Anders Bojs, historielärare
Under stormaktstiden var Estland en del av det svenska väldet, men sedan det avträtts till Ryssland i freden i Nystad 1721 har detta faktum till stor del förträngts. 1918 blev landet självständigt, men det gjorde inte att intresset från svensk sida blev mycket större. Under mellankrigstiden var estniskt närmast synonymt med smuggelsprit. Den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna 1940 hade Sverige bråttom att erkänna, vilket medförde komplikationer i samband med den stora flyktingströmmen från Baltikum mot andra världskrigets slut.
Den första sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna fick ett grymt slut sommaren 1941, då i runda tal 10 000 estländare, 15 000 lettländare och 35 000 litauer deporterades österut samtidigt som Baltikum fick en ny ockupant, denna gång i tysk uniform. Många balter hoppades att de nya herrarna skulle skänka dem självständigheten åter, men de bedrog sig. Man klämdes mellan den bruna pesten och den röda koleran. I den svåra situationen trodde många att Tyskland ändå stod för ett hoppfullare alternativ. Balter medverkade också i förintelsen, som var värst i Litauen med dess många judar.
Salongsvana
När det 1943 började gå illa för de tyska trupperna och fronten närmade sig tog flyktingströmmarna fart. Från Estland undkom runt 32 000 människor till Sverige och 40 000 till Tyskland. De som kom till Sverige – av dem var omkring 7 000 estlandssvenskar, bortåt 5 000 lettländare och 400 litauer – tog delvis vägen över Finland, särskilt unga män som inte ville tvångsmobiliseras i hemlandet men gärna kämpade som frivilliga i den finska armén. I samband med vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen i september 1944 fruktade de utlämning och hjälptes till Sverige. Många omkom på färden över Östersjön, inte minst genom beskjutning av tyska och ryska flygplan och örlogsfartyg.
Denna stora och påtvingade utvandring skildras medryckande och initierat av Carl Göran Andræ, professor emeritus i historia vid Uppsala universitet, i boken Sverige och den stora flykten från Estland 1943-1944 (2004). Andræ är gift med en estniska och har skaffat sig kunskaper i sin hustrus språk, vilket underlättat hans forskning. Tillgången på tidigare hemligstämplat källmaterial har gjort detsamma.
Illegal utvandring, inte minst för att undgå den tvångsmobilisering tyskarna införde 1943, var inte ovanlig. Annars var den första folkgrupp som efter förhandlingar fick utvandra de så kallade estlandssvenskarna. De talade svenska och hade bott i västra Estlands kusttrakter sedan 1200-talet och uppgick till cirka 7 000 personer. 110 Rågöbor fick efter medgivande av den sovjetiska ockupationsmakten utvandra till Sverige redan i oktober 1940, men sedan dröjde det till våren 1943, innan nästa omgång av med läkarintyg utrustade ”åldringar och sjuka” anlände.
Mannen bakom denna evakuering var journalisten och svenske medborgaren Carl Mothander. Han hade deltagit i det estniska frihetskriget kring första världskrigets slut och fått majors grad, var ingift i den tyskbaltiska adeln och hade, som Andræ skriver, ”en viss salongsvana vilket visade sig vara en tillgång i umgänget med höga tyska officerare och tjänstemän”.
Flyktinganstormning
Inom den tyska administrationen fanns stora motsättningar när det gällde estlandssvenskarnas utvandring till Sverige. Utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt, konkurrerade med bland annat militärledningen och dess underrättelsetjänst, Abwehr, och de halvmilitära Schutzstaffeln (SS). Konkurrens förekom också inom respektive organisation. Mest positiv till en evakuering av estlandssvenskarna var man kanske inom SS. Där hade man redan tidigare sett det som ”en hederssak för Tredje riket att ta hand om sina ’germanska stamfränder’”.
Mannen, som från tysk sida organiserade det hela var dr Ludwig Lienhard. Mellan honom och Mothander uppstod snart motsättningar, men innan Mothander avpolletterades överförde Sveabolagets ångare Odin 738 personer i tre resor efter listor som Mothander gjort upp. Lienhard fick sedan ta över föreställningen, och fram till 11 september 1944 transporterades 3 335 estlandssvenskar till Sverige med ångfartyget Juhan. Dessutom medföljde ett par tusen ester ombord, vilket enligt Andræ kan ha berott på att svenska myndigheter engagerat sig i den amerikanska War Refugee Board och dess ansträngningar att få över estniska intellektuella.
Under några veckor i september och oktober 1944 kom över 6 000 flyktingar till Gotland. Inkvarteringen fick bli primitiv, och man ville snarast ordna vidaretransport till fastlandet. Detta var dock inte riskfritt. Man var rädd för sovjetiska kapningar av fartyg med flyktingar, vilka betraktades som sovjetmedborgare av de ryska myndigheterna. Ubåtsfaran kunde ej heller negligeras. I slutet av november torpederades Gotlandsbolagets Hansa, som var på väg till Gotland, av en rysk ubåt och 84 personer omkom.
