Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
1968 var ett omvälvande år på många håll i världen. I Paris gick studenterna man ur huse i maj för att visa sitt missnöje och för att försöka ändra på de franska sakernas tillstånd. Våren 1968 doftade frihet i Prag, men hösten anlände tidigt till staden detta år med skjutberedda sovjetiska tanks på gatorna. I USA var protesterna mot landets krig i Vietnam våldsamma, medborgarrättsrörelsen på stark frammarsch samtidigt som hippies lojt lutade sig tillbaka med blommor i håret. I Kina höll samtidigt kulturrevolutionen på som värst.
1968 var det valår i USA. En ny president skulle utses. Lyndon B. Johnson, som i egenskap av vicepresident tillträdde när John F. Kennedy blev mördad, hade blivit vald 1964 och kunde nu ställa upp i ännu ett val, men kriget i Vietnam hade gjort honom svårt impopulär i breda kretsar. Bland republikanerna fanns det flera namn på villiga motkandidater – Nelson Rockefeller, Ronald Reagan – men med Richard Nixon som den troligaste vinnaren i primärvalskampanjen. Men vid den här tiden var respektive partis presidentvalskonvent både mäktigare och svårare att förutsäga än de är i dag, så osvuret var länge bäst.
 |
|
HANS VON VOLDE/AP/SCANPIX |
|
Robert F. Kennedy (1925–68) från tiden som sin kampanjledare för sin bror John F. Kennedy (1917–63) vid presidentvalet 1960. |
Den sista kampanjen
Primärvalskampanjen 2008 i USA såg två klara segrare. John McCain var ganska tidigt ensam på den republikanska täppan, medan det dröjde ända till en bit in i juni innan Barack Obama kunde utropa sig som demokraternas kandidat i presidentvalet. 40 år tidigare dröjde det också ganska länge innan demokraterna hade identifierat sin kandidat. Eftersom partiet innehade presidentposten borde det inte ha varit någon tvekan, men Lyndon B. Johnson var lindrigt talat mycket impopulär inom breda skikt av partiet, och han var om möjligt ännu mindre populär inom befolkningen i stort. Det fick först Eugene McCarthy att ställa upp i primärvalet och en tid efter honom även Robert F. Kennedy. När så Johnson en bit in i mars månad 1968 till mångas förvåning kungjorde att han av "hälsoskäl" inte ställde upp för omval var fältet fritt för de demokratiska kandidaterna: McCarthy, Kennedy och, inte minst, vicepresidenten Hubert Humphrey.
Om detta, med betoning på Robert F. Kennedy (RFK), har populärhistorikern Thurston Clarke skrivit boken The Last Campaign: Robert F. Kennedy and 82 Days That Inspired America (2008). Det är amerikansk populärhistoria – en titelrik genre over there – när den är som bäst. Det gäller dock varken stilen, språket eller det kronologiska upplägget, som är av gängse, lätt malande 2000-talssnitt. Vad som däremot är mycket bra är den goda överblick som presenteras, den totala kollen på fakta i sammanhanget och den djupt kända och initierade kunskapen om det politiska spelet vid den aktuella tiden. Författaren lyckas med bedriften att ta sina läsare 40 år tillbaka i tiden för att där se vad som hände bakom det som tycktes ske och att få oss att inse – vi läser ju boken med facit i hand – att det egentligen bara kunde sluta på det sätt det gjorde, dvs. att Robert Kennedy blev ihjälskjuten 5 juni 1968 av palestiniern Sirhan Sirhan. "The most shocking thing about Robert Kennedys assassination was that no one was shocked, including Kennedy." Ska någon kritik riktas mot författaren är att han känns aningen för okritisk till bokens huvudperson RFK.
Att RFK över huvud taget ställde upp i valet 1968 ledde till höjda ögonbryn lite varstans. För det första är det i USA mycket sällsynt att någon med det styrande partiets uppbackning ställer upp mot den sittande presidenten. Senast det skedde var 1884 och då förlorade republikanen James G. Blaine i presidentvalet. I valet 1968 deklarerade Eugene McCarthy på ett tidigt stadium att han trots allt skulle ställa upp mot Johnson och han hade stor framgång i de inledande primärvalen. För det andra var RFK bror till den fem år tidigare mördade John F. Kennedy. Han hade lett JFK:s kampanj vid valet 1960 och han hade en hög ställning – justitieminister – i JFK:s regering. 1968 var han sedan fyra år senator i delstaten New York, och han kunde under normala omständigheter tidigast kunna ställa upp i presidentvalet 1972. Dit var det för långt för den otålige RFK. Hans hustru Ethel och flera nära yngre medarbetare tyckte att han skulle ställa upp. Detta för att de såg Johnson som sårbar, det demokratiska partiet som splittrat och, inte minst, att detta kanske var den sista chansen för RFK att få en chans att ställa upp. Robert Kennedy själv då, för det tredje? Han hade i olika sammanhang och i samma hårda ordalag fördömt USA:s krig i Vietnam (som han för övrigt själv varit med och startat under JFK:s presidenttid) och med det målat in sig i ett hörn. Till slut fanns det bara en väg ut ur det: genom att ställa upp mot krigets främste förespråkare, president Lyndon B. Johnson. Thurston Clarke skriver: "Forced to choose between Johnson and honour, he chose honour."
