Fest & fasta

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Du kommer väl ihåg julvisans första vers, den om att julen varar än till påska. Men redan i nästa vers blir vi tillrättavisade: Men det var inte sant för däremellan kommer fasta. Och visst är det på det viset. I år, när fastan inleds först i mars, kan det ju kännas som att julen pågår lite väl länge, men när den religiöst påbjudna fastetiden inträffar redan i början av februari så är övergången från julfirandet i stället ganska kort.

Egentligen ska det här främst handla om askonsdagen, den dag som inleder den egentliga fastan, men för att placera och förklara den dagen och dess placering får man gå både bakåt och framåt i såväl kalendern som historisk tid.

"Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium."

TIM BOYLE/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS

Kalendariskt

Det var vid kyrkomötet i Nicaea 325 som den regel beträffande påsken fastställdes och som ännu gäller. Enligt den regeln firas påskdagen den första söndagen efter den första metonska fullmånen efter 20 mars, och detta sker oavsett när astronomisk fullmåne eller vårdagjämning inträffar. Den metonska fullmånen – även påskfullmånen kallad – är fullmånen beräknad efter Metons cykel. Det gör att dess datum inte nödvändigtvis sammanfaller med den astronomiska fullmånens. Det tidigaste möjliga datum som påskdagen kan infalla enligt den regeln är 22 mars och det senaste är 25 april.

Inom den grekisk-ortodoxa världen – liksom man gjorde i Sverige 1739–1844 – har man hållit fast vid en astronomisk påskberäkning. Enligt den judiska kalendern, som är en månkalender, firas högtiden pesah, som är den judiska påsken, den 14:e dagen i vårmånaden Nisan.

I katolska länder införde man 1582 den gregorianska kalendern och lämnade den gamla julianska kalendern som gällt dittills. Även vissa av de ortodoxa kyrkorna övergav efter hand den julianska kalendern till förmån för den nya ordningen. Så småningom bytte under 1600- och 1700-talen även de nationella protestantiska kyrkorna i västra Europa till den nya katolska kalendern. Det har gjort att påsken i de östliga ortodoxa kyrkorna vanligen infaller på ett annat datum än i de västliga kyrkorna.

Fastan

Fastan inträffar 46 dagar före påsk och varar ända fram till påskdagen, den dag då Jesus uppstod. Fastlagen och fastan före påsk hade en stor betydelse i Sverige under medeltiden, då landet var katolskt. I och med reformationen på 1500-talet försvann bestämmelserna om fasta ur den svenska kyrkans lära. Sedan dess har fastlagens och fastans innehåll blivit alltmer diffust, och i dag har de snarast kommit att beteckna tidsperioden före påsk.

Fastan inleds med askonsdagen, som i Svenska kyrkan är en kyrklig helgdag. Askonsdagen (dies cinerum) är onsdagen efter fettisdagen, som i sin tur är tisdagen efter fastlagssöndagen. Mellan fastlagssöndagen (quinquagesima kallad för att markera att det då är 50 dagar till påskdagen) och askonsdagen ligger det vi kallar för fastlagen. Askonsdagen har fått sitt namn efter bruket i den katolska kyrkan att beströ sig med aska som ett botgöringstecken under fastans första dag. Askan får man genom att bränna upp kvistar som man har haft i kyrkan på palmsöndagen. Efter absolution fick botgörarna åter komma in i kyrkan på skärtorsdagen. Under askonsdagsmässan är det vanligt att prästen i katolska kyrkor tecknar ett kors med aska på gudstjänstdeltagarnas pannor för att påminna om människans dödlighet. Vid tecknandet säger prästen: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.”

Aska har många associationer. Aska användes förr till att framställa lut för att tvätta. Askan, stoftet, har inte liv i sig själv. Tecknad som ett kors talar askan om att det döda kan få liv genom påskens under. Bruket av aska i gudstjänsten försvann med reformationen, eftersom fasta och bot på medeltiden mest knöts till att böta för sina synder. År 1983 fick askonsdagen åter sin plats i Svenska kyrkans evangeliebok.

I den katolska kyrkan är fastan en förberedelsetid inför påsken. Då ska man fasta och leva återhållsamt och stilla i 40 dagar (man räknar bort söndagarna, då man inte behöver fasta) till och med påskafton. Ortodoxa inleder sin fasta redan en vecka före fastlagssöndagen. Hos katoliker och ortodoxa är askonsdagen en sträng abstinensdag, dvs. en dag då man verkligen fastar. I katolska kyrkan är alla som praktiserar tron och är mellan 14 och 60 år utom sjuka skyldiga att fasta. Det betyder att man då får inta endast en måltid, som inte får innehålla kött. En del ortodoxa lämnar helt och hållet bort kött och mjölkprodukter och de äter bara svamp, grönsaker och liknande.

På sydligare breddgrader brukar man innan fastan infaller arrangera stora festligheter, karnevaler, som kommer av det italienska uttrycket carnevale, som har ett ovisst ursprung.

Fasteseder

Till fastan liksom till alla årliga fester anknöts förr i tiden i vårt land olika seder, trolldomar, förebud och förbud. Dessa gällde främst olika kvinnosysslor, medan männens sysslor anknöts till julen. Det var således viktigt för kvinnorna att få spinningsarbetena färdiga till fastlagen, då dagarna därefter var så ljusa att de kunde användas till vävning. Under fastlagen fick man inte spinna, annars blev får sjuka, kor skadade sina ben, ormar och flugor plågade, stormen rev tak, osv.

De dagliga sysslorna avslutades tidigt på eftermiddagen under fastan. Kvällsmaten åt man i skymningen. Maten var mycket fet, ju mer fett desto bättre. Man lagade soppa av ärter eller bönor och fläsk eller grisfötter, osyrat, fett bröd bakades och fettkorv stektes. Ju mer fett som glänste i fingrarna, ansåg man, desto tjockare blev grisarna och desto mer gav korna mjölk, vilket i sin tur gav mer mat för kommande år. Fingrarna slickades inte efter maten, utan fettet skulle nötas bort. Fingerslickaren, sade man, skar sig med skäran, men den som ätit smör kunde väl hantera lien.

Den sista veckan i fastan kallas stilla veckan eller dymmelveckan och inleds med palmsöndagen. Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdag efter det medeltida bruket att vira tyg kring kyrkklockornas kläppar för att de skulle ljuda dovt. Det kunde också vara på det viset att de byttes ut mot träkläppar (dymmel = träplugg, träkläpp).

Dymmeln, från onsdag till lördag, var fastans strängaste och allvarligaste tid. Allt arbete skulle då vila och en mängd försiktighetsmått iakttas. Vad som kallades ”kringgärning” var särskilt farligt. Alla spinnrockshjul, kvarnhjul och andra hjul skulle därför stå stilla eftersom enligt folktron allt som svängde runt skulle öka Frälsarens pina. Häxorna ansågs vara speciellt farliga under stilla veckan.