Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Sex år har gått sedan terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001. Om världen sedan dess blivit en säkrare plats genom framför allt USA:s olika krig eller om den blivit osäkrare på grund av samma krig finns det olika uppfattningar om.
Lika säker som president George W. Bush säger sig vara att kriget i Irak var och är det enda sättet att hålla terroristerna borta från i första hand USA, lika övertygade är hans politiska motståndare att kriget i Irak (och tidigare i Afghanistan) i grunden hade och har väldigt lite med kampen mot al-Qaida och andra terrornätverk att skaffa. I stället är det ett imperiums sätt att bevaka sin hegemoni.
 |
|
Ground Zero i New York, 2007. |
|
Karin Törnblom/IBL |
Samma hot
Enligt en rapport – National Intelligence Estimate, gjord av USA:s underrättelsetjänster och framlagd i juli i år – är terroristhotet mot USA på väg att bli värre på grund av Irakkriget och den hela tiden utvidgade islamistiska extremismen. Det är en uppskattning av terroristhotet som låter som något av det numera berömda memorandum som president Bush fick 6 augusti 2001: ”Bin Laden fast besluten att slå till i USA”.
Mot den rapporten står vad president Bush och hans främsta rådgivare om och om igen har framhållit: att två tredjedelar av al-Qaidas ledarskap har dödats eller tagits till fånga sedan 2001, att invasionen av Irak i första hand gjordes för att reducera terroristhotet och att USA nu fått sina fiender ”on the run”. George W. Bush uttryckte det nyligen så här: ”Samma människor som bombar oskyldiga människor i Irak var de som attackerade oss i USA den 11 september 2001 och det är därför det som händer i Irak har betydelse för säkerheten här hemma.”
Samma historia
För att motivera USA:s fortsatta närvaro i Irak har, som ofta i sammanhang som dessa, även historiska argument kommit till användning. I ett tal nyligen inför en sammanslutning som kallar sig Veterans of Foreign Wars nämnde president Bush såväl Vietnam som Kambodja och Japan som länder där USA borde ha engagerat sig mer och längre. När det gällde USA:s nederlag i Vietnam 1975 sade han till veteranerna: ”Priset för USA:s tillbakadragande betalades av miljontals medborgare, vars plågor tillförde vår vokabulär nya ord som ’båtfolk’, ’omskolningsläger’ och ’dödens fält’.”
President Bush fick omgående ett svar på detta påstående från senator Ted Kennedy från Massachusetts: ”Presidenten drar fel slutsatser från historien. USA förlorade kriget i Vietnam därför att våra trupper var fångade i ett avlägset land som vi inte förstod oss på och därför att vi ställde oss bakom en regering som saknade tillräcklig legitimitet hos sitt folk.”
Andra förklaringar
Det finns många som vill bidra med sina uppfattningar och sina förklaringar till hur, vad och varför när det gäller terrorismen i dagens värld. En av de främsta uttolkarna av det förra seklet, ”det korta 1900-talet” sådant det skildras i boken Ytterligheternas tidsålder (1994), den brittiske historikern Eric Hobsbawm har nyligen utkommit med boken Globalisation, Democracy and Terrorism, som kan ses som en uppdatering in i detta millennium av den förra boken. Den aktualiseringen delar Hobsbawm i sin bok in i fem områden: krig och fred i det tjugoförsta århundradet, imperiernas förflutna och framtid, nationalismens natur och förändrade kontext, den liberala demokratins framtid samt politiskt våld och terror. Här ska vi bara uppehålla oss kring det sistnämnda området.
Sedan 1960-talet urskiljer Hobsbawm tre huvudsakliga utbrott av politiskt våld och motvåld i världen.
- Det första var då små och självutnämnda elitgrupper försökte sig på att störta regimer eller att uppnå målen hos en separatistisk nationalism genom väpnat våld. Detta var huvudsakligen ett västeuropeiskt (och i någon mån latinamerikanskt) fenomen med grupper som IRA, ETA, Röda brigaderna i Italien och Röda arméfraktionen i Västtyskland.
- Det andra kom i samband med Berlinmurens fall och sovjetväldets upplösning och hade ett huvudsakligen etniskt eller religiöst ursprung. Geografiskt var detta utbrott koncentrerat till Afrika, islams västliga delar, södra och sydöstra Asien och sydöstra Europa. Det var under den här tiden som självmordsbombarna med stor framgång gjorde sin entré med Hizbullahs kamp mot USA i Libanon 1983 som den mest framgångsrika insatsen. Detta var också en tid av omfattande politiska mord (as-Sadat, Rabin, Indira Gandhi, Rajiv Gandhi m.fl.).
