Arne Järtelius
På filmfronten massor med nyheter 2000! Svensk film visade åter att kvantitet också kan ge kvalitet. Europeisk film, med dansk, fransk och spansk film i högsätet, gav prov på nya sätt att skildra verkligheten. Österifrån, från länder som Iran, Kina och Vietnam, kom filmer som öppnade fönster mot nya rum och andra världar. Och, kors i taket!, från USA kom under året ett antal filmer som visade att Hollywoodfilmens tonårsfixering inte är allenarådande.
År 2000 var ett trendbrott för svensk film, ett genombrott för europeisk film och flera brott mot Hollywoods monopol på tolkningen av verkligheten. Vad månde bliva under det nya filmmillenniet?
Spännande internationell mix
Det var en hel del franskt, danskt och brittiskt i filmväg att se under 2000. Österifrån kom också en hel del godbitar, och till och med det stora filmlandet i väst hade några avvikare från mainstreamlinjen att erbjuda.
Att Danmark är ett filmland att räkna med är känt sedan några år tillbaka. ”Dogma” är lösenordet, och under året kom dess främste företrädare – Lars von Trier – med en film som av många ansågs vara ett smärre mästerverk. Den är förvisso ingen dogma-film, men inte desto mindre lyckades Dancer in the Dark fånga publiken med en stark historia och med sångerskan Björk i en debut som prisats över hela världen.
Frankrike har länge varit ett stort filmland på svenska biografer. Årets skörd hade toppnummer som Bertrand Taverniers Allt börjar idag och Patrice Lecontes Änkan från Saint-Pierre.
Brittisk film var under året här i landet representerad av kända reginamn som Peter Greenaway (8 1/2 kvinna), Ken Loach (Bröd och rosor) och Michael Winterbottom (Med liv och lust), men det var en nykomling – Damien O’Donnell – som regisserade årets överraskning från Storbritannien. Den heter East is East, handlar om kulturkrockar mellan pakistanskt och brittiskt, och är ytterligare ett bidrag i den våg av ”invandrarfilmer” som under senare år sköljt över oss från flera håll i Europa.
Två filmer från Vietnam fångade biopubliken under förra året. Det var dels Tre årstider, dels När solen står som högst (i regi av Sverigebekantingen – Doften av grön papaya och Cyclo – Tran Anh Hung). Båda filmerna behandlar kulturmöten, den ena mötet mellan väst och öst, den andra mellan gammalt och nytt, på ett förföriskt vackert bildspråk. Andra nämnvärda asiatiska importer under året var den iranska Vinden bär oss av Abbas Kiarostami och kinesen Zhang Yimous Vikarien.
Även filmer från USA hade en del nyheter att bjuda på under filmåret 2000. Positiva USA-avvikare under året var American Beauty, I huvudet på John Malkovich, Ghost Dog – samurajens väg, Magnolia, Virgin Suicides, Straight Story, Boys Don’t Cry och O Brother, Where Art Thou?. Det som förenar dessa rara filmer är nya sätt och annorlunda språk att närma sig respektive films tema, och det säger inte litet om ett filmland vars importer till våra breddgrader annars verkar vara stöpta i ungefär samma form.
Tronskifte på svensktoppen
Svensk film genomgick ett trendbrott 2000. Det kunde avläsas på flera olika sätt. Ett sätt var antalet premiärsatta filmer under året. Förra året var det 36, en siffra som ligger i par med 1990-talets filmrikaste år, och ur mängden brukar kvaliteten kunna spira.
Ett annat sätt var att se vilka regissörer som släpptes fram att pröva sina vingar. Under 2000 fanns ett antal namn från det gamla gardet – Richard Hobert, Lars-Lennart Forsberg, Roy Andersson, Liv Ullmann, Colin Nutley – och gardet med en eller annan egen film under västen – Daniel Fridell, Kjell Sundvall, Ulf Malmros, Agneta Fagerström-Olsson – men framför allt fanns där en stor grupp med långfilmsdebutanter, som visade att de kan ha en lång karriär inom filmen framför sig.
