Forskning pågår: Nationaldyrken

Arne Järtelius, nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna har det minst sagt krävande uppdraget att ge ut hela 130 böcker à 400 sidor under de närmaste 20 åren. När det projektet är färdigt kommer det att i runda tal finnas 52 000 sidor att bläddra sig igenom, men så mycket kommer helt enkelt att behövas för att i ord och bild beskriva de omkring 50 000 arter av flercelliga organismer som finns här i landet.

För den som, liksom undertecknad, inte kan skilja våra tio vanligaste fåglar åt vare sig på bild eller i naturen så känns den artrikedomen som ett mycket högt berg att bestiga, men...

Citronfjärilshane

Martin Holmer

Viktigt vetande

... så kommer jag i kontakt med ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Där har man, med statliga pengar, tagit på sig det oerhört viktiga och grannlaga arbetet med att vetenskapligt kartlägga så många arter som möjligt i Sverige. Snart kan det nämligen vara för sent för många arter i den tid av stora klimatförändringar och ännu större koldioxidutsläpp som vi lever i. En i januari 2008 framlagd rapport från Falsterbo fågelstation visade exempelvis att 13 av 24 undersökta arter hade minskat under perioden 1980–2007. Det gäller bl.a. lövsångare, svartvit flugsnappare och näktergal. En del av förklaringen till det anses klimatförändringar vara eftersom fåglarna inte hunnit ställa om sina flyttningscykler till det varmare klimatet.

Det känns helt fantastiskt att veta att artrikedomen – i alla fall än så länge, således – är så stor som den är. Naturen vet verkligen att hålla sig (och oss) så rik(a) som bara är möjligt! När jag läser om min favoritfjäril, citronfjärilen, i den av Nationalnyckeln utgivna Fjärilar: Dagfjärilar (2006) får jag massor av nya kunskaper om den, som att den är ett vårtecken, att den förekommer på alla platser där värdväxten brakved växer och att den faktiskt kan flyga även utan att förflytta sig framåt. Av bilderna i den bläddervänliga boken ser jag att det är lite olika färg på hanarna och honorna. En kartbild visar utbredningen i Norden och under namngivningen – citronfjärilen heter Gonepteryx rhamni på latin – får jag veta att det föga överraskande är Linné som varit framme på ett hörn.

Om möjligt ännu bättre tycker jag att det är att det till den ganska stora och tunga fjärilsboken utkommit en fältnyckel. På 70 bakficksvänligt stora sidor skulle jag med hjälp av den kunna hålla mig underrättad om vilka av de vanligaste fjärilarna som flyger omkring i min närhet. Till den änden är fältnyckeln försedd med en artlista där man kan pricka för vilken art man sett var och när.

Artportal och rödlista

Svenska artprojektet är i grunden ett vetenskapligt projekt för att beskriva alla i Sverige befintliga flercelliga organismer. Det är ett projekt som sysselsätter flera hundra personer runtom i landet och det är väl troligt att man, när projektet gått i mål om en så där 20 år, kommer att ange antalet arter i Sverige till en siffra som är högre än den som gäller för dagen. Den som vill förmedla någon upptäckt på artområdet kan självklart ta kontakt direkt med någon specialist inom projektet, men allra bäst sker nog den kontakten via det som kallas för Artportalen (se länkar nedan). Den finns tillgänglig på Internet och där kan vem som helst rapportera sina artfynd.

ArtDatabanken har också som uppgift att ta fram den så kallade rödlistan. Det är en förteckning över de arter som bedöms att inte ha långsiktigt livskraftiga populationer i Sverige. Med andra ord, arter som löper risk att försvinna från landet. Rödlistan omfattar för dagen totalt 3 653 arter, varav 1 664 klassificeras som hotade. 2005 kom den senaste rödlistan och nästa gång kommer den 2010. Information till rödlistan samlas kontinuerligt in av hela 15 expertkommittéer som är knutna till ArtDatabanken.

