Michael Tapper
Svensk film hade ett av sina bästa år hittills med den internationella kassasuccén för Millenniumtrilogin, två dokumentärer som vållade debatt långt utanför hemlandets gränser – Videocracy och Bananas!* – och en animerad långfilm med idel världskändisar som röstskådespelare: Metropia.
Men också filmpolitiskt var det ett hektiskt år: En utredning lades fram om att avskaffa vuxencensuren, ännu ett nytt och omdebatterat förslag till filmavtal såg dagens ljus och nedladdningslagen tillsammans med utfallet av Pirate Bay-rättegången lade i mångas ögon grunden till ett storebrorssamhälle modell George Orwells 1984. Offensiven mot nedladdningen inträffade dessutom, märkligt nog, under ett år då filmbranschen gick mot nya storvinster. Men mycket vill ha mer.
Enligt branschtidningen Variety märktes en publikrusning i USA som under första halvåret ökade biljettintäkterna med femton procent. Strömningen till biograferna, menade man, kom inte trots utan just på grund av den rådande finanskrisen. Många ville för en stund glömma eländet i vardagen.
En motsvarande uppgång syntes i Sverige, med en publikökning på 13 procent och en intäktsökning på 22 procent under årets första elva månader. Stieg Larsson-faktorn med 2,5 miljoner besökare totalt gjorde att en ovanligt stor andel av pengarna gick till svensk film, 32,7 procent, vilket ska jämföras med siffran för 2008: 19,1 procent.
Trenden för året var 3D-film, de flesta i en ny teknik som kallas RealD. Både Folkets Hus- och SF-biograferna byggde om ett antal salonger i storstadsområdena, och den nygamla flugan fick en flygande start strax före årsskiftet med konsertfilmen U23D. Under 2009 sträckte sig barnen efter det ballongflygande huset i Upp och följde Coraline in i hennes mardrömsvärld medan tonåringarna hukade sig för olika mordvapen i nyinspelningen av Friday the 13th. Vuxna tittare fick vänta tills årets och en av alla tiders dyraste filmer – budgeten har skattats till allt från 230 till 500 miljoner dollar – hade premiär i julhelgen: James Camerons science fiction-epos Avatar, en originalberättelse för film som dock hade stora likheter med Ursula K. LeGuins roman Där världen kallas skog.
 |
|
Kanske tidernas dyraste film. Det delvis datoranimerade jätteprojektet med science fictionfilmen ”Avatar” påbörjade James Cameron 2005 tillsammans med nyzeeländska effektbolaget WETA. |
|
20TH CENTURY FOX |
Annars var det slående hur filmer på nästintill nollbudget än en gång kunde mäta sig med mångmiljonsatsningarna. Årets hajpade variant på The Blair Witch Project hette Paranormal Activity, en skräckfilm som lär ha kostat 15 000 dollar och som drog in långt över 100 miljoner i samma valuta. En annan lågbudgetvinnare blev Darren Aronofskys kärvt realistiska drama The Wrestler, som fick flera Oscarsnomineringar och vann många pris både till sig själv och till den bejublade comeback-medelåldringen i huvudrollen, ex-sexidolen Mickey Rourke. Årets stora Oscarsvinnare i hela åtta kategorier var också den en lågbudgetfilm (15 miljoner dollar), dessutom inspelad i Indien utan stjärnor men med en entusiastisk ensemble lokala talanger: Slumdog Millionaire. Som helhet går dock filmbranschen mot fortsatt stordrift och monopolisering, och 2009 års stora affär var Disneykoncernens köp av Marvel Comics (Spider-Man, Iron Man, The Hulk etc.).