En tredje väg att avläsa trendbrottet på erbjöd tidskriften Film&TV, som ges ut av Filmcentrum och Folkets Bio. I den årliga lista tidskriften publicerar över svensk films inflytelserikaste personer fanns förvisso Ingmar Bergman kvar på första plats. Men de flesta övriga namnen på listan var nya och flera av dem tillhör ett nytt tänkande och seende inom svensk film. Dit hör Lukas Moodysson, regissör och producent, Lars Jönsson, producent till bland annat Moodyssons filmer, Peter Possne, chef för Sonet Film, som under året nästan vann storslam bland publikdragarna.
Bland de svenska långfilmsdebutanterna under året märktes framför allt ett antal personer med rötterna i såväl den svenska som i andra kulturer, och de behandlade ämnen där svenskt möter osvenskt på ett antal både spännande och överraskande sätt (utan att för den skull förfalla till stereotyperna i gångna tiders ”invandrarfilmer”). Dessa debutantfilmer var lätta i handlaget och med ett starkt publiktycke genom att ha rollfigurer som var lätta att identifiera sig med. I den här gruppen finns filmer som Josef Fares Jalla! Jalla!, Reza Baghers Vingar av glas, Reza Parsas Före stormen, Martin Lima de Farias Mamy Blue och, i en nedklippt långfilmsversion av TV-serien med samma titel, Det nya landet i regi av Geir Hansteen Jörgensen.
Mest sevärda svenska filmer under året var Roy Anderssons Sånger från andra våningen, Lukas Moodyssons Tillsammans, Ulf Malmros Den bästa sommaren och Susanne Biers Livet är en schlager. Andersson gav prov på att han fortfarande – hans förra långfilm, Giliap, kom 1975 – i allra högsta grad är att räkna med som långfilmsregissör. Moodysson visade med vad som faktiskt bara är hans andra egna film – under året var han med och skrev manus (tillsammans med Peter Birro) till Det nya landet och medproducerade Jalla! Jalla! – att han kan betraktas som den nya svenska regigenerationens frontfigur.
Malmros film är framför allt ett finstämt porträtt av en tid som kan kännas avlägsen men inte mer än att dagens föräldrageneration har alldeles egna minnen av den. Bier, danska som gör film på båda sidorna Öresund, lyckades med sin film göra vad som kunde ha stannat vid ett traditionellt svenskt folklustspel till ett ingående porträtt av vad som verkade vara förvillande likt en genomsnittlig förortssvensk familj (lägg till det de underbara skildringarna av ”transan” och ”cp-killen” med Björn Kjellman respektive Jonas Karlsson, svensk films största framtidslöfte).
Svanslöst och skallrikt för barn
De svenska barnfilmsbidragen under året var fyra till antalet. Det snällaste man kan säga om Jönssonligan spelar högt – den åttonde Jönssonfilmen sedan starten 1981 – är att det var klart mycket bättre förr (ett närstående barn tycker precis tvärtom). Medverkar från den första Jönssonligefilmen gör denna gång Ulf Brunnberg (Vanheden) och Per Grundén (Wall-Enberg). I rollen som ”Sickans” (Gösta Ekman) ersättare ser vi i den här Jönsson-årgången Johan Ulveson.
Med Pelle Svanslös och den stora sKattjakten har julkalenderidén från 1997 blivit till spelfilm. Gösta Knutssons katter kring Åsgränd i Uppsala har tidigare synts som tecknad långfilm. Nu har man låtit kattlika skådespelare, både sådana med och utan svans, gestalta gamla bekanta som Pelle (Björn Kjellman), Maja (Cecilia Ljung), Måns (Christer Fant) och Trisse (Brasse Brännström). Det som i 24 adventskalenderavsnitt à femton minuter var en omväxlande och spännande berättelse har i långfilmsformat blivit till en ganska enahanda och långrandig historia utan vare sig nerv eller försök att ympa nytt liv i de för flera generationer bokläsande svenskar kända karaktärerna.
Pettson & Findus – Kattonauten är en annan adventskalenderidé, ursprungligen från böckernas värld, som för andra gången blivit till långfilm. Figurer och berättelse svarar liksom i böckerna Sven Nordqvist för, men överförda till långfilm lyckas dessa i bokform så livaktiga figurer inte dra hela lasset till att göra en helt och hållet sevärd historia.
