Arne Järtelius , nyhetsredaktör
Det tog nästan precis en månad för den högsta kinesiska ledningen att komma till något slags besinning om Tibet. Vad konflikten handlar om, enligt president Hu Jintao, är helt och hållet en fråga om nationell enighet. ”Vår konflikt med Dalai-klicken är inte ett etniskt problem, inte ett religiöst problem och inte heller ett problem som gäller mänskliga rättigheter”, sade Hu den 11 april enligt nyhetsbyrån Nya Kina. Problemet, enligt Hu, är att antingen bevara den nationella enheten eller att splittra fäderneslandet. Vid samma tillfälle sade Hu även att han är redo att prata med Dalai lama.
Några dagar tidigare hävdade Kinas guvernör i Tibet, Qinba Puncog, att kinesisk polis gripit totalt 953 personer misstänkta för, som han sade, ”upploppen” i Tibet i mars. Av de gripna hade enligt samma källa arresteringsorder utfärdats för 403, något som i fall som dessa brukar leda till allmänt åtal. Hur många som dödats och skadats i samband med oroligheterna sade guvernören emellertid ingenting om. Tibets exilregering i Dharamsala i Indien hävdar att omkring 130 människor fått sätta livet till. Kinesiska myndigheter har medgivit att 19 personer dött, av dem 18 civila och en polisman. Antalet skadade anges från officiellt håll till 600.
Det många har frågat sig är hur det kunde gå så långt. Att missnöjet bland tibetanerna sedan länge är stort är ingen nyhet. Det kom inte heller som någon överraskning att de tibetanska munkarna skulle vädra sitt missnöje vid den här tiden på året. Det uppror i Tibet som slutgiltigt slogs ner den 10 mars 1959 med åtföljande flykt för Dalai lama brukar årligen åminnas med allehanda demonstrationer. Den 10 mars i år påbörjade en grupp tibetanska aktivister en lång marsch från Indien till Tibet, och i Olympia, Grekland, tände en annan grupp eldar för att påminna världen om situationen i Tibet. Samma dag tågade några hundra munkar från ett kloster utanför huvudstaden Lhasa med krav på att de munkar som greps vid samma tid i fjol skulle släppas fria.
Det första dygnet hände ingenting i Lhasa. Efteråt har det framkommit att polisen på plats i det närmaste var paralyserad, och det kan ha lett till att Lhasaborna börjat vädra morgonluft och givit sig ut på gator och torg för att andas lite frihet. Den blev som bekant mycket kortvarig och repressionen som följde på den första tvekan kanske större än man ursprungligen avsett. Ett skäl till att händelserna gled myndigheterna ur händerna var att den högsta ledningen i Tibet med partichefen Zhang Qingli – en protegé till Hu Jintao – befann sig på den årliga Nationella folkkongressen i Beijing. Ett annat skäl till myndigheternas allmänt sänkta garde kan ha varit att man så här tätt inpå OS fått order om att ligga lågt i samband med folkliga protester. De senare är inget ovanligt i detta jätteland. Siffror från officiellt håll talar om så många som 87 000 större eller mindre incidenter runtom i Kina varje år. Munkarnas årliga protest i Tibet hade kunnat vara en av dessa, men det blev som bekant något mycket mer.
Att Kina skulle släppa Tibet fritt är det väl ingen som tror. Formellt är området sedan mitten på 1960-talet en autonom region – Tibet Autonomous Region, TAR – men självstyret är i praktiken synnerligen begränsat. Ytterligare friheter skulle kunna få andra delar av landet – Taiwan, Inre Mongoliet – eller minoritetsgrupper i landet – officiellt finns 56 godkända sådana – att komma på egna tankar. Strategiskt är Tibet inte oviktigt för Kina och naturresurserna i området är inte obetydliga. Vad Dalai lama och hans anhängare önskar sig och det tibetanska folket är reell autonomi i fråga om religion, språk och kultur. Ett självständigt Tibet är inget Dalai lama tror på, men det finns grupper inom den tibetanska exilrörelsen – Tibetan Youth Congress hör dit – som vill se ett från Kina fritt Tibet. Sedan 2002 har Dalai lama en representant baserad i Beijing med uppgift att tala med de kinesiska ledarna. Det har hittills skett vid sex tillfällen – senast i juli förra året – och inför Hu Jintaos utsträckta hand säger Dalai lamas chefssändebud Lodi Gyaltsen Gyari i ett eget inlägg (International Herald Tribune 4 april): ”President Hu Jintao har nu ett tidigare inte skådat tillfälle att förändra vad som annars kommer att bli ett mörkt eftermäle när det gäller Tibet till ett som är mer passande för en blivande supermakt som söker respekt hos det internationella samfundet.”
Kina har investerat enorma mängder pengar och prestige på olympiska spelen i Beijing 2008. Detta för att få hela världen att se och inse att landet är fortsatt välmående, harmoniskt och framåtsyftande. Samma budskap har man givit det egna miljardhövdade folket om de förestående spelen och statsledningen har ställt sig som en tung garant för att så också ska bli fallet. Men... vad händer om sådana som ett gäng tibetanska munkar, en hel hög västliga munkkramare och en drös med miljöaktivister ställer sig i vägen för den strävan och den drömmen? Vad sker om spelens slogan ”one world, one dream” sveps in i tårgas och massarresteringar och med det skymmer sikten för spelen i allmänhet och de förmodade kinesiska framgångarna i synnerhet? Att det ytterligare kommer att göda ett latent västhat i landet – dagens Kina firar inte mer än 60 år nästa år och innan dess var det under lång tid brutalt behärskat av olika kolonialmakter – kommer definitivt inte att gynna de globaliseringssträvanden som i dag finns när det gäller sådant som miljö, klimat och ekonomi och Kina riskerar att flitigt använda sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Den kinesiske essäisten och Tibetkännaren Wang Lixiong säger till den tyska tidningen Die Zeit (nr 16, april 2008): ”I värsta fall skulle den kinesiska nationalismen gentemot världen kunna bli fanatisk och nationellt utvecklas till rasism gentemot olika minoriteter.” Vilka de första inhemska offren för en sådan utveckling skulle kunna bli vill man inte ens tänka på.
Händelserna i Tibet i mars blev definitivt en högljudd väckar- och varningsklocka för den kinesiska ledningen. Fram till invigningen av OS den 8 augusti kan man anta att det mesta i landet kommer att återgå till det normala. Men vad händer då? Med 30 000 utländska journalister i Kina för att i första hand bevaka OS men även för att på andra sätt ta pulsen på den allt mäktigare kinesiska draken kan förmodligen det mesta hända. Hur kommer Kina och kineserna att lösa den uppgiften och med vilka negativa konsekvenser kan det få vad gäller synen på väst och, inte minst, på sig själva?
Externa länkar
- Folkrepubliken Kinas regeringssida
- SINA, Students for a Free Tibet
- International Tibet Support Network
- Tibetan Centre for Human Rights and Democracy
Vidareläsning: Det senaste numret av Kinarapport (1/2008) behandlar den politiska utvecklingen på ett läsvärt sätt, inte minst genom att känna till landet och dess befolkning från gatan och uppåt. Årets första nummer av Foreign Affairs innehåller intressant läsning på temat ”Changing China”. The Economist, slutligen, är alltid läsvärd när det gäller kinesiska förhållanden.
(Artikeln publicerad 2008-04-17)
Fokus på: Tibet
http://www.ne.se/rep/fokus-på-tibet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