Dansen kring gulddeckarna
År 2009 rapporterades det att Stieg Larsson var den mest säljande författaren i världen näst efter Dan Brown. Framgångarna fortsatte med det Henning Mankell-grundade filmbolaget Yellow Birds filmatiseringar, där alla tre titlarna hade premiär under året. Med få undantag har svensk film haft några kommersiella exportframgångar att tala om efter 1960-talets sexvåg och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Nu fick man plötsligt tre, slag i slag. För svenska förhållanden blev trilogin en hyfsat stor produktion med en samlad budget på 80 miljoner kronor. En svensk film ligger vanligen på 20–30 miljoner, och som jämförelse var barnfilmen Kenny Begins årets enskilt dyraste med en kostnad på 48 miljoner.
Ursprungligen skulle bara den första filmen, Män som hatar kvinnor, få biopremiär. Men när den toppade biolistorna först i de nordiska länderna, därefter i Frankrike och Spanien och sedan fortsatte ut i världen – även till USA – ändrades lanseringen. Även de två senare titlarna – Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes, båda i regi av Daniel Alfredson – lyftes från direkt-till-DVD-release till nästan lika stor framgångar på bio. Kanske är detta den kommersiella kulmen på den typ av paketfilmatiseringar riktade i första hand till DVD- och TV-marknaden som Millenniumproducenten Søren Stærmose 1993–94 introducerade på bolaget Victoria Film med sin Sjöwall–Wahlöö-serie, där Gösta Ekman spelade Martin Beck. Sedan dess förefaller det ha blivit en tilltagande produktionsstrategi inom kriminalfilmen.
Det var också Victoria Film som producerade den första av fyra omgångar från romanförlagan helt fristående Beckfilmer om totalt 26 filmer åren 1997–2010. Samtidigt slog den svenska kriminalromanen nya försäljningsrekord, enbart Henning Mankell har sålt cirka 30 miljoner böcker i världen. Filmbranschen tävlade om de nya guldkalvarna. Henning Mankells Wallanderserie om nio titlar filmatiserades mellan 1994 och 2007 omväxlande för TV och bio med Rolf Lassgård i huvudrollen. Sex titlar spelades in 2004–05 om Håkan Nessers Van Veeteren med Sven Wollter som den koleriska kommissarien. I Göteborg gjorde regissören Anders Nilsson och producenten Joakim Hansson tre filmer om polishämnaren Johan Falk 1999–2003, och 2009 återupplivades han för sex nya äventyr. Stærmose själv började 2005 på Yellow Bird och stod 2007–08 bakom sex Irene Huss-filmatiseringar efter Helene Turstens romaner.
Men framför allt tillämpade Stærmose omedelbart sin tidigare strategi genom att frigöra en populär romankaraktär från förlagan och göra denna till ett varumärke för serieproduktion av film. Liksom tidigare Beck släpptes Wallander lös 2005–06 i tretton nya filmer, varav bara den första – Innan frosten – baserades på en roman. De övriga tolv var originalmanus, och Wallander spelades nu av Krister Henrikson. Varken den eller någon av de ovanstående filmserierna blev någon stor framgång hos biopubliken och filmkritikerna, men genom lanseringsstrategin för ett långt liv på DVD-, TV- och nätstreamingsmarknaden var de redan betalda och vinstgivande innan de haft premiär. Och när den nya serien om tretton Wallanderfilmer planerades för premiärer på bio och DVD 2009–10 knackade skådespelaren och regissören Kenneth Branagh på dörren för att spela Wallander i en serie för BBC. Yellow Bird gick in som medproducent, och den första serien om tre filmer gick tillräckligt bra för att Branagh 2009 skulle återvända för en ny inspelningsomgång.
Yellow Bird är numera inte bara den största producenten av kriminalfilm i Sverige utan en av de största filmproducenterna i Europa, och man planerar öppna filialer även i andra länder. Under 2010 ska man filmatisera sex Liza Marklund-deckare om Annika Bengtzon på en totalbudget kring 100 miljoner kronor och en första serie om tre filmer efter norska Anne Holt. Därefter står Arne Dahls polisromaner om A-gruppen på tur. Utmanare i genren är Filmlance (Beck-serien och planerade filmatiseringar av Arne Dahls elva polisromaner) och Moviola, som 2010 filmatiserar Leif G.W. Perssons polistrilogi Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv och Faller fritt som i en dröm.
