Fado: Blues på portugisiska

Bengt Eriksson, frilansjournalist

När Thomas Nydahl var drygt 30 år kom han till Lissabon första gången. En midnatt i maj 1983 satt han tillsammans med en svensk kompis på fadoklubben A Severa (då hade han ingen aning om vad namnet syftade på) och fick höra fado. Det räckte med en enda sång: efter den visste Nydahl att han ”fått erfara något alldeles unikt”.

Efter ytterligare 20 år har Thomas Nydahl skrivit en bok om fado, ”Kärlek och längtan”. Så många års samlad livserfarenhet och fortsatt åldrande krävdes för att Portugals blues, som fado har kallats, skulle bottna i honom och han i fadosångens ”kärlek och längtan”. Kanske bör man också lägga till orden klagan och smärta.

Cristina Branco.

RAULT JEAN FRANCOIS/CORBIS KIPA/SCANPIX

Hjärtats sång

Bokens undertitel ”en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken” är en exakt beskrivning av boken. Det här är Thomas Nydahls bok om fado, ingen annans. Han är själv närvarande på varje sida, ja, i varje mening. Han har hört med sina öron och känt med sitt hjärta, upplevt och filtrerat den portugisiska sången och musiken genom sig själv och sitt eget liv.

Det började alltså den där kvällen för cirka 20 år sen på klubben A Severa i stadsdelen Bairro Alto i Lissabon. Den första fadosång som Nydahl där hörde och upplevde så starkt sjöngs av Fernando Mega, en man, vilket gör upplevelsen ännu lite märkligare, eftersom fadotraditionen i dag förvaltas framför allt av kvinnliga fadister. Nydahl drabbades av ”fadons melankoli” och ”dess lätt sentimentala anslag”. Han behövde inte förstå orden och några analyser krävdes inte heller. Fado var ”ett tillstånd, en samhörighet, en tillhörighet”, skriver han.

Sedan dess har Thomas Nydahl återvänt till Lissabon många gånger: promenerat på Lissabons gator och upp i stadsdelarna Alfama och Bairro Alto, in i smågatorna och gränderna mellan husen. Fado är Lissabons egen sång, intimt förknippad med staden, dess historia och människor. Liksom Nydahl har också den här recensenten vandrat genom Lissabon och upplevt att staden, gatorna och husen plötsligt börjat sjunga.

Fadons fötter

I boken blandas Thomas Nydahls egna upplevelser med fakta. Han beskriver fadomusikens mångkulturella bakgrund. Exakt var, hur och när fado uppstod vet ingen. Det förekommer olika teorier. En sak är forskarna överens om: fadons äldsta rötter finns utanför Portugal. Somliga menar att fado uppstod på havet, mellan Brasilien och Portugal. Andra hävdar att hemorten kan återfinnas i Afrika.

Mest sannolikt är nog ändå att fado uppstod på 1700-talet bland frigivna slavar som bosatte sig i stadsdelarna Mouraria och Alfama i Lissabon. De dansade afro-brasilianska danser till akustisk gitarr och umgicks med de fattigaste lissabonborna, vilka kallades ”fadistas” ('fatalisterna'). Senare tillkom intryck från brasiliansk sång, morisk kultur och medeltida trubadurer.

Fram till mitten av 1800-talet, då Maria Severa, sannolikt dotter till en barägare i Lissabonstadsdelen Madragoa, började sjunga i mammans bar, hörde fado hemma på gatan. Maria Severa tog fadosången med sig upp på scenen. Severa kan utnämnas till den professionella fadons grundare. Den första långfilmen om fado hette ”A Severa”, och givetvis syftar också den ovannämnda fadoklubbens namn på just Maria Severa.