- Det tredje utbrottet inleddes vid början av det innevarande årtusendet med al-Qaida som föregångare. Den typ av terrorism det nu är fråga om är dels att den emanerar från små grupper som isolerat utför sina dåd, dels att dessa terrorister är bättre utbildade och kommer från en högre social bakgrund än den gängse inom de samhällen som de kommer ifrån.
Globaliseringen av ”kriget mot terrorismen” sedan 11 september 2001 har gjort att det till en början mycket begränsade våldet från olika terrorgrupper eskalerat på alla fronter. ”Om sakerna har förändrats till det värre beror det inte på olika terroraktioner utan på agerandet från den amerikanska regeringen”, skriver Hobsbawm, som ser terrorgrupperna som symtom, inte som några signifikanta historiska agenter. Vad är då de och den globala kris de givit upphov till att se som symtom på? Hobsbawm nämner tre faktorer att analysera situationen i världen i dag utifrån:
(1) En djupgående social förskjutning i världen på grund av globaliseringen.
(2) En kris inom de traditionella systemen för auktoritet, hegemoni och legitimitet i väst och deras sönderfallande i öst och syd.
(3) En kris för de traditionella rörelser som menar sig bära på ett alternativ till dessa system.
Hobsbawm sammanfattar: ”Den verkliga faran med terrorismen ligger inte i den direkta faran från någon anonym handfull skara av fanatiker utan från den orimliga rädsla som deras aktiviteter ger upphov till, något som både medier och okloka regeringar uppmuntrar. Det är en av de största farorna i vår tid, med visshet större än den från små terroristgrupper.”
Andra sanningar
Det tog ett bra tag innan den kom i gång, men när proppen väl gått ur har ett flertal fiktiva skildringar – i litteraturen, på film, i konsten och på teaterscenerna – om 11 september-attackerna kommit ut. Senast i raden var den i USA mycket ansedde författaren Don DeLillos Falling Man, som kom ut i våras. Den väckte ett visst uppseende, men det samlade omdömet var att han inte nådde ända fram. Förvisso lyckas det den annars mycket konspiratoriskt lagde DeLillo att dämpa den politiska upphetsningen efter terroristattacken, att förneka dess tidigare karaktär av nationellt trauma för att i stället gestalta den som individuell ödestragedi, en existentiell vändpunkt bara för dem som personligen drabbades av den, men samtidigt blir det på det viset inte lika angeläget. Det blir bara en existentiell roman i högen.
Den som in på bara skinnet vill känna den i USA så intensivt omtalade traumatiska upplevelsen och effekten av 11 september-attackerna 2001 – 9/11 på amerikanska – rekommenderas livligt att läsa amerikanskan Claire Messuds (född 1966) fjärde roman i karriären, The Emperor’s Children (2006). Det är en bok som bär på en mängd insikter som på ett djupverkande sätt och på ett levande och innovativt språk förmedlas till läsaren om vad 9/11 på ett individuellt plan egentligen innebar.
Sitt stora omfång till trots – måste moderna amerikanska romaner alltid vara 500 sidor plus? – är The Emperor’s Children ett kammarspel i en enda lång utandning. I händelsernas centrum och som en av bokens kejsare står den åldrade journalisten och författaren Murray Thwaite, som skördade sina stora lagrar vid mitten av 1960-talet. I den närmaste cirkeln kring honom återfinns hans dotter Marina, hennes bästa väninna Danielle, deras bästa vän Julius – samtliga i 30-årsåldern – och orosmolnet, Marinas kusin, den 20-årige Bootie. I nästa cirkel finns hustrur, mödrar, äkta män samt pojk- och flickvänner, men dessa får vi lära känna bara indirekt och som motorer för att föra handlingen framåt. Murray är navet i berättelsen, men runt det snurrar de två kvinnorna och de båda männen i en berättelse med ett tempo och en suggestiv kraft som är svår att hålla ifrån sig.
The Emperor’s Children är ingen konventionell 9/11-bok. Tvärtom. För den som inte vet om det när boken börjar kommer attacken mot World Trade Center 11 september 2001 som en överraskning, och den drabbar inte – i ett kort nästan undansmuget kapitel betitlat ”The Morning After” – förrän fem sjättedelar av boken är tillryggalagda. Men med en dånande kraft vänder den då totalt upp och ned på en redan omvälvande berättelse.
Länk till reportage på NE.se
(Artikeln publicerad 2007-09-06)
Fakta och fiktion om 11 september-attackerna
http://www.ne.se/rep/fakta-och-fiktion-om-11-september-attackerna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
