Anders Hansson, frilansjournalist
En förälskad partner som skriver otaliga kärleksbrev och ringer till sin älskade flera gånger om dagen. Som uppvaktar med blommor och presenter och som ständigt bedyrar sin kärlek. Det låter som var kvinnas dröm. Eller mans för den delen. Men beteenden som är fullt acceptabla i ett sammanhang är förkastliga och till och med brottsliga i ett annat. Var går egentligen gränsen mellan ett enormt men ändå sunt intresse och sjuklig besatthet?
Alla har vi nog åtminstone någon gång känt oss stå i ett nära personligt förhållande till en människa vi bara känner genom hans eller hennes arbete. Det kan handla om författare, musiker, konstnärer, skådespelare, idrottsmän eller vem som helst som lever sitt liv i offentligheten. Musikskribenten Fredrik Strage säger i förordet till sin bok Fans: En bok om besatthet (2005) att han vill skildra beteenden som rör sig i ”gränslandet mellan besatthet, entusiasm och vördnad”. Han har valt att nästan helt koncentrera sig på fans till popartister och den starka relation dessa kan ha till sina idoler.
 |
|
Sandra Bullock tar emot folkets jubel som årets kvinnliga favoritfan 2006. |
|
KEVORK DJANSEZIAN/AP/SCANPIX |
Stalking
Det är främst två människoöden som sticker ut i Fans, trots att dessa personer inte alls är representativa för beundrare i allmänhet. Det handlar om nederländske Gert van der Graaf som, precis som många andra ABBA-fans, blev förälskad i Agnetha Fältskog. Men till skillnad från alla de beundrare som trånar på avstånd lyckades van der Graaf inte bara få kontakt med sin idol utan dessutom inleda ett förhållande med henne. Fredrik Strage har varit i Nederländerna och fått (betala för) en inträngande intervju med ABBA-stjärnans före detta pojkvän.
Via Strages text kommer läsaren väldigt nära Gert van der Graaf och får historien berättad för sig delvis ur förövarens perspektiv. När förhållandet tog slut förmådde nämligen van der Graaf inte att acceptera detta och vad som varit uppvaktning förvandlades i stället till förföljelse. Två gånger har han dömts till två års utvisning ur Sverige, utöver det besöksförbud som också utfärdats. Trots det vägrar han att ge upp hoppet om få stå Agnetha Fältskog nära. ”Jag tror att hon har jättesvårt för den här situationen, att jag är utvisad och så. Hon tänker kanske att hon borde ha gjort på ett annat sätt så att allt blivit bra mellan oss. Hon ångrar sig nog. Så jag har fortfarande en chans.”
Den andra personen i boken som verkligen gått över gränsen och blivit besatt är kvinnan vars fixering vid Evert Taube ledde till att hon till slut satte eld på nationalskaldens hus Sjösala. Det är fascinerande men sorgligt att läsa om hur psykisk störning och psykotiska tillstånd resulterar i så tragiska människoöden. Men som Strage säger i sitt förord till boken riskerar dessa berättelser att kasta ett orättvist ljus över de vanliga fansen. Inte ens bland de allra mest fanatiska anhängarna är stalkerbeteendet vanligt på något sätt.
Fansforskning
Mer typiska i all sin hängivenhet är kanske Westlifefansen där rivaliserande kompisgäng tävlar om vem som fått träffa idolerna flest gånger. Det handlar om tonårstjejer som går oerhört seriöst till väga i sin strävan efter att få en pratstund, en kram eller något slags souvenir. Det handlar om att veta allt om bandmedlemmarna samtidigt som man betonar att man skiljer sig från de vanliga ”töntiga” fansen. Ett exempel är när tjejerna, som kallar sig Hamster Girls, plockar upp och avslutar en halvrökt cigarett som Bryan i Westlife kastat på marken. Stolta över att ha rökt samma cigarett som idolen blir, fnyser de när Strage frågar om de sparade fimpen. ”Nej, så där håller vi inte på, säger Nina förnärmat. Vi tog en bild av den.”
