Charlina Erliksson, frilansande redaktör och NE-skribent
Vad har den antike heroen Herakles gemensamt med hobbiten Frodo Bagger (Baggins), trollkarlseleven Harry Potter och jediriddaren Luke Skywalker? Jo, berättelserna om dem passar alla in i urmyten om hur den vanlige och högst obetydlige ynglingen mer eller mindre ofrivilligt transformeras till en hjälte.
Denna urmyt återanvänds flitigt i den moderna fantasylitteraturen. Författaren och kritikern Norman Spinrad formulerar sig så här i sin beskrivning av detta fantasyberättelsens eviga motiv:
Vår berättelse börjar ute i civilisationens gränsmarker, där en synbarligen alldaglig yngling just genomgår tonårens ångestfyllda och alienerade plågor. Utan att bonnläpparna omkring honom (eller kanske inte ens han själv) känner till det, är han i själva verket den landsförvisade rättmätige arvingen till Imperiets tron, eller en muterad övermänniska, eller innehavare av slumrande magiska krafter, eller kanske bara en född mästare på tveeggat tvåhandssvärd. Men de Mörka Makterna växer, den avgörande striden mellan Gott och Ont nalkas och hans genetiska arv eller släktförhållanden eller intrigens krav gör det till vår obetydlige hjältes öde att ställa sig i spetsen för Ljusets Arméer.
Citatet återfinns i fantasykännaren John-Henri Holmbergs bok Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare (1995), den mest heltäckande svenska översikten i ämnet. Trots att man kan finna Spinrads ord träffande så har fantasygenren en betydligt större bredd än vad som framgår av citatet.
Heroism och humor
Fantasylitteraturen kan delas in i fyra huvudgrenar, nämligen heroisk fantasy, humoristisk fantasy, skräckfantasy samt svärd och svartkonster. Den heroiska fantasyn (heroic fantasy eller high fantasy) är den dominerande grenen och den som de flesta associerar med termen fantasy. Här är J.R.R. Tolkien det stora namnet. Han lade ner nära sextio års arbete på sin gestaltning av världen Middle-Earth (Midgård), dess geografi, folkslag, språk, historia och mytologi, och hans betydelse är enligt flertalet fantasyläsare, undertecknad inräknad, uppenbar i den explosiva produktion som fantasylitteraturen upplevde under 1970- och 80-talen.
Tolkiens skugga märks alltså i de flesta verk – antingen det rör sig om inspiration eller efterliknande. Den heroiska fantasyn består precis som Tolkiens Härskarringen-trilogi till stor del av breda, berättande verk i flervolymsserier. Exempel på författare som skriver i denna gren är Terry Brooks med sina serier om Shannara, Stephen R. Donaldson med krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och David Eddings med serierna om Belgarion, Mallorea, Elenien och Tamuli.
Vid sidan av den heroiska fantasylitteraturen finns den humoristiska (humorous fantasy eller light fantasy). Här utnyttjas fantasyelementen för humoristiska effekter. Genren domineras sedan länge av Terry Pratchett och hans romaner om Discworld (Skivvärlden). I andra änden av skalan finns skräckfantasyn (dark fantasy), en hybrid mellan fantasy och skräcklitteratur, med kända verk som Stephen Kings serie Det mörka tornet (1989–2010) och Anne Rices vampyrkrönika. Två av verken från denna vampyrserie har filmatiserats: En vampyrs bekännelse (1994) och De fördömdas drottning (2002).
 |
|
Draculas brud ur filmen Van Helsing. |
|
castle rock entertainment/zuma press/scanpix |
Svärd och svartkonster
En stor avdelning inom fantasylitteraturen är den som benämns sword and sorcery, det vill säga svärd och svartkonster, äventyrshistorier i förindustriella och primitiva fantasivärldar. Termen tillkom på 1960-talet men genren har funnits länge. Förgrundsgestalten är Robert E. Howard med sina berättelser om Conan barbaren, en figur som även funnits i serietidnings-form och som odödliggjorts på film av skådespelaren Arnold Schwarzenegger i Conan – barbaren (1982) och Conan – förgöraren (1984).
Howard inspirerade i sin tur författarinnan Catherine Lucille Moore (1911–87) till hennes krigardrottning Jirel of Joiry, en av de första fysiskt våldsamma fantasyhjältinnorna. Klassiker inom svärd och svartkonstgenren är även Fritz Leibers berättelser om de omaka äventyrarna tillika barbarerna Fafhrd och Gray Mouser.
Sagor och legender
Förutom dessa ovan beskrivna fyra huvudgrenar av fantasylitteraturen presenteras ytterligare några i det av David Pringle redigerade mastodontverket The Ultimate Encyclopedia of Fantasy (2006). Här talas om sagor (fairy tales) som något av själva ursprunget till den moderna fantasylitteraturen. Sagogenren fick sitt namn genom Marie Catherine d’Aulnoy och hennes verk Les contes des fees (1696-98), som ordagrant översätts ”fairy tales” (’berättelser om feer’). En annan förgrundsgestalt är Charles Perrault med Histoires ou contes du temps passé (1697, svensk titel Gåsmors sagor), som innehåller bland annat sagorna ”Törnrosa”, ”Rödluvan” och ”Askungen”.
En annan, mer perifer gren av fantasylitteraturen är den som benämns djurfantasy (animal fantasy). Dess rötter kan spåras tillbaka till Aisopos som skrev fabler på 500-talet f.Kr. och Jean de la Fontaine som gjorde detsamma på 1600-talet. Själva termen uppstod dock först med Richard Adams Den långa flykten (1975), en roman om kaniners myter, religion, filosofi och historia. Adams berättelse har även gjorts om till tecknad film och TV-serie (1978 respektive 1999).
Det Pringle kallar arthurian fantasy är ett något missvisande begrepp för berättelser baserade på historiska eller legendariska gestalter, till exempel kung Artur, Alexander den store och Kleopatra. Några exempel på ”arturiana” är Sir Thomas Malorys verk Le Morte D’Arthur (ca 1470, tryckt 1485, översatt till svenska år 1954), som trots sin franskklingande titel är skriven på engelska, T.H. Whites femvolymsserie Den kung som är och ska komma (1964–2000) och Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor (1987), som berättar Artursagan ur kvinnlig synvinkel.
Glömda världar och försvunna reliker
Slutligen kan den gren som i Pringles verk kallas lost race fantasy nämnas. Den består av berättelser om förlorade eller glömda städer, länder, civilisationer och reliker. Genren blev populär med H. Rider Haggards romaner Kung Salomos skatt (1886), Allan Quatermain (1887) och Hon eller dödsgrottorna vid Kôr (1894). Senare exempel ur genren är Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan, och varför inte Dan Browns Da Vinci-koden (2003), som ju handlar om sökandet efter Maria Magdalenas reliker?
Fantasy är alltså mer än bara drakar och magi. Sagokungar, vampyrer, barbarer och relikletare är lika mycket ”äkta” fantasy som elaka trollkarlar och magiska ringar. Kung Artur, greve Dracula, Conan och Robert Langdon är lika stora fantasygestalter som någonsin Frodo Bagger (Baggins) och Harry Potter.
Artikeln publicerad 2007-03-17
Fantasy: Mer än drakar och magi
http://www.ne.se/rep/fantasy-mer-än-drakar-och-magi
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
