Med dopning (doping) avses bruk av de prestationshöjande substanser och metoder som är förbjudna enligt Internationella olympiska kommittén (IOK) eller något annat internationellt specialidrottsförbund.
IOK gör varje år en genomgång av vilka ämnen och metoder som klassas som dopning. I år har bl.a. ett antal nya betablockerare förts upp på listan, som omfattar sammanlagt ca 150 ämnen. Nytt för i år är också att man gör tester för att avslöja användandet av erytropoetin (EPO), ett hormon som stimulerar till ökad bildning av röda blodkroppar i benmärgen. Användandet av erytropoetin är en form av bloddopning. För att fastställa EPO-bruk under OS i Sydney krävs att såväl blod- som urinprov tas och att båda ger positivt utslag. För övriga dopningskontroller tas endast urinprov.
Många länder har en mycket stark lagstiftning för individens skydd som närmast omöjliggör blodprover i dessa sammanhang. Urinprover är därför bättre ur juridisk synvinkel. En annan kanske ännu större juridisk svårighet med blodprov är ge en fullständig garanti för att blodprovsutrustningen är helt steril. Om det finns minsta tvekan om utrustningen eller hanteringen vid blodprovstagningen är helt säker anses det juridiskt rimligt att vägra ställa upp på blodprov, med tanke på de svåra sjukdomar som kan spridas.
Omkring 2 000 urinprov för dopningskontroll beräknas tas under OS i Sydney. En medicinsk kommission inom IOK övervakar hela dopningskontrollen och bestämmer, i samråd med internationella specialidrottsförbund och SOCOG (Sydney Organising Committee for the Olympic Games), hur många personer inom varje idrottsgren som ska dopningstestas.
Urvalet av idrottsmän och -kvinnor som skall dopningstestas görs dels utifrån de idrottsliga slutresultaten, dels slumpmässigt. Dopningstesterna görs under överinseende av en särskild dopningskontrollant. Dessutom deltar en representant för IOK:s medicinska kommission vid all dopningskontroll.
Provresultaten, som ska vara färdiga inom ett dygn, förmedlas till IOK:s medicinska kommission. Om ett dopningstest visar sig vara positivt genomför kommissionen förhör och rekommenderar IOK:s styrelse lämpliga sanktioner. Styrelsen har sista ordet om vilka åtgärder som skall vidtas. En skiljedomstol tar emot ev. överklaganden. Alla idrottsmän och -kvinnor som deltar i OS måste skriva på ett kontrakt vars innebörd är att alla dopningstvister skall lösas inom IOK:s rättsväsen. Syftet är, en smula hårdraget, att undvika att kampen om medaljerna avgörs i civila domstolar.
Teoretiskt skulle ett dopningsfall kunna leda till att tävlingen ogiltigförklaras av allmän rättsinstans. Tidigare har man bl.a. inom friidrotten vid dopningsfall drabbats av mycket kostsamma rättsprocesser och mycket höga skadeståndskrav. Vid ett tillfälle fick en kvinnlig brittisk friidrottare sitt positiva dopningsprov ogiltigförklarat p.g.a. en teknisk detalj i hanteringen vid dopningslaboratoriet. Felet ändrade inte på något vis det faktum att provet var positivt men ledde till att det brittiska friidrottsförbundet dömdes till ett stort skadestånd och tvingades gå i konkurs.
(Artikeln publicerad 2000-09-06)