Olle Nordquist, USA-kännare och arkivarie
Politiska nomineringsprocedurer kan många gånger vara uppvisningar i påtvingad partidisciplin och ett konstgjort, tillrättavisat samförstånd. Men det kan också innebära motsatsen, som när de båda stora partierna i USA – demokrater och republikaner – traditionsenligt ägnar valårets första sex månader åt att försöka kora sina respektive presidentkandidater.
I samband med den långa raden av primärval och nomineringsmöten som hålls i unionens 50 delstater söker de hoppfulla kandidaterna högröstat markera sin särprägel, och de gör i själva verket mycket lite för att släta över skilda åsikter och personmotsättningar. The winner takes all!
 |
| MARY ANN CHASTAN/AP/SCANPIX |
| De båda demokratiska huvudkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama debatterar. |
Kohandel
Under denna den inledande akten av presidentvalet i USA gäller det för kandidaterna att i varje delstat vinna så många partidelegater som möjligt. Noga räknat är föremålen för primärvalen inte kandidaterna själva, utan i stället att samla på sig så många delegater som möjligt. Delegaterna samlas under sensommaren till respektive partis konvent där de genom votering formellt utser en presidentkandidat. Sommaren 2008 håller demokraterna sitt konvent i Denver, Colorado, i slutet av augusti och republikanerna håller sitt i Minneapolis-Saint Paul, Minnesota, i början av september.
Konventens sammansättning utgörs till ungefär 80 procent av delegater som röstats fram av såväl registrerade partimedlemmar som obundna och partilösa röstberättigade. Den övriga andelen delegater består av prominenta partitoppar – guvernörer, kongressledamöter och någon enstaka tidigare president – som på förhand har en garanterad röst på konventen, men som inte öppet behöver deklarera vilken kandidat de stöder.
Vid en riktigt jämn primärvalssäsong kan konventen utvecklas till ovissa evenemang där till slut den kohandel mellan delegaterna som benämns horse-trade fäller avgörande. Senast som ett konvent utvecklades till en riktig thriller med oförutsebart slut inträffade 1976. På republikanernas konvent lyckades då den sittande presidenten Gerald Ford med mycket knapp marginal besegrade utmanaren, dåvarande guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan. Det påstås att president Ford erbjöd delegater flygturer med presidentplanet Air Force One i utbyte mot värdefulla röster.
Revolutionshjälten
Som kontrast till våra dagars utdragna procedurer, så nominerade upphovsmännen bakom den amerikanska konstitutionen 1789 självsvåldigt en enda kandidat inför det första presidentvalet. Det sågs då som en självklarhet att revolutionshjälten och generalen George Washington skulle anförtros posten och bilda mönster för den unga nationens verkställande makt. George Washington lät sig också väljas till president, men med en påbjuden motvilja. Tidens ideal innebar nämligen att all slags uppvisande av egna ambitioner på det politiska området avslöjade bristande självdisciplin, som i sin tur ansågs vara oförenlig med omsorgen om det allmänna. För egen del menade Washington att i samma ögonblick som en person avslöjade minsta intresse för ett politiskt uppdrag, diskvalificerade sig vederbörande också för uppdraget.Parallellt med president Washingtons åtta år vid makten utvecklades ett partiväsende, och vart fjärde år kom presidentkandidaterna att nomineras av en snäv grupp kongressledamöter inom respektive parti. Som en reaktion mot den här till synes inskränkta urvalsmetoden utvecklades partikonventen på 1830-talet. Detta i ett försök till ökad insyn. Men nomineringsförfarandet var fortfarande i händerna på ett fåtal högt uppsatta partifunktionärer.
Ett klassiskt exempel är det republikanska konventet 1920 i Chicago. Efter timmar av nattliga förhandlingar på ett hotellrum i staden utsåg en liten krets cigarrökande partiledare kompromisslösningen Warren G. Harding till presidentkandidat. En reporter på plats beskrev målande atmosfären, och luftkvaliteten, i hotellrummet, och begreppet smoke-filled rooms är än i dag synonymt med beslutsfattande bortom offentlighetens ljus.
Valet 1912
Det var först 1912 som primärval lanserades som en väg att utse delegater. Det var då som fjorton delstater införde det dittills oprövade förfarandet. Det här året gjorde den energiske Theodore Roosevelt – som vid 53 års ålder redan varit president 1901–09 – ett tappert försök att åter flytta in i Vita huset. Roosevelt utmanade den republikanske partikamraten och sittande presidenten William H. Taft, vilken han ironiskt nog själv handplockat som sin efterträdare.Roosevelt nådde stora framgångar vid primärvalen och lyckades vinna i nio delstater. Han hade emellertid gått till val på ett reformsinnat program och förordade bl.a. kvinnlig rösträtt. Ett krav som förbluffade partikamrater avfärdade som alltför liberalt, rentav socialistiskt. President Taft vann nomineringen och Roosevelt svarade med att göra en dramatisk sorti ur det republikanska partiet till förmån för det nybildade progressiva partiet. Någon större framgång i värvandet av sympatisörer till sitt parti hade Roosevelt emellertid inte. Bland dem som lojalt gav honom sitt stöd fanns dock dottern Alice Roosevelt Longworth. Problemet var bara att hennes man, kongressledamoten Nicholas Longworth från Cincinnati, valde att stanna kvar i det republikanska partiet, vilket orsakade en djup och långvarig kris i makarnas äktenskap.
