Arne Järtelius, nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Museiutställningar blir inte till på en höft. Tvärtom. Vägen från utställningsidé till premiärfärdig utställning är för det mesta både lång och vindlande. Det är en sak att ställa ut på ett för en stor publik pedagogiskt sätt. Det är en helt annan att få utställningen så vetenskapligt korrekt som det bara går, och en tredje handlar om att också våga vilja något med det man ställer ut.
Naturhistoriska riksmuseets nya basutställning heter Den mänskliga resan. Den tar i tid och rum vid där likaledes basutställningen 4,5 miljarder år – jordens och livets historia – som hