Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Det såg ut som en tanke. Med bara några dagars mellanrum publicerades novellen ”The Last Days of Muhammad Atta” och hade filmen United 93 premiär på biograferna i USA. I båda fallen handlade det om 11 september-attackerna. Skillnaden mellan de båda historierna var bara graden av ”sanning”.
Novellen om Mohamed Atta, ledaren för 11 september-attackerna 2001, är skriven av den brittiske författaren Martin Amis och rubricerad som ”fiction” i tidskriften The New Yorker (2006-04-24). United 93 är regisserad av likaledes brittiske medborgaren Paul Greengrass, och han har i intervjuer om sin film sagt att han med den vill visa vad som ”egentligen” hände i samband med att det fjärde kapade planet av passagerarna tvingades ner på ett fält i Pennsylvania i stället för att köras in i Capitolium. Vilken skildring av de två är ”bäst” i meningen sannfärdigast?
 |
|
”Let’s roll!” |
|
UIP |
Känslor och stämningar
Anslaget hos Amis och Greengrass är detsamma. Vi får följa några av terroristerna under deras sista morgon, 11 september 2001 således, i livet. Mohamed Atta gör sig klar för att kapa det plan – American 11 – som han senare ska flyga in i det ena av World Trade Centers båda torn på Manhattan i New York. Det är en omständlig morgonprocedur han genomgår, med rakningen som den svåraste delen – ”because it necessarily involved him in the contemplation of his own face” – innan han är klar för avfärd till Logan, den internationella flygplatsen i Boston. Khalid Abdalla och hans tre kumpaner gör detsamma innan de tar sig till Newark utanför New York och färden med United 93, men i deras fall skildras morgonbestyren endast i förbifarten.
Greengrass film handlar mindre om själva kapningen och händelserna ombord än om hur den upplevdes och bemöttes av personalen i några civila och militära flygledartorn på USA:s östkust. Det intryck man där får är att reaktionen och aktionen på kapningarna är minst sagt kaotisk. Flygledarfolkets bästa kontakt med vad som händer ute i verkligheten, dvs. bortom radarskärmar och radiokontakter, verkar ha varit genom nyhetskanalen CNN. Greengrass gör ett stort nummer av det i sin film med en implicit kritik av händelseförloppet.
Amis är däremot inte ute efter att kritisera. I hela sin tio tidningssidor långa novell uppehåller han sig exklusivt kring vad som rör sig i Mohamed Attas huvud. Vad var det som fick honom att begå dådet? Hur tänker han på sin närmaste omgivning timmarna innan han ska dö? Hur ser han sin egen roll? Vilken betydelse har för honom och de andra kaparna det religiösa motivet i dådet? Hur upplever han själva dödsögonblicket? Martin Amis lyckas i sin novell på ett närgånget sätt fånga vad som rör sig i huvudet på en religiöst motiverad flygkapare.
Greengrass metod med snabba kast mellan olika spelplatser och ännu snabbare filmklipp ger ganska lite utrymme för kontemplation. Han är i stället ute efter att skapa spänning och en stämning hos sin publik som om inte annat gör att man kommer att tveka nästa gång man ska sätta sig i ett flygplan. Det enda närgångna hos Greengrass är när några av de 30 passagerarna ringer till sina nära och kära för att berätta om sin belägenhet och för att ta ett sista farväl för den händelse de inte kommer tillbaka med livet i behåll. Inte heller det någon medicin att bjuda flygrädda på, men frågan är vad det tillför filmen.
Sant och falskt
Både Amis och Greengrass har för sina verk använt sig av 11 septemberrapporten (2005). För Amis utgör ett citat ur den hans novells både början och slut, men det han tar fasta på är det som inte framkommer av rapporten. Men på en del ställen i hans fiktiva berättelse lyser det igenom att Amis inte ställt sig helt utanför vad som faktiskt tilldrog sig, som det heter på amerikanska, 9/11. Greengrass gör precis tvärtom. Han vill att det mesta möjliga av det som sägs – i varje fall från flygledarna, som för att öka autenticiteten spelar sig själva i filmen – ska vara sant och beläggbart. Vad som egentligen tilldrog sig ombord på det kapade planet är inte känt, men genom intervjuer med dem som mottagit telefonsamtalen från anhöriga på flygplanet kommer han med ett förslag till rekonstruktion av vad som hände där.
Vad Amis och Greengrass i olika grad har åstadkommit är vad som kommit att kallas faktion. Ett aktuellt exempel på hur den fungerar är litteraturvetaren Bo G. Janssons nyutgivna studie Episkt dubbelspel (2006). Kännetecknet på ”faktion” är enligt Jansson dess ambivalens när det gäller förhållandet mellan icke-fiktion och fiktion. Det är en ambivalens som skapar problem för läsaren/tittaren eftersom man alltför ofta inte vet vilket som gäller när. Till det ska läggas att det är i det närmaste omöjligt att tillämpa båda läs- och tolkningsarterna samtidigt. Vet jag att något är en saga, en myt eller en annan fiktiv framställning så läser jag den som en sådan. Vet jag att något är sant och med verkligheten överensstämmande så nöjer jag mig med det. Men hur gör man när berättelsen svävar på målet? När man inte vet vad och vem man ska tro? Det är svaret på den frågan som upptar större delen av Janssons intressanta text som innehåller analyser av ett stort antal dokudramer, dramadokumentärer och dokusåpor.
Applicerar man Janssons term faktion på Amis dramadokumentär och Greengrass dokudrama med sina skildringar av olika händelser 11 september 2001 känns märkligt nog Amis skildring ”sannare” just genom att den inte har några sådana anspråk, medan Greengrass närapånästansanna kapardrama känns konstruerat enligt ett antal gängse mallar för hur en actionfilm i publikens smak helst ska vara. Det är säkert inget fel med det, men det tar oss inte närmare sanningen, och när det gäller händelser av 11 september-attackernas magnitud skulle det kanske vara att föredra.
(Artikeln publicerad 2006-08-22)
Länk till NE.se
Fakta, fiktion och faktion kring 11 september-attackerna
http://www.ne.se/rep/fakta-fiktion-och-faktion-kring-11-september-attackerna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
