Maaret Koskinen
När Ingmar Bergman gick bort 30 juli 2007 blev man i ett enda slag varse i hur hög grad hans persona – legenden ”Bergman” – utgjort en aktivt verksam del av den kulturella självförståelse och ”föreställda gemenskap” som håller ihop ett samhälle eller en nation.
Det skedde inte minst genom den uppmärksamhet som tidningarna världen över, på förstasidor och i flersideslånga uppslag, ägnade Bergmans liv och verk. Nu, om inte förr, stod det klart i hur hög grad ”Bergman”, ungefär som en ”Garbo” eller en ”Picasso”, blivit ett begrepp.
Ingmar Bergman själv hade säkert haft en del att säga om ironin i denna plötsliga uppmärksamhet. Han hade ju hunnit dödförklaras ett flertal gånger under sin livstid. Redan i början av 1960-talet utnämnde arga unga män som Bo Widerberg honom till ”vår andes dalahäst i världen”, medan han på det politiskt radikala 70-talet förpassades till borgerlighetens sophög. Han var, som han (om än med viss sarkasm) skrev i Bilder (1990) en ”dinosaurus” – ”passerad och omkullsprungen av den nya, unga estetiken”.
Men att Bergman gått i konjunkturer ligger i sakens natur. För det första var han kontroversiell, från början av karriären något av en Gossen Ruda, redan genom det starkt skolkritiska manuset för Alf Sjöbergs Hets (1944). För det andra var han på höjden av sin bana både inflytelserik Dramatenchef och informell maktfaktor på Svensk Filmindustri, för att under senare år bli till ett omstritt nationalmonument. Lägg därtill en nästan konstant närvaro i spalterna i över ett halvt sekel, om inte annat genom ett lösnummersäljande privatliv.
 |
| CONSTANTIN/AP/SCANPIX |
| Ingmar Bergman 1963, vid tiden för inspelningen av Tystnaden. |
Dramatisk debut
Också den konstnärliga verksamheten spände över mer än ett halvt sekel, dessutom över flera områden (film, teater, TV, radio, litteratur): ett 50-tal filmer, 130 scenuppsättningar och, efter avslutad filmkarriär, en lyckligt återuppväckt litterär ådra.
Men det var på teatern det började. Faktum är att redan innan Bergman inledde sin professionella teaterkarriär hade han gjort ett antal uppmärksammade uppsättningar vid bland annat Studentteatern i Stockholm, där han också debuterade som dramatiker med Kaspers död 1942. Den professionella karriären tog vid 1944 då Bergman vid 26 års ålder blev landets genom tiderna yngste teaterchef vid stadsteatern i Helsingborg och förvandlade den avsomnande landsortsteatern till en kontroversiell mötesplats för stadens kulturella liv.
Till Bergmans mest lysande perioder vid teatern räknas dock de sex åren som konstnärlig ledare vid Malmö stadsteater 1952¿58. Det visade sig redan i valet av repertoar, som var prestigelöst eklektisk och sträckte sig alltifrån en sprakande uppsättning av Franz Léhars Glada änkan till en djärv nytolkning av Goethes Ur-Faust. Det var också under denna tid som ”Bergman-ensemblen” bildades, framträdande även i filmerna: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Gunnel Lindblom och Erland Josephson.
 |
| LENNART NILSSON/BONNIERARKIVET/SCANPIX |
| Ingrid Thulin och Bergman under inspelningen av Nattvardsgästerna 1963. |
En tolkare av klassiker
Det var även i Malmö som Bergman började ägna sig åt nytolkningar av klassikerna, främst Molière, Strindberg och Ibsen, vilket enligt de flesta bedömare utgör hans främsta bidrag till teaterkonsten. Till just dessa tre dramatiker skulle Bergman återkomma ett flertal gånger, ungefär som en dirigent gör nytolkningar av en och samma symfoni under sin karriär. Under till exempel tiden som chef för Dramaten 1963–66 lär B:s uppsättning av Ibsens Hedda Gabler, avskalad på all historisk rekvisita och konventioner, ha briserat som en bomb på den europeiska teaterscenen. Hans version av Strindbergs Ett drömspel på 1970-talet blev också den uppmärksammad av samma skäl.
Ett drömspel återkom Bergman till under 1980-talet, fast nu med ett nytt fynd i den kvinnliga huvudrollen: Lena Olin. Andra fynd skulle följa: Pernilla August i Ett dockhem och Peter Stormare i en kontroversiell uppsättning av Hamlet. Under decenniet uppmärksammades just Bergmans Shakespeareuppsättningar, inte minst den visuellt storslagna Kung Lear med Jarl Kulle i huvudrollen. Men under 1980- och 90-talen satte Bergman även upp en hel del modern dramatik, däribland O’Neills Lång dags färd mot natt, Mishimas Markisinnan de Sade, Botho Strauss Tiden och rummet och PO Enquists nyskrivna Bildmakarna. Därutöver regisserade han en storslagen uppsättning av Euripides Backanterna på Operan, med nykomponerad musik av Daniel Börtz.