Svenska dokumentärer på export
Om svensk spelfilm har haft svårt att nå utanför landets gränser så har svensk dokumentär varit så gott som osynlig i världen annat än internt på festivaler. Tills i år. När italienfödde Erik Gandinis kritiska granskning Videocracy av hur Silvio Berlusconis ”tutt-TV” banaliserat och urholkat det demokratiska samtalet i Italien skulle visas på Venedigfestivalen vägrade inte bara Berlusconis eget medieimperium Mediaset utan också statliga RAI visa utdrag ur filmen. Det väckte en tidningsdebatt som gav filmen mycket uppmärksamhet och fick en av landets stora filmdistributörer att köpa in den för biolansering.
Än högre gick debattvågorna om Fredrik Gerttens Bananas!* när det kritiserade fruktbolaget Dole i juni först lyckades tvinga ledningen för Los Angeles filmfestival att ta filmen ur tävlan och sedan stämde producerande WG Films för förtal. Inte bara journalister och kulturskribenter protesterade, det bildades också en nätproteströrelse på bland annat Facebook. WG Films svarade med att stämma Dole för att de försvårade filmens marknadsföring, och ett tag såg det ut som ett mångårigt rättsfall med slutpunkten i en prejudikatsdom. Men så började också företag och politiker engagera sig: hamburgerkedjan Max, Axfood, Coop, ICA, riksdagsledamöter från Socialdemokraterna (Luciano Astudillo) till Moderaterna (Mats Johansson). Samma morgon, 15 oktober, som Gertten träffade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth drog Dole tillbaka sin stämningsansökan och påstod sig vara överraskat både av de starka protesterna och över att ha beskyllts för att försöka inskränka yttrandefriheten – en omvändelse under galgen.
Efter debaclet fortsatte rättsprocessen mellan mellanamerikanska bananplockare och Dole som Gertten bara skildrar ett brottstycke ur, och bland annat en costaricansk utredning visade att 1 500 av landets bananarbetare hade nedsatt fertilitet till följd av det i USA (och många andra länder) förbjudna besprutningsmedlet DBCP (dibromklorpropan) som används under varunamn som Nemagon och Fumazone. Lika oroande är att Dole visade prov på en fråga som tagits upp av flera dokumentärer efter millennieskiftet – under 2009 i Michael Moores Capitalism: A Love Story – nämligen om kapitalism och demokrati egentligen går ihop. Särskilt i en värld med växande globala medieimperier som grenar på storkoncerner med ekonomiska och politiska intressen att skydda.
Censur och filmavtal
Pressfriheten fyller 200 år i år och teatercensuren avskaffades 1872. Med den länge lågkulturellt stämplade filmen fick Sverige däremot en ny censurinstitution, Statens Biografbyrå, 1911. När denna på allvar ifrågasattes från 1960-talet och framåt kom två utredningar (SOU 1969:14 och 1983:70) som föreslog att vuxenscensuren skulle avskaffas. Båda gångerna lades förslagen till handlingarna efter mediedebatter om ökade och alltmer detaljerade våldsskildringar med påstått skadliga effekter på särskilt ungdomar. I år var det dags igen. SOU 2009:51 eller Avskaffande av filmcensuren för vuxna – med förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan föreslog inte bara att förpassa vuxencensuren till historien – även om ingrepp i praktiken inte gjorts efter den kontroversiella klippningen 1995 av Martin Scorseses Casino – utan också en helt ny mediemyndighet. Biografbyrån skulle då sammanföras med Medierådet, och den nya organisationens portar slås upp 2011 – hundra år efter filmcensurens införande.
