Peder Gravlund, frilansjournalist
En del författare har en märklig förmåga att bita sig fast och förbli angelägna. Albert Camus (1913–1960) är en av dem. Hans namn och verk dyker upp de mest skilda sammanhang: litteratur- och filosofikurser, i bandnamn och i sångtexter.
Han pessimistiska, men livsbejakande och individualistiska prosa har attraherat och inspirerat i breda kulturlager ändå sedan hans första roman, Främlingen, utgavs 1942. Senast gavs den på nytt ut i Expressens 30 band omfattande klassikerserie.
Hög angelägenhetsgrad
Samtidigt är hans roman Fallet (1956) aktuell genom förlaget Brombergs serie Nobelklassiker med Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl som redaktör. Engdahl har även skrivit förordet till nyutgåvan, där han skriver att det är den av Camus romaner som känns mest angelägen i vår samtid: "En diagnos av det västerländska medvetandets kris efter 1900-talets förbrytelser och svek."
Svenska Akademien hade haft ögonen på Camus som nobelpristagare under flera år. Hans författarskap ansågs emellertid ha kommit i skymundan för hans politiska och kulturella engagemang. Men med Fallet ansåg Nobelkommittén att Camus åter placerade sig i främsta ledet, och han fick nobelpriset redan följande år. Sedan dess har 50 år förflutit, men det finns all anledning att fortfarande läsa böcker av Camus som Fallet, Främlingen (1942) och Pesten (1947).
 |
| SVENSKT FOTOREPORTAGE/IBL |
| Samma procedur då som nu. Albert Camus i Stockholm 1957. |
Ett svårt fall
Fallet var från början förmodligen tänkt att ingå i Camus under hans livstid sist utgivna verk, novellsamlingen Landsflykten och riket (1957), men växte i stället ut till en självständig kortroman. Den består av en enda lång monolog av en före detta advokat, Jean-Baptiste Clement, och riktar sig till en anonym fransk landsman - tillika läsaren - som han råkat på en krog i Amsterdams hamnkvarter.
Clement levde ett lyckat, upplyft liv som altruistisk försvarsadvokat i Paris. Men en kväll underlåter han att riskera sin egen säkerhet för att hjälpa en kvinna som hamnat i floden. Han tvekar och går sedan därifrån. En tid senare hör han ett skratt på gatan. Han tycker att det kommer från floden. Det blir inledning till hans fall. Han blir medveten om det falska i hans livs lyckliga oskuld. Skrattet penetrerar alla hans goda föresatser och avslöjar dem som en föreställning för hans egen narcissism.
Det är en bekännelse om skuld. Genom listiga omvägar och träffande aforismer sipprar bekännelsen in under huden på lyssnaren. Nästan omärkligt glider Clement över från "jag" till "vi" och gör oss till medbrottslingar i egenskap av medmänniskor. Han är domaren/botgöraren som finner lindring i en bekännelse som samtidigt är en dom över den som lyssnar. I likhet med det bibliska syndafallet handlar det om ett medvetandegörande. Men till skillnad från religionen erbjuds här ingen möjlighet till gudomlig nåd. I stället tvingas vi förhålla oss till ett liv som saknar absolut mening och en skrämmande frihet som innebär att vi inte kan undkomma vår skuld utan måste inse att vi har ett ansvar.
Främling och pest
Främlingen har en stil som är avskalad och distanserad. Huvudpersonen Mersault, ett oansenligt handelsbiträde, berättar sin historia utan större gester. Han begraver sin mor, tar sig en älskarinna och råkar vid ett besök vid havet skjuta ihjäl en arab. Han fängslas och döms till döden. Både tiden i fängelset och rättegången handlar sedan mest om omgivningens försök att få honom att känna skuld och ångra sitt brott. Men Mersault har ingen uppfattning om begreppet skuld och kan inte förstå sina medmänniskors förtvivlan och ilska över hans oförmåga. Han får intrycket att han döms för att inte ha begråtit sin mor, snarare än för mordet.
Vad Camus vill sätta fingret på är brottet mot konventionen. Den anklagades främlingskap inför de samhälleliga normerna, snarare än mordet, gör honom till en brottsling. Samtidigt klarläggs samhällets fientliga reaktion mot varje försök att bryta dess moraliska ordning. En ordning som emellertid vilar på en godtycklig värdeskala och därför är absurd. I en värld utan gud där vi alla ska dö finns inga absoluta värden utöver livet självt.
Pesten anses i allmänhet vara Camus största roman. Också denna berättelse behandlar upproret mot döden och meningslösheten. En stad drabbas av en pestsjukdom och placeras i karantän. I skuggan av pestens ständiga hot måste människorna möta sin plötsligt påtagliga dödlighet. Avskilda från omvärlden och dem de älskar som blivit kvar utanför murarna ställs befolkningen inför ett val: att fegt fly eller modigt kämpa.
Boken är en metafor för en belägring under krig. Men också för människans relation till den egna tillvaron. Pestens närvaro lyfter fram insikter om livets värde som annars ligger dolda under de vardagliga rutinerna. I händelsernas centrum står Doktor Rieux och hans vän och medhjälpare, Tarrou. De representerar modet och tanken på uppror mot den meningslösa döden. Det är en kamp man alltid förlorar, men som innebär den revolt Camus anser ger värde åt livet.
Från den enskilda till det allmänna
Man kan i Camus verk tydligt urskilja en utveckling av synen på förhållandet till andra. Från individualismen i Främlingen till vänskapen i Pesten för att slutligen inkludera hela mänskligheten i Fallet. Men frågeställningen är i grunden densamma. Hur bör vi förhålla oss till ett liv som är meningslöst? Det som förändrats är snarare författarens hållning gentemot det problem han presenterar. Han rör sig här från en passiv mot en mer aktiv hållning, från oskuld till skuld.Främlingen beskriver en människa med av en oskyldig livskänsla som förefaller absurd i konventionens ögon. Med Pesten närmar sig Camus ett mer kollektivt motstånd mot det onda och formulerar en mer konkret moral: man måste motsätta sig en världsordning som låter ett barn lida. Jean-Baptiste Clement, slutligen, predikar i Fallet en allmänmänsklig skuld som verkar kräva en form av botgöring för att behärskas. Det nästan hedonistiska bejakandet av livet i Camus tidiga prosa har här förvandlats till en ironisk gest, skrattet, som riktas mot livets förljugenhet.
Välgärning
Förändringen i Camus förhållningssätt till sin egen i grund och botten konsekventa moral måste givetvis ses i ljuset av hans erfarenheter. Hans tankar tycks ha sitt ursprung i den enkla uppväxten i Algeriet med solens och havets påtagliga närvaro. Men sedan kom andra världskriget och deltagandet i motståndsrörelsen. Därefter följde en problematisk relation till kommunismen och en kamp mot fascism i allmänhet. Och slutligen den för Frankrike så infekterade Algerietfrågan och det grymma krig som slutligen blev följden.
Det är ett intressant och frapperande författarskap. Återutgivningen av Camus böcker är en välgärning. De är fortfarande både läsvärda och angelägna. Inte minst i en tid som mycket väl kan känna igen sig i behovet av att finna en mening och våga ta ansvar.
(Artikeln publicerad 2008-12-05)
Fallet Camus
http://www.ne.se/rep/fallet-camus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