Partikonventen
Årets nationella partikonvent i USA hålls i Denver (demokraterna) och Minneapolis–Saint Paul (republikanerna) i månadsskiftet augusti–september. 1968 hölls konventen i respektive Chicago och Miami. Republikanernas konvent var då en mycket städad och långt i förväg avgjord tillställning. Att Nixon hade lyckats repa sig efter först nederlaget mot Kennedy 1960 och därefter förlusten i guvernörsvalet i Kalifornien två år senare var det få, han själv inklusive, som trott vara möjligt. Men the comeback kid från Yorba Linda i just Kalifornien överträffade sig själv och stod till slut som en ganska lätt segrare i Miami (Ronald Reagan kom som bekant igen några år senare). Demokraternas konvent hade, efter Kennedys bortgång, också det en given vinnare: Hubert Humphrey, men det blev efter en hård kamp med en antikrigsrörelse beväpnad till tänderna med ideologiska argument, näsdukar mot tårgasen och säljande slagord med "Dump the Hump" som det vanligast förekommande (att Chicagos poliskår tillsammans med det inkallade nationalgardet gick segrande ur den striden beväpnad som den var med tunga fordon, tårgas och batonger står skrivet på ett annat konto).
Det finns flera skildringar av de amerikanska partikonventen genom tiderna. Till de bättre bland dem brukar räknas Joe McGinniss Att sälja en statsman (1970 ) – om valet 1968 – Hunter Thompsons Fear and Loathing: On the Campaign Trail '72 (1973) och Richard Ben Cramers opus om valet 1988: What It Takes: The Way to the White House (1998). En film att nämna i sammanhanget är den om Clintons primärvalskampanj 1992: Spelets regler (1997). Men dem alla överträffande är Norman Mailers skildring av de båda konventen 1968: Miami and the Siege of Chicago (1968), som i år kommit i en nyutgåva med ett läsvärt förord av Frank Rich, redaktör på New York Review of Books. Han placerar kunnigt in Mailers bok i den så kallade new journalism som uppstod under senare delen av 1960-talet.
New journalist
Norman Mailer hade varit med som reporter redan vid demokraternas konvent 1960. Om det skrev han för tidskriften Esquire – "Superman Comes to the Supermarket" – men det var först med Nattens arméer (1968), med den talande undertiteln The History As Novel, the Novel As History, som han hittade ett nytt språk, ett annat tilltal och en ny stil för att fånga den nya tid han skrev om och i. Det är en bok som handlar om de väldiga Vietnamprotesterna i Washington i oktober 1967. Vad som talar emot den är att den kanske har lite väl mycket av De nakna och de döda – Mailers genombrottsbok från 1948 – med dess krigsjargong överflyttad till hemmaplan över sig.
I sitt förord till Miami and the Siege of Chicago uppmanar Frank Rich läsaren att slå upp vilken sida som helst i boken för att där kunna se hur amerikansk journalistik blommade "trots att landet förlorat sin väg". Det var förmodligen det senare som tog fram det nya i den tidens journalistik, och den då 45-årige Norman Mailer, som stod i valet och kvalet i sin karriär, lyckades fånga tidsandan – det gäller i synnerhet i skildringen av demokraternas konvent i Chicago och de gatustrider som det ledde till – på ett sätt som än i våra dagar saknar sin like.
I sin bok om konventen 1968 ger Mailer – i boken hela tiden omtalande sig själv som "the reporter" – en snabb tillbakablick på sitt enda möte ansikte mot ansikte med Robert Kennedy. Det var i maj samma år och när RFK fick syn på Mailer sa han: "Mr. Mailer, you're a mean man with a word." Mailer svarade: "On the contrary, Senator. I like to think of myself as a gracious writer." På vilket RFK genmälde: "Oh, that too, that too!".
(Reportaget publicerat 2008-08-21)
Flower Power: Valåret 1968 i USA
http://www.ne.se/rep/flower-power-valåret-1968-i-usa
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