Mellan skildringarna av människor som helt går upp i Judas Priest, Paris Hilton, Lill-Babs eller Star Wars-filmerna försöker Strage också kortfattat sammanfatta hur forskningen ser och har sett på fansfenomenet. Någon allmänt accepterad förklaring till fansbeteendet verkar inte finnas men det förknippas oftast med vilsna tonåringar. Vems besatthet det handlar om avgör nämligen till stor del hur vi ser på den. Samtidigt som tonåriga tjejer nästan förväntas dyrka sina idoler mer eller mindre hysteriskt ses beteendet som omoget och som en övergående fas. Men ibland skiljer sig tonåringarna inte så mycket från exempelvis medelålders män.
När författaren Peter Birro säger att popikonen Morrissey räddat hans liv så ryggar vi tillbaka lite, men eftersom han är en hyllad konstnär så erkänner vi hans rätt att uttrycka sig dramatiskt. Annat är det när trettonåriga Anna, som säger att hon är kär i Darin, tar reda på idolens portkod så att hon kan skriva meddelanden till honom i trappan och då och då ringa på för att överlämna presenter i form av nallar med hjärtan och röda rosor. Då skakar många av oss överseende på huvudet och menar att detta är barnsliga känslor som kommer att gå över med tiden.
Poängteras i sammanhanget bör att Fredrik Strage själv aldrig skriver förklenande om de människor han kommer i kontakt med. Nej, han ritar till och med själv ett hjärta i Darins trappuppgång för att inte visa sig feg för tonårstjejerna.
Trygg, hopplös kärlek
Finns det då några fördelar med att älska en popstjärna på avstånd i stället för killen eller tjejen i parallellklassen? Det kan vara tryggt att vara kär i idolen som tittar ner från planschen ovanför sängen. En artist gör inte slut med sina fans. En idol sviker inte. Eftersom den personliga kontakten oftast saknas blir beundraren aldrig sårad eller illa behandlad. I musiken kan man hitta den bekräftelse, förståelse, gemenskap och kärlek man söker.
En artist är ju aldrig så klok, vacker, sympatisk och rättrådig som i sina låtar. Även en freds- och kärleksaktivist som John Lennon uppträdde ibland som ett riktigt svin privat. Framför allt mot sina fruar. Men ofta kommer ett sådant beteende inte fram i offentlighetens ljus, och om det gör det så går det ju alltid att blunda för det man inte vill se. Ett exempel på det är de Michael Jackson-fans som vägrar att ens överväga möjligheten att deras idol har gjort sig skyldig till några av de förbrytelser som han anklagats för.
Fanzinerat
Fredrik Strage erkänner att han en gång i tiden tillhörde de besattas skara. Men han valde att kanalisera sin fanatism genom ett så kallat fanzine. Med denna tidning ”av fans för fans” som täckmantel fick han träffa sina idoler, men intervjuerna, säger han i förordet, var bara en ursäkt för att få skivor signerade.
Redaktörerna för boken Fanzinerad: En bok om svenska fanzines (2005) väljer att definiera ett fanzine som ”en oberoende, ickekommersiell, egenproducerad publikation” som kan handla om nästan vad som helst. Oftast förknippas fanzine just med musik och gärna med den ”gör det själv”-mentalitet som präglade punkrörelsen som sa att det kvittar om du kan spela, bara du gör det.
Fanzines görs i princip om precis vad som helst. Bland de fanzineskapare som intervjuas i Fanzinerad finns serietecknare, feminister, pornografer och poeter. Ett fanzine är för det mesta en klipp-och-klistra-produkt (även i redigeringsprogrammens tid), ofta kopierad i smyg på skolans apparater eller på morsans jobb. Upplagorna är små och distributionen sker mestadels från hand till hand. Vad som förenar alla fanzineutgivare är att de vill något. De har åsikter och/eller en uppdämd kreativitet som bara måste ut. Finns det inte någon kanal så skapar man den själv.
Boken Fanzinerad vill erbjuda en inblick i den svenska fanzinescenen och läsaren anar en ”underjordisk” värld som kanske tidigare varit okänd. Samtidigt är det nog de redan initierade, de redan frälsta, som har allra mest ut av boken.
(Artikeln publicerad 2006-04-19)
Fans: På sammanbrottets gräns
http://www.ne.se/rep/fans-på-sammanbrottets-gräns
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