Det nya seklet markerades dock med en återkomst till klassikerna, däribland Ibsens Gengångare (2002), som blev Bergmans sista uppsättning.
Sammantaget kan sägas att Bergman inte styrdes av någon enhetlig politik eller estetik på teatern utan var påtagligt pragmatisk: han satte lika gärna upp klassiker som nyskriven dramatik, idédramer lika väl som folklustspel och tycktes vara lika hemma i spektakulära ”coups de theatre” som i avskalade kammarspel.
Egna klassiker
Bergman stod bakom några av filmmediets största klassiker: Gycklarnas afton, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället från 1950-talet; Tystnaden, Persona och Vargtimmen från 1960-talet; Viskningar och rop och Trollflöjten från 1970-talet samt Fanny och Alexander från 1980-talet.
Sammantaget bildar filmer som dessa ett slags kontinent med sina alldeles egna, omedelbart igenkännbara landskap, skymningar, dagrar och ljus, och som man kan gå in som vore de bitar i ett kalejdoskop att vända och vrida på så att mönstret för var gång blir ett annat. Det är förbluffande med vilken variationsrikedom Bergman förmådde gestalta ett redan tidigt inmutat område, så att ett ganska begränsat antal komponenter, från en film till en annan, och ett decennium till ett annat, genomgick ideliga nyladdningar och betydelseförskjutningar.
Kanske är det därför Bergmans filmer inte heller låter sig inordnas i någon enkel kronologisk utvecklingskurva. Snarare tecknar de formen av ett slags spiral, som upprepar liknande rörelser i ett slags cykliska faser, fast för var gång på annan nivå.
Så är Bergman för en äldre generation måhända främst lika med det sena 1950-talets och det tidiga 60-talets brottare i trosfrågor, som genom en allegoriskt enkel form och klassiskt kontrastrikt foto lät den medeltide riddaren i Det sjunde inseglet (1957) genomleva en modern människas existentiella kamp och trostvivel. Tvivel som i det tidiga 60-talet, genom det grådisiga, märkvärdigt nåderika novemberljuset i Nattvardsgästerna (1963), först tycktes mynna ut i ett ”trots allt”, för att i Tystnaden (1963) klinga ut i ett kategoriskt nej.
Det är kanske främst denna trilogi som visar i hur hög grad Bergman grep in i och speglade det modernistiska projekt som präglar 1900-talskonsten, den som beskriver och i sig utgör ett tecken på det moderna kristtillståndet: upproret mot auktoriteter, de absoluta värdenas sönderfall, tvivlet och negationen.
Men för andra åter är Bergman måhända lika med den som lyckades omvandla tiden, minnet och den inre monologen – det som Joyce,Woolf och Proust gjort på litteraturens område – till ren film. Smultronstället (1957) är ju klassisk för sitt sätt att kombinera en faktisk resa med en färd genom ett medvetande: barndomens smultronställe som den gamle herrn återbesöker blir till en filmisk madeleinekaka, något som utlöser hans minnen och drömmar.
 |
| OLLE WESTER/EXPRESSEN/SCANPIX |
| Ingmar Bergman samtalar med Victor Sjöström under inspelningen av Smultronstället 1957. Till vänster ses sittande regiassistenten Gösta Ekman. |
Men säger man Smultronstället kan man också påminna sig Bergman som naturlyriker, exempelvis just denna fäbless för sommarmotivet, som redan titlarna skvallrar om (Sommarlek, 1951, Sommaren med Monika 1953, Sommarnattens leende 1955), och inte minst årstidens alla attribut: smultronen och ljuset, det mångomsjungna nordiska. Dessutom bjuder sommaren på dramatiska möjligheter redan genom sin ofrånkomliga kringskurenhet, alltid hotad av en annalkande höst. I Bergmans 1960-talsfilmer tycktes också hösten ha tagit över i det steniga ölandskapets isolering och de farliga vargtimmarna där gränser övergår i varandra: hav med horisont, ljus med skugga, människa med människa – ungefär som Bibi Anderssons och Liv Ullmanns ansikten som smälter samman i en skarvlös mask i den magnifika Persona (1966).
Andra åter ser i Bergman främst skådespelarinstruktören, och nämner till exempel världsstjärnan Ingrid Bergman som åstadkom något i Höstsonaten (1978) som hon i sina andra filmer inte kommit i närheten av. Men hit hör i så fall också komedianterna, i gestalt av till exempel det kvickt eleganta dialogutbytet mellan könen i En lektion i kärlek (1954). Eva Dahlbeck, Bergmans ”pansarskeppet Kvinnligheten” i all ära, men frågan är om inte showen stjäls av Gunnar Björnstrands sarkastiskt korthuggna ordkonst och förmåga att bita av sista ordet i en replik med en exakt inplacerad fnysning.