Då det amerikanska folket till slut fick möjligheten att göra sin stämma hörd vid 1912 års val var det varken Theodore Roosevelt eller president Taft som triumferade. I stället var det demokraten Woodrow Wilson som vann väljarnas förtroende. Taft tillhör därmed den exklusiva skara om tio sittande presidenter som genom USA:s 231 åriga historia blivit avsatta efter ett val. I gengäld har inte mindre än 17 presidenter fått väljarnas förtroende längre än en mandatperiod. Rekordet innehas av Franklin D. Roosevelt som tre gånger under åren 1936–44 besegrade sina utmanare.
Pratshowernas man
Dagens partistrateger rekommenderar inte gärna karriärinriktade presidentaspiranter att utmana Vita huset. När årets val därför erbjöd ett unikt tillfälle att skonas från sammandrabbningar med vare sig president George W. Bush, som redan suttit två perioder, eller vicepresident Dick Cheney, som inte ställde upp i valet, var det ovanligt många kandidater som bestämde sig för att pröva lyckan.Vid årsskiftet 2007/08 bestod startfältet av åtta demokrater och elva republikaner. Bland dessa återkom på den demokratiska sidan en beprövad kandidat från 2004, förre senatorn John Edwards. För fyra år sedan visade sig Edwards vara en överraskande svår rival för senator John Kerry, innan Kerry till slut erhöll demokraternas nominering. Kerry försökte delvis besegra den då 51-årige Edwards genom att utmåla denne som ung och oerfaren. "När jag kom hem från Vietnamkriget 1968", sade Kerry, "vet jag inte om John Edwards ens slutat använda blöjor." Trots ömsesidigt nedsättande omdömen och hård kamp fann de båda rivalerna till slut varandra genom att Edwards återvände som Kerrys parhäst och vicepresidentkandidat.
Rekordet för det totala antalet återkommande presidentkandidaturer i USA innehas av en mycket enveten republikan. Det är den förre guvernören i Minnesota, Harold Stassen, som inte mindre än elva gånger försökte uppnå sitt partis nominering under åren 1948–92. Guvernör Stassen utgjorde mot slutet av sitt långa fälttåg därför en tacksam måltavla för pratshowernas förlöjligande skämt.
Tuffa tag
För den breda allmänheten blir skiljaktigheterna kandidaterna emellan ofta påtagligast hemma i soffan i samband med primärvalens TV-debatter. Då tvekar de medverkande inte en sekund inför möjligheterna att knipa billiga poäng eller att angripa rivaliserande partikamrater. Under det dramatiska valåret 1968 ägde en omtalad debatt rum inför primärvalet i Kalifornien mellan de båda demokratiska kandidaterna senator Eugene McCarthy och senator Robert Kennedy, yngre bror till den mördade presidenten John F. Kennedy.Flera opinionsmätningar visade på en väldigt jämn valutgång, dock med en knapp ledning i McCarthys favör. Efter några inledande ordväxlingar gick Kennedy till hårt angrepp mot sin antagonist och ifrågasatte om McCarthy verkligen hyste ett helhjärtat engagemang för medborgerliga rättigheter. McCarthy fick gång på gång försvara sig, nästan som vore han motståndare till de svartas sak, och sade sig efteråt aldrig riktig kunna förlåta Kennedy för dennes debattaktik. Det var dock en taktik som visade sig effektiv.
Robert Kennedy vann primärvalet i Kalifornien, men fick aldrig möjlighet att gå vidare i sin politiska strävan. Efter segeranförandet på Ambassador hotel i Los Angeles sköts Kennedy på nära håll i huvudet och skadades så svårt att han avled dagen därpå, den 6 juni.
Handlingskraft
Valdebatter ger också möjlighet för driftiga kandidater att gå från ord till handling. I februari 1980 planerade dagstidningen Nashua Telegraph att inför primärvalen i New Hampshire arrangera en debatt mellan de båda republikanska huvudmotståndarna Ronald Reagan, som hämtat sig efter nederlaget mot Gerald Ford fyra år tidigare, och George Bush. När det sedan visade sig att såväl Reagan som Bush önskade låta ytterligare fyra republikanska kandidaterna delta i debatten drog tidningen tillbaka sitt arrangörskap.
Den utvidgade debatten kunde genomföras först sedan Ronald Reagans kampanj lovat att stå för samtliga kostnader. Det visade sig dock att inte riktigt alla ordningsfrågor dryftats i förväg, och när Reagan ifrågasatte slutanförandets längd hotade debattordföranden helt enkelt att stänga av hans mikrofon. I vad som sedan blev ett av det valårets mest citerade yttranden fattade Reagan med ett stadigt grepp mikrofonen framför sig och röt: "I'm paying for this microphone" ('Jag betalar den här mikrofonen'). Med det tog Ronald Reagan herravälde inte bara över mikrofonen och debatten utan över hela valet. Vissa iakttagare menar att den gamle skådespelaren Reagan i stridens hetta plockat fram och travesterat en av filmstjärnan Spencer Tracys gamla repliker. I filmen I valet och kvalet från 1948 säger nämligen Tracys rollgestalt, stående framför en stor mikrofon: "I'm paying for this broadcast". Nu återstår det att se vilka uttalanden som får vingar efter 2008 års primärvalskampanj. (Artikeln publicerad 2008-01-31)
Första etappen mot Vita huset
http://www.ne.se/rep/första-etappen-mot-vita-huset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