Denna anstormning av flyktingar ställde stora anspråk på det svenska samhället administrativt och ekonomiskt. Men de politiska problemen var värre. I Jalta i februari 1945 bestämde Churchill, Roosevelt och Stalin att ömsesidigt utlämna krigsfångar till respektive hemland. Det betydde att de tidigare ryska krigsfångarna skulle komma att få problem. Sveriges baltiska flyktingar betraktades på ett likartat sätt. De var sovjetmedborgare – Sverige hade ju erkänt den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna – och borde skickas tillbaka. Eller som den sovjetiska vice utrikeskommissarien Vladimir Dekanosov uttryckte det: ”De voro sovjetmedborgare, och det ankomme på sovjetregeringen att bestämma över dem. Önskade svenska regeringen verkligen hellre ge efter för sentimentala stämningar än vårda sig om goda förbindelser med sovjetregeringen?” Svenska myndigheter kände hotet och fick manövrera med största försiktighet.
Bondeoffer
Historien slutade som bekant med att balterna fick stanna i Sverige. Argumenten för och emot ventilerades vid en statsrådsberedning 22 januari 1945 med chefen för UD:s politiska avdelningen som föredragande. ”Utrikespolitiskt kunde denna fråga påverka Sveriges förhållande till Ryssland för mycket lång tid framöver och bli till förfång för vissa svenska intressen, exempelvis det handelsavtal som man från näringslivets sida var så angelägen att få till stånd. Inrikespolitiskt fanns två aspekter, å ena sidan ville svenska folket inte återsända flyktingarna, å andra sidan kunde kommunisterna få vind i seglen om flyktingarna stannade kvar och försvårade en anpassning till efterkrigstiden med väntad hög arbetslöshet.”
Socialminister Gustav Möller, under vilken säkerhetstjänsten sorterade, hade i ett valtal den 5 september 1944 deklarerat regeringens ståndpunkt beträffande risken att ta emot krigsförbrytare som flyktingar: ”Av den hittills tillämpade öppna gränsens politik gentemot flyktingar må man inte dra den slutsatsen att Sverige även står öppet eller kommer att bereda fristad åt personer som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller som uppträtt som förrädare mot sitt eget land. Man kan utgå från att Sverige inför risken av en större eller mindre invasion av dylika ’politiska’ flyktingar kommer att spärra sina gränser och, om någon lyckats ta sig genom spärren, kommer att återsända honom till hans land.”
En polisundersökning hösten 1944 sökte utröna i vad mån sådana mindre önskvärda individer fanns bland de baltiska flyktingarna. Resultatet blev att omkring 100 personer uppfattades som icke-önskvärda av politiska skäl och 30 som notoriska brottslingar. Vad som hände med dem är inte lätt att veta, eftersom aktuella handlingar förstördes av invandrarverket 1976. ”Tydligt är att man från svensk sida såg genom fingrarna med vissa personer som genom sitt arbete med den tyska underrättelsetjänsten hade skaffat sig information som ansågs ovärderlig för försvarsstabens underrättelsetjänst, och som i fortsättningen fick arbete där.” Sverige har fått internationell kritik, till exempel från Simon Wiesenthal-centret, för sin oförmåga att ta itu med dessa förbrytelser.
Så återstår frågan om baltutlämningen, då 146 baltiska militärflyktingar, varav sju ester, lämnades ut till Sovjetunionen tillsammans med nästan 20 gånger så många rikstyska soldater. Andræ vill se detta som ett ”bondeoffer” eller som det ryska sändebudet i Stockholm uttryckte det: ”… den svenska regeringen hade inte gjort mycket för att hejda proteststormen kring utlämningsbeslutet, och kanske var detta ett sätt att lämna ett budskap till Moskva, nämligen att om utlämningen av 167 (i realiteten 146) balter förorsakade en sådan opinionsstorm, så var repatriering av 30 000 civila balter inte att tänka på”.
Det är förståeligt att det kan vara frestande att tänka i sådana banor med tanke på hur man tidigare tacklat sovjetiska hot inom främst den svenska utrikesförvaltningen. Men samlingsregeringens beslut i juni 1945 om utlämning av militärflyktingarna, vilket togs i politisk endräkt, var knappast så sofistikerat berett. Här lämnades i stället mycket åt slumpen. Men när beslutet en gång var taget och meddelat Sovjetunionen så var det svårt att backa. Den svenska regeringen hade målat in sig i ett hörn.
Externa länk:
(Artikeln publicerad 2004-11-22)
Flyktingpolitik: Den stora flykten
http://www.ne.se/rep/flyktingpolitik-den-stora-flykten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