Per Åhlin presenterade med sin tecknade Hundhotellet en av de få originella barnfilmerna under året. Åhlin har tidigare regisserat filmer som Dunderklumpen (1974) och Resan till Melonia (1989). Den här gången får vi stifta bekantskap med hunden Sture och hans fåfänga försök att ta sig ut i världen. Per Åhlin visar med ännu en film att det finns nya historier att teckna och att det inte måste göras efter tidigare använda mallar.
Det var ont om utländska spelfilmer för de litet yngre årgångarna under året. Som berättelse har Stuart Little en hel del övrigt att önska, men tekniskt sett är det en spännande mix mellan livs levande skådespelare (bland dem Geena Davis) och en liten mus som ser betagande äkta ut.
Årets familjefilm för flera jular framåt som en modern Scrooge kunde ha blivit Grinchen – julen är stulen med Jim Carrey i huvudrollen. Nu blev det litet för mycket agerande bakom masken i stället för en äkta karaktär för att vara mer än rolig för julen 2000. Till dem kan läggas trötta uppföljare som Familjen Flinta i Viva Rock Vegas och 102 dalmatiner.
Flykten från tecknarfabriken
Tecknad film säljer! Dagens föräldra- och farföräldrageneration är uppvuxen med en kost innehållande en inte oansenlig dos med tecknad film, och nu är det tänkt att de ska ge sina barn och barnbarn samma föda.
En hel del av det som torgförs är tidigare utnyttjade koncept, som kan kännas lite tröttsamma för medföljande vuxna, men som i barnen har en varje gång ny publik. En annan del av det som bjuds försöker antingen sko sig på aktuella trender – Pokémonfenomenet såg två långfilmer under året – eller göra sig ytterligare pengar på det som en gång var nytt – Nalle Puh, Babar, Toy Story, Fantasia – eller dessa urtidsdjur (dinosaurier), som i bästa fall kan tjäna som en första historielektion för det uppväxande släktet.
Årets verkliga nyhet från barnfilmsfabriken var en enda: Flykten från hönsgården. Den var regisserad av Nick Park, pappa till ett antal filmer om Wallace & Gromit, och liksom de förra gjord som leranimation. Hönsgårdsflykten har Den stora flykten (1963) med bl.a. Steve McQueen i huvudrollen, som förlaga. Det är samtidigt ett inlägg i debatten om djurfabriker och de lönsamhetsprinciper som tagit över hos matproducenterna. Flykten från hönsgården är en allåldersfilm med möjlighet för de flesta att ha utbyte av något av de många lager filmen är uppbyggd av. Mitt i den inflation av tecknad film som några år styrt biografutbudet kändes detta som ett förhoppningsfullt ljus i biografmörkret.
Recycle & retro
På filmfronten är Hollywood svåröverträffat när det gäller filmer som roar för stunden. Det är ibland så rätt och så bra att man inte kan göra annat än att kapitulera med en stilla bön om ”mer” på läpparna. Men ibland känns det som om det är allt längre mellan de minnesgoda underhållningsrullarna. I stället mal det på längs gamla fotspår utan några märkbara avsteg från mittlinjen. Så också detta filmår.
Patrioten tog sin blodiga hämnd under det amerikanska inbördeskriget, Den gröna milen tar oss till ett fängelse i USA under 1930-talet, U-571 utspelar sig under vattnet på 1940-talet, Hurricane för oss till en rättsskandal från 1960-talet, Shaft är en nyinspelning av ett 1970-talsfenomen och Three Kings utspelar sig under det nyligen timade Kuwaitkriget. Vi har sett samtliga dessa filmer förut, och inte ens då kändes de speciellt fräscha.
Clint Eastwood kom med Space Cowboys, Arnold Schwarzenegger gjorde Den 6:e dagen, Nicolas Cage stal bilar och var Gone in 60 Seconds och Tom Cruise gjorde M:I -2, en uppföljare till Mission Impossible (1996). Men intet nytt under de solarna. Guy Ritchie, som häromåret regisserade den litet annorlunda Lock, Stock and Two Smoking Barrels, kom med uppföljaren Snatch, som inte visade sig vara något annat än en upprepning, om än med några mer säljande namn i huvudrollerna. Det samma gällde för M. Night Shyamalan, vars Sjätte sinnet förra året var en rysare av helt nytt slag. När han i år kom tillbaka med Unbreakable var det inte ens på stället marsch.