TV-produktioner
För yngre generationer är Bergman sannolikt mest känd för sina TV-produktioner. På 1970-talet vände han sig ju till TV-mediet i ett medvetet försök att tvätta av sig finstämpeln och nå en annan, större publik. Och i hantverkaren Bergman såg man en hänsynslös skildrare av äktenskapliga haverier på ett sätt som uppenbarligen träffade de dåtida åskådarna rakt i solar plexus. I vilket fall orsakade Scener ur ett äktenskap (1973) inte bara en statistiskt säker skilsmässotopp i Danmark utan blev också stilbildande för framtida TV-såpor.
Men för de allra yngsta generationerna är TV-makaren Bergman sannolikt lika med skaparen av miniserien Fanny och Alexander (1982). Här gjorde konstnärsmotivet storslagen comeback, främst i porträttet av den unge, synske huvudpersonen vars fantasibegåvning hamnar på kollisionskurs med styvfaderns sanningskrav. Här hade Bergman tänkt sätta punkt, men han kom att regissera ytterligare fyra verk för TV: Efter repetitionen (1984), Sista skriket. En lätt tintad moralitet (1995), Larmar och gör sig till (1997) och Saraband (2003), den sistnämnda vid 85 års ålder.
Litterär nytändning
Som nämnts återvände Bergman mot slutet av karriären till författarskapet, och därmed till urkällan; det var ju som dramatiker han inledde sin bana.
Men det började inte så bra. Faktum är att bara ett fåtal av Bergmans tidiga pjäser hann publiceras (däribland Jack hos skådespelarna och tre pjäser i Moraliteter på Bonniers i slutet av 1940-talet, och Trämålning, förlagan till filmen Det sjunde inseglet, i Svenska radiopjäser på 1950-talet) innan Bergman helt enkelt slutade skriva för scenen. Anledningen var enligt honom själv den dåliga kritiken: ”varje gång det kom upp en pjäs av mig, fick jag läsa att jag var en dålig författare men en bra regissör som kommit författaren till hjälp.” Det skulle dröja till enaktaren Sista skriket 1993 innan Bergman återigen lät sätta upp en egenhändigt skriven pjäs på en svensk scen.
Men Bergman publicerade sig tidigt även som prosaförfattare, dessutom i 40-talismens litterära flaggskepp 40-tal, med bland annat ett stycke kallat ”En kortare berättelse om en av Jack Uppskärarens tidigaste barndomsminnen”. Inte bara titeln men stilen i dessa tidiga texter skapar mersmak, och inte bara som exempel på ett konstnärskap i vardande, utan också i egen rätt, i litterärt hänseende. Det gäller inte minst författarrösten som starkt liknar den i de sena manus/romanerna från 1990-talet (se nedan). För att uttrycka det med Leif Zern: ”Bergmans prosa är ’seende’ och regissörens blick faller ideligen in över skeendet.”
Samtidigt tillkom denna sena litterära nytändning i hög grad i bokslutets tecken. Pjäsen Efter repetitionen från 1984 blev ju vad Fanny och Alexander var för filmen: en sammanfattning och ett testamente över teatern som magi och hantverk. Sista skriket. En lätt tintad moralitet, som handlar om stumfilmsregissören af Klercker i klinch med producenten Charles Magnusson, blev också den en rekapitulation på ett sätt som speglar Bergmans egen erfarenhet av branschen. Larmar och gör sig till, till sist, handlar om konstutövandets tragikomiska vedermödor: ett havererat filmprojekt görs om till teaterföreställning med amatöristiska förtecken – under det att Döden, i skepnad av en vit clown, lurar i kulisserna.
Memoarböckerna Laterna magica (1987) och Bilder (1990) utgör i sin tur ett slags räfst och rättarting med det egna jagets olika åldrar och skepnader. Tendensen konsoliderades i Den goda viljan (1991), Söndagsbarn (1992) och Enskilda samtal (1996) som alla återvände till ett förflutet förankrat i familjesfären och barndomen. Till denna svit hör också Trolösa (2000) som handlar om en äldre man som i minnet söker återkalla ett smärtsamt förflutet för att rannsaka sig själv och sina handlingar.
Saraband från 2003 blev Bergmans sista verk. Men detta är inte en fortsättning på äktenskapsdramat Scener ur ett äktenskap trettio år senare, trots att huvudrollerna heter detsamma och även innehas av samma skådespelare (Liv Ullmann och Erland Josephson): Det är snarare en uppslitande uppgörelse mellan föräldrar och barn, och samtidigt en sorgeakt över en älskad hustrus frånvaro och, framför allt, om dödens närvaro.
Bergmans sista verk gick således i epilogskrivningens tecken. Eller som han själv nyktert noterade i en av sina sena böcker: ”Det gäller att komma fram till hur man ska organisera epilogen.” Den är, kan man nu konstatera, en gång för alla organiserad.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2007
Filmåret 2007: Ingmar Bergman
http://www.ne.se/rep/filmåret-2007-ingmar-bergman
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