Artprojektet är ett svenskt projekt, men med tanke på att av Nordens samtliga arter finns 85–90 procent i Sverige så är det således till nio tiondelar ett nordiskt projekt. De första volymerna av Nationalnyckeln täckte hela Norden, men framöver kommer man att enbart hålla sig till Sverige eftersom det visat sig vara för dyrt att täcka in hela Norden. I de nordiska grannländerna, framför allt i Norge, har det diskuterats om att starta egna artdataprojekt, men för dagen är inga beslut fattade i den riktningen.

Drömsk professor

Ett globalt artprojekt, men här handlar det inte om att ta fram ny primärkunskap, är det sedan 15 år verksamma Handbook of the Birds of the World (HBW). Handboken utkom med sin första volym 1992 och om allt går som det ska utkommer den sextonde och sista volymen 2011. Varje volym av HBW väger sina modiga 5 kg och kostar sina ännu modigare 1 900 kronor.

Det kan jämföras med Nationalnyckeln där man med en tillsvidareprenumeration kan få varje band för i sammanhanget mycket beskedliga 200 kronor. För dagen finns det 8 000 artnyfikna tillsvidareprenumeranter på nyckeln, men det finns utrymme för många fler. Men vad ska man med alla dessa böcker till? Frågan går vidare till Ulf Gärdenfors, professor i naturvårdsbiologi och stf. chef för ArtDatabanken.

– Min dröm är att det ska finnas en samling av Nationalnyckeln i varje svenskt hem där barn växer upp. Det är som jag ser det ett sätt att bejaka alla barns spontana nyfikenhet på kryp och allt annat smått som rör sig i naturen. Men jag tycker nog att Nationalnyckeln ska finnas i varje hem som det uppslagsverk det är. Alla svenska arter kommer att gå att hitta där och man kan sitta hemma i soffan och läsa om dem. Nationalnyckeln är både ett uppslagsverk och en bestämningshandbok som, sanna mina ord, det i framtiden kommer att vara svårt att inte ha.

Osvenska krusbär att plocka

Som det svenska projekt Artprojektet är kan man lätt få intrycket att många av de arter man beskriver är specifikt svenska. Men så är inte fallet. Långt därifrån, och den som trodde på författaren Jonas Love Almqvists påstående (Om svenska rim, 1838) om krusbären, dvs. att ”blott Sverige svenska krusbär har”, ska härmed tas ur den villfarelsen. Det är till och med direkt ont om specifikt svenska arter – endemiska arter kallade. Professor Gärdenfors nämner som sådana några maskrosor, fibblor och björnbär. Det finns ytterligare ett antal småarter att nämna, men det blir ingen lång lista och krusbären – om man nu inte tar med ett antal framförädlade sorter – finns inte med på listan. Sorry, Love.

Om artkunskap kan man som sagt tycka. Den som tycker att det kanske känns lite väl mycket Linné och att det luktar tidigt svenskt 1900-tal med samvetsgrant pressade växter, uppnålade insekter i prydliga rader och uppstoppade djur en masse får i alla fall min röst. När man i dag på allvar diskuterar jordens fortsatta överlevnad så spelar det väl ingen större roll om man vet vilka de olika arterna är och vad de heter? Frågan går till Ulf Gärdenfors.

– Fel! Arterna är i stället helt centrala för den som vill se förändringarna och förstå effekterna av en sådan sak som växthuseffekten. Utan kunskap om arterna kan jag varken läsa eller förstå naturen. Därför är artkunskapen, som jag ser det, i förlängningen avgörande för hela vår överlevnad.

En av artrikedomen, som han själv säger, svårt endorfinkickad professor får slutordet.

– För mig handlar det om självtillfredsställelse och njutning. Visst kan det räcka med att veta att det är en fjäril och inte en skalbagge, men det räcker mycket längre när man vet vilken art det är och vad som kännetecknar just den arten. Varje art har sin berättelse och med den med sig i ryggsäcken kan man sätta in sina observationer i olika sammanhang. Världen blir väldigt mycket större för den som har koll på de många arter som finns. Det är väl inte illa?

(Artikeln publicerad 2008-01-17, uppdaterad 2010-08-04)