är förpassad till det förflutna – och den ska då dömas med andra mått. En generationsväxling är på väg att äga rum.
Dresden har blivit till en symbol för många tyskars sätt att minnas krigsslutet och nazismens undergång. Det medvetna sönderbombandet av kulturstaden Dresden genom allierade bombflygplan natten mellan 13 och 14 februari 1945 ses i Tyskland alltmer som belägg för den vanliga människans offerroll. Det nya är emellertid att hon uppfattas som offer för både de fientliga trupperna och staterna och för sin egen statsledning.
I Hitlers omgivning triumferades med Goebbels i spetsen efter Dresden: ”Nu behöver vi inte längre ta hänsyn till kulturskatterna.” Det var inte bara Hitler, höga militärer och de närmaste partivännerna som kände sig övergivna av sitt folk. (De lät avrätta minst 1 000 människor under Tredje rikets sista tre månader som sabotörer och folkförrädare.) Även det tyska folket kände sig – äntligen ska väl tilläggas – övergivet av sin ledning och förebrådde den – även det zum Schluss – fiendens (främst de sovjetiska soldaternas) vrede och vedergällningar.
Språkbrukande
Redan i slutet av januari 2005 åmindes man befrielsen av tyskarnas förintelseläger Auschwitz i närheten av den polska staden Oswiecim. Sedan några år tillbaka är 26 januari den officiella minnesdagen för Auschwitz. I år talade den nya tyska förbundspresidenten Horst Köhler i samband med minneshögtiden med ett antal överlevande. Efteråt berättade några av dem att de fått stå i kylan utanför lägret, medan politikerna satte sig i sina uppvärmda limousiner och sedan åkte därifrån.
I samband med minneshögtiderna i Auschwitz uppmärksammades ett märkligt språkbruk hos internationella medier mot vilket man var särskilt upprörd i Polen. Framför allt i utomeuropeiska medier talades det nämligen allt oftare om ”polska dödsläger”, ”nazi-Polen” o.d. Medierna skrev som om de ockuperade länderna – i synnerhet Polen – hade något ansvar för att Tyskland hade placerat de flesta koncentrationslägren och i stort sett alla förintelseläger utanför tysk mark.
Till och med i ett resolutionsutkast i Europaparlamentet förekom ordet ”polska dödsläger”. När man skulle ta ställning till ett polskt förslag om att namnge tyskarna som byggherrar av dessa läger avvisades det. I stället kom man fram till en kompromiss där ”nazisterna” nämndes som lägrens upphovsmän – utan nationalitetsbeteckning.
Om det skrev den ansedda polska dagstidningen Gazeta Wyborcza: ”Måste vi i framtiden ge sken av att pogromen mot indianfolken inte förövades av spanjorerna utan av monarkisterna, och att judarna i byn Jedwabne inte slogs ihjäl av polacker utan av bönder?"
Avlastningsdiskurs
På tyska biografer tittade man under vårvintern 2005 på filmer som handlar om kriget och krigsslutet. Undergången – Hitler och tredje rikets fall är en av dem. Det är en film – med manus av journalisten och författaren Joachim Fest – om Hitlers sista veckor i Berlin och den ”världsundergång” (enligt Fest) som han iscensatte. ”Tyskarna måste göra en sådan film för att kunna bekräfta att den nazistiske ledaren verkligen är död”, skrev en kritiker i USA.
Särskilt uppseende väckte det att några organiserade nynazister hade smugit sig in bland statisterna i Undergången och t.o.m. hade fått några mindre roller som Hitlers sista trogna i bunkern under regeringskansliet. På det sättet hade de åtminstone en gång i sitt liv fått uppleva känslan av att tjäna en för dem karismatisk, om än fiktiv, ledare.
Napola är en film om ungdomarna i en av nazisternas ungdomsskolor. En filmkritiker på Westdeutscher Rundfunk (tyska radion) kallar det som denna sorts filmer syftar till för "avlastningsdiskurser". Sophie Scholl – die letzten Tage slutligen är berättelsen om motståndet mot nazisternas skamlösa demagogi och deras politiska terrorteknik hos en grupp studenter vid universiteten i München och Innsbruck som avrättades av regimen. Studenterna dör med valspråket ”frihet och heder”. Det är en viss skillnad mot de konservativa motståndsofficerarnas sista rop före exekutionen: ”Leve det heliga Tyskland!”
Högerradikal minnesbearbetning
Den 8 maj vill det högerradikala men icke förbjudna partiet NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) genomföra en minnesmarsch genom Berlins Brandenburger Tor, mönsterbyggnaden för tysk enhet och tidigare även för landets militära storhet efter segern i kriget mot Frankrike 1871. Anledningen är att man vill värna ”de nationella intressena” under minneshögtiderna med anledning av krigsslutet för 60 år sedan.
NPD är representerat i parlamentet i delstaten Sachsen där det har ett stöd av nio procent av väljarna. Högerradikalerna i Sachsen myntade i samband med minneshögtiderna i samband med bombningen av staden i krigets slutskede begreppet ”bombholocaust” som beteckning för vad de menade vara de allierades illdåd.
Tyska parlamentet införde i mars i år genom lagstiftning en inskränkning av församlingsfriheten och en skärpning av de straffrättsliga bestämmelserna med just det uttalade syftet att hindra nynazisterna att demonstrera vid historiska minnesplatser som det nya minnesmärket över nazismens offer i Berlin och andra liknande platser runtom i landet. Uppträdanden som ifrågasätter nazisterna våldsövergrepp mot sina offer kan nu med den lagens hjälp hejdas på de platser som det demokratiska samhället har inrättat.
En lärande demokrati
I stort sett varje kommun i Tyskland bjuder med anledning av krigsslutet på kulturella manifestationer som uppstår mer eller mindre underifrån. I den tidigare huvudstaden Bonn arbetar sedan många månader tillbaka en kör, en medborgarrörelse, elever och lärare i ett stort antal skolor med en minneskonsert och ett stort ramprogram på krigs- och förintelsetemat. Aktiviteterna ska mynna ut i ett uppförande av den brittiske kompositören Benjamin Brittens War Requiem i Bonns stora konserthus, Beethovenhalle.
Medverkande är utöver den initiativtagande lokala kören även körer från Polen, Storbritannien och Frankrike. Till dem ska läggas sångsolister från USA och Storbritannien samt ryska och tyska orkestermusiker under ledning av en brittisk och en tysk dirigent.
Hoppet att minneskulturer av detta slag även i framtiden ska kunna göra människor motståndskraftiga mot ensidiga och nationalistiska tolkningar av det förflutna stärks av sådana handlingar.
(Artikeln publicerad 2005-05-10)
Förgångenhetsbearbetning: Tyska minneskulturer
http://www.ne.se/rep/förgångenhetsbearbetning-tyska-minneskulturer
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