Mats Svegfors utredde samtidigt filmavtalet (SOU 2009:73), som branschen hotat lämna efter att det senaste upphör 2010. Han lade fram sitt betänkande 2009 och föreslår att det nuvarande avtalet förlängs ytterligare två år. Därefter tar staten det filmpolitiska huvudansvaret, bland annat genom en momshöjning från 6 till 25 procent på biljettpriset som ska finansiera ett distributionsstöd så att svenska filmer – med betoning på nya talanger och av de filmer som bedöms som konstnärligt ”särskilt värdefulla” – kan visas över hela landet. Men inte nödvändigtvis på bio utan genom olika ”visningsfönster”, det vill säga på DVD och/eller som streaming/nedladdning på Internet. Dessutom vill han att stat och kommun ska bidra med upp till två tredjedelar av kostnaderna för att de flesta biografsalongerna i landet – cirka 500 av 848 – ska kunna digitaliseras. Kanske, skriver han, ska Svenska Filminstitutet också göras om från stiftelse till myndighet, vilket skulle öka insynen i den dagliga filmpolitiken.
Medan den första utredningen inte vållade särskilt stor uppmärksamhet eftersom medielandskapet på kabel-TV, DVD och Internet har sprungit förbi den gamla lagen så kantades den senare av livliga debatter. En av filmens nyckelgrupper, skådespelarna, gav ut debattskriften Tagning eller tystnad: Teaterförbundets guide till filmpolitiken där de tillsammans med andra yrkesmän i branschen, bland andra regissören Roy Andersson, anger sina önskemål med betoning på stödpengar utifrån konstnärliga kriterier. De slutgiltiga politiska besluten fattas under 2010. Fortsättning följer.
Slutet är nära
Apokalyptik var länge en religiös angelägenhet, men alltsedan H.G. Wells 1898 allegoriskt skildrade den brittiska kolonialismens härjningar i bästsäljaren Världarnas krig har undergången vittnat om människans självdestruktivitet. Supervapen (atombomben i På stranden, 1959), gigantiska monster (Godzilla, 1954), meteorer (Armageddon, 1998), sjukdomar (28 dagar senare, 2002), havererade industriprojekt (Titanic, 1997) och naturens hämnd (Fåglarna, 1963) är illustrerade domedagsprofetior. En som gjort sig en filmkarriär på att ständigt hota hela mänskligheten är megabudgetregissören Roland Emmerich. Han har aldrig varit någon kritikerfavorit – i en recension jämförde den amerikanska kritikern Roger Ebert honom med Ed Wood – men hans självironiskt kitschiga apokalypser har haft en sällsam dragningskraft på publiken.
I tyska lågbudgetdebuten Nedräkningen (1983) pågår en konspiration för att ta över en vädersatellit som bokstavligen kan använda stormar och flodvågor som massförstörelsevapen, och i amerikanska genombrottet Stargate (1993) lurar blodtörstiga faraoner från yttre rymden på att återvända till nya folkmord på jorden. Efter sin egen variant på Världarnas krig i Independence Day (1996) återupplivade Emmerich 1998 Godzilla för att mosa sin publik, bland annat en rollfigur vid namn Ebert. Därefter vann han överraskande både sina belackares och Greenpeaces sympatier med klimatkatastrofen The Day After Tomorrow (2004). I år toppade han emellertid alla tidigare mordförsök på sina medmänniskor med den rekorddyra (230 miljoner dollar) ultrasuperextraextremkatastrofen 2012, där i stort sett alla tidigare katastroffilmer packas ihop i en enda lång sista sekunden-jakt mellan huvudpersonerna och en planet som kokas inifrån av solens mikrovågor. Nästa projekt? Kanske en nyinspelning av big bang?
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009
Filmåret 2009: Bananbråk och svenska filmpoliser i världen
http://www.ne.se/rep/filmåret-2009-bananbråk-och-svenska-filmpoliser-i-världen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