På komedifronten heller intet nytt. I Mina jag & Irene gör Jim Carrey i huvudrollen vad han redan är känd för att för närvarande vara bäst på. Charlies änglar har förvisso tre skojfriska tjejer i huvudrollerna – Drew Barrymore, Cameron Diaz och Lucy Liu – men i övrigt är det en återanvändning av TV-serien med samma namn från 1970-talet. Det näst bästa är en komedi om vådan av att skaffa barn med din bästa vän (Madonna & Rupert Everett) och sedan bli kär i någon annan (Benjamin Brett). Om din en gång bästa vän därtill är homosexuell blir konsekvenserna inte ett dugg lättare att handskas med, men längre än så sträcker sig inte denna förutsägbara historia.
Oss torpeder emellan har förvisso några tunga namn i huvudrollerna – Bruce Willis och Matthew Perry samt med Amanda Peet i en fräck biroll – men det slutar ändå med det gamla vanliga springet i dörrar. Tro, hopp och kärlek med regidebuterande Edward Norton i huvudrollen som katolsk präst har en rapp dialog, ett härligt samspel mellan Norton, Ben Stiller och Jenna Elfman och ett antal genomroliga förvecklingsscener, men den representerar för den skull inte något nytt i genren.
Positiva avvikare
Tre filmer i underhållningsgenren ”made in Hollywood” avvek positivt från det annars så kända utbudet. Det var Gladiator i regi av Ridley Scott, X-Men regisserad av Bryan Singer och Dolt under ytan med Robert Zemeckis som regissör. Som synes bara kända namn bakom kameran. Framför densamma fanns några relativa nykomlingar – i synnerhet Russell Crowe – men också gamla bekanta som Harrison Ford, Michelle Pfeiffer, Patrick Stewart, Ian McKellen och Richard Harris.
Det nya i sammanhanget var att samtliga tre filmer lyckades förnya de respektive genrer de tillhör. Gladiator är i många stycken en Spartacus (1960), men på några punkter – inte minst i den inledande stridsscenen och i filmens oromantiserande ton – är den ett avstamp mot något nytt.
X-Men är science fiction av ett snitt vi inte sett maken till tidigare (Matrix från förra året må ursäkta). Det gäller både den inspelningsteknik som använts med de möjligheter att öppna genren mot nya horisonter som den ger, och den dramatiska laddning som hela historien bygger på.
Dolt under ytan är i långa stycken en thriller av gängse snitt, men den byggs upp på ett för genren mindre vanligt sätt och den slutliga urladdningen gör att man som åskådare efteråt undrar vad det egentligen var som hände.
Den tidigare nämnde Russell Crowe, som fick sitt genombrott med L.A. Konfidentiellt (1997), var under året också aktuell i den mångfaldigt Oscarsnominerade Insider, och utnämndes på många håll till filmårets stora Hollywoodlöfte (född och uppvuxen i Australien som han är). Hans kvinnliga motsvarighet var Angelina Jolie. Detta dels för hennes birolls-Oscar för insatsen i Stulna år, dels för hennes klart intressanta spel under året i såväl I samlarens spår, Gone in 60 Seconds som i Allt under kontroll.
I samma andetag kan förra årets bästa Hollywoodregissör pekas ut. Han heter Steven Soderbergh och visade under året med först The Limey och därefter Erin Brockovich att han kan hantera sitt material på ett sätt där man som åskådare hela tiden blir nyfiken i annars ganska triviala historier. Lägg till de båda nämnda filmerna att Soderbergh i USA i slutet av året hade premiär på Traffic – med bland andra Michael Douglas (som under året visade sig vara mycket intressant i Wonder Boys) och Catherine Zeta-Jones – som omgående utnämndes till förra årets bästa film i USA.
Vid Oscarsgalan 2001 får vi se om de omdömena från förra året håller.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Filmåret 2000: Ett händelse- och skiftesrikt år
http://www.ne.se/rep/filmåret-2000-ett-händelse-och-skiftesrikt-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