Saudadekänsligt

Nydahl skriver enkelt, lättläst och smittande entusiastiskt; som en folkbildare i ordets bästa mening redogör han för de olika teorierna om fadomusikens historia. Han berättar även om fadons skiftande funktion och villkor under Portugals senare historia: kungahusen, diktaturen, tiden efter ”nejlikerevolutionen” och fram till i dag. Dessutom försöker han beskriva och förklara saudade, den speciella känsla med vilken en fadosång måste framföras. Det är inte självklart att översätta begreppet med ord som 'längtan' och 'vemod', skriver han, utan saudade ”rymmer ett spektrum av känslor och erfarenheter”.

I boken finns också en presentation av de instrument som traditionellt har förekommit inom fado, främst akustisk gitarr (viola på portugisiska) och den portugisiska gitarren (snarare ett slags mandolin). Ännu mer intressant är kapitlet ”Fadons lyriska värld”. Nydahl må ha gripits av fadosången utan att förstå vad texterna handlade om men också lyriken – med havet som ett självklart tema – är betydelsefull för fado. Många kända portugisiska poeter har bidragit med texter till fadosånger. Nobelpristagaren José Saramago är bara en av många.

Fadons mest kända artister presenteras, och i några fall intervjuas de. Bland de historiska artisterna finns förstås Maria Severa och Amália Rodrigues, den allra mest legendariska fadosångerskan, Argentina Santos och Alfredo Marceneiro. Några av dagens kvinnliga fadistas heter Mariza, Mísia, Cristina Branco och Katia Guerreiro. Även Jorge Fernando, en manlig kompositör, gitarrist och sångare, finns med.

En intressant iakttagelse som Nydahl gör är att de unga fadosångerskorna har så olika bakgrund (så är till exempel Mísia född i staden Porto, alltså inte i Lissabon, medan Mariza föddes i Moçambique och Katia Guerreiro i Sydafrika).

Lyssningslock

Thomas Nydahl är, som tidigare påpekats, själv närvarande i boken. På gott och ont. Till det goda hör entusiasmen och engagemanget, hans lyssningslockande sätt att skriva. Visst är det fascinerande att uppleva en musikform genom en så begeistrad lyssnare och skribent som Nydahl. Samtidigt bör man läsa med ett kritiskt sinne. ”Kärlek och längtan” må vara den första boken om fado som publicerats i Sverige, men den är alldeles för personlig och subjektiv för att kunna kallas grundbok. Då och då går Thomas Nydahl in och kommenterar, liksom rättar till historien.

Det har under 1900-talet utvecklats två fadotraditioner. Den ena, som Nydahl ägnar stort utrymme, kommer från Lissabon och kan karakteriseras som mer proletär och gatunära, medan den andra, som ägnas snålt utrymme och mer eller mindre avfärdas, finns i universitetsstaden Coimbra och står närmare den klassiska fadon.

Nydahl har också en ogenerös inställning till dagens modernisering och utveckling av fadotraditionen. Inte i allmänhet, när utvecklingen passar författarens smak, som när Mariza införlivar jazz med fado, men när moderniseringen i hans tycke inte ligger tillräckligt nära fadotraditionen från Lissabon så blir det underkänt. Gruppen Madredeus, vars musik beskrivs som ”modern fado”, snäser Nydahl bort så här: ”Det är svårt att förstå varför, eftersom deras musik kunde ha kommit från vilken lekfull brittisk popgrupp som helst under 1980-talet.” Det är faktiskt inte sant. Om gruppens modernisering av traditionen må man tycka vad man vill, men nog hörs det att Madredeus har sin musikaliska grund i Portugal.

Nydahl avslutar sin bok med en kort förteckning över böcker på engelska och danska om musikformen fado. Dock saknas portugisiska, spanska och franska böcker. Men vad som framför allt saknas är en ordentlig skivförteckning över såväl samlingar med äldre inspelningar som de nya fadoartisternas utgivningar med skivmärken och distributörer. Eftersom det kan vara svårt att hitta skivor med fado i Sverige hade det varit till god hjälp för dem som efter Thomas Nydahls levande och lockande beskrivning också vill höra hur sången och musiken från Portugal låter. Det enda som Nydahl ger är spridda skivtips i den löpande texten (utan nämnande av skivmärken).