Christel Skeppås , journalist och NE-medarbetare
Hennes kompisar kanske har glömt tsunamin i Thailand annandag jul 2004, men inte Ellen Wikenfors i Bredaryd i Småland. Ett par gånger i veckan tänker hon fortfarande på när hon räddade sin mamma som låg och vilade i familjens bungalow.
 |
|
Nu tittar familjen Wikenfors framåt. |
|
CHRISTEL SKEPPÅS/NATIONALENCYKLOPEDIN |
Femtonåriga Ellen går till sitt rum hemma i villan för att hämta en riven lakansremsa som hon använde som munskydd för att hålla bakterierna borta dagarna efter flodvågskatastrofen i Thailand.
Ingen vet var lakanstygerna kom ifrån, bara att de fanns där på berget på Ko Phi Phi där 150–200 människor hade samlats och där de tillbringade första natten efter flodvågskatastrofen. Thailändarna kom dit med vatten, godis… och lakan till de drabbade turisterna. Alla rev var sin bit.
Pappa Göran Wikenfors visste inte ens att Ellen hade kvar tygremsan, men det har hon, som minne. Hon visar hur hon knöt tyget i nacken och det ser vitt och nytvättat ut. Då, i Thailand, hade det säkert inte samma färg. Det fick fungera som bakterieskydd och solskydd och användes också till att våtbadda Ellens feberheta panna i hotellreceptionen i Phuket. Där tillbringade de den andra natten efter flodvågskatastrofen.
Förutom Ellen och hennes pappa och mamma Göran och Eva Wikenfors var det Ellens storasyster med sin sambo och ettårige son som tillsammans firade jul i Thailand. Alla var tillsammans och räddade. Ellens feber tror de berodde på chock.
När tsunamivågen kom rusade Ellen upp ur poolen och skrek på sin mamma som vilade inne i familjens bungalow. Eva Wikenfors förstod på sin dotters röst att något inte var som det skulle och hon sprang ut. De sprang båda inåt land och Ellen grät och svor på engelska om vartannat.
Det har snart gått ett år och en ny annandag jul randas inom kort. Fortfarande när tsunamin kommer på tal så är det minuternas flykt från vattnet som upptar deras tankar. Inte det som hände därefter. Efteråt har Ellen haft ett par mardrömmar där det dyker upp minnesbilder av vattnet som kommer. Men alla tycker att hon nu är samma Ellen som före flodvågskatastrofen, även om hon fick se och uppleva tuffa saker.
Att hon hade Alvedon att ge en åtta månaders thailändsk bebis på berget, det är en sak hon minns. Den sjuka bebisen blev bättre efter att ha fått medicinen och Ellen tror att det kan ha räddat barnets liv. I skolan har hon fått erbjudande att gå till kuratorn och prata, men hon har hellre pratat med sina bästa vänner om flodvågskatastrofen. Forshedaskolans rektor var en av de första personer som ringde till familjen när de kommit hem. De kom hem natten mellan tisdagen och onsdagen efter annandagen, som var en söndag.
Ellens kompisar och familjens bekanta och vänner kom med blommor dagarna efter hemkomsten och telefonen ringde hela tiden. ”Jag trodde inte att det skulle kännas så bra som det gjorde. När jag var i affären och handlade sa människor att det var skönt att vi hade kommit hem. Det har räckt för mig och jag har inte haft behov att prata mer än så”, säger Eva Wikenfors.
Familjen tycker inte att de drabbats av något trauma på grund av flodvågskatastrofen eller att de lider av rädsla för vatten. Göran menar däremot att när tsunamin kommer på tal igen så tänker han i dag på nya saker, som han inte tänkt på förut. Han tänker på saker ur andra perspektiv och vinklar. Han tänker på ”om” och på hur alla ”om” var på deras sida. Tänk om vattnet hade kommit en halvtimme tidigare. Då hade de varit nere i hamnen där vattnet kom från två håll och det inte fanns några bra flyktvägar. ”Om det hade kommit en halvtimme senare så hade Ellen förmodligen varit i butikerna nära havet och shoppat”, säger Göran eftertänksamt.
Om ”om” inte hade varit på plats så hade familjen kanske inte suttit hemma i soffan i dag snart ett år senare. Göran tänker på den generositet som familjen möttes av när de visade upp en vattenskadad parkeringsbiljett på Landvetter efter hemkomsten och de slapp betala någon avgift alls. Han tänker på hur försäkringsbolaget höll vad de hade lovat och ersatte familjen ekonomiskt för förlusten av sitt bagage.
Ungefär en och en halv vecka var Ellen hemma under jullovet innan skolan började igen. Eftersom hon var den enda på skolan som hade varit med om katastrofen så var mycken uppmärksamhet riktad mot henne. Elever och lärare hade informerats. ”Jag trodde att det skulle vara roligt att stå i centrum och få mycket uppmärksamhet, men det blev nästan för mycket”, säger hon.
I Forshedaskolans egen tidning skrev hon en lång artikel om vad hon hade varit med om. Hon skrev om hur alla var tillsammans utom pappa, som kom efter och som egentligen var den ende i sällskapet som var i vattnet. Så småningom såg han de andra och kom ifatt. Hon skrev också om semestern i Thailand som familjen hann med innan katastrofen inträffade.
Lokaltidningen var hemma hos familjen bara en eller två dagar efter hemkomsten, och rubriken blev att Ellen hade räddat mamma. Ellen praoade under våren på tidningen och skrev i samband med det en krönika om sina upplevelser i Thailand.
Värnamo kommun, där familjen bor, ordnade tillsammans med tre grannkommuner krisgrupper för drabbade av flodvågskatastrofen. Medlemmarna i familjen Wikenfors fick under lång tid efter katastrofen erbjudande om att vara med i stödgrupper. De fick både telefonsamtal och brev med information om hur man som människa kan reagera på traumatiska händelser. De har inte varit med i någon stödgrupp, men Ellen och Göran Wikenfors var på en träff på Värnamo lasarett där de fick prata med andra som hade varit med om samma sak men som var och en ändå hade sin alldeles egna historia. Om det ordnas något liknande igen kommer båda att delta. Eva Wikenfors känner inte att hon har behov av det, utan pratar hellre med människor på samhället. De har ingen kritik att rikta mot myndigheter eftersom de själva klarade sig helskinnade. Däremot såg Göran andra som hade varit i behov av mer omfattande hjälp.
De har bestämt att de ska åka till Thailand igen. Även om området de flydde från då kan vara ombyggt så vill de se avståndet från vattnet till berget där de tillbringade natten. Det är mycket som är oklart när det gäller hur flykten egentligen gick till och hur lång tid det tog. De tvistar om detaljer, som var myggnätet kom ifrån till exempel. ”Och allt som de säger om thailändarnas vänlighet, det stämmer”, säger Eva Wikenfors.
Ellen tycker att det skrivs för lite om Thailand. Hon tycker att det känns som om katastrofen inte har inträffat. Hon vill nu veta hur det gick för thailändarna som var med om katastrofen, och hur det ser ut på de olika öarna. Eva läser allt hon kan komma åt som handlar om flodvågskatastrofen. ”Jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte hur länge jag satt på nätet och tittade på listorna över saknade för att se om det var någon jag kände.”, säger Eva.
Nyligen var familjen på semester i Turkiet. Göran var och tittade på en gammal ruin som en gång i tiden hade förstörts av en tsunami. Då tänkte han på förra julen igen. ”När jag satt på stranden och läste så tittade jag upp då och då och tittade mot havet. Jag såg att det var lugnt och fortsatte att läsa”, säger Eva.
(Artikeln publicerad 2005-11-01)
Länkar
Flodvågskatastrofen: Alla om var på deras sida
http://www.ne.se/rep/flodvågskatastrofen-alla-om-var-på-deras-sida
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
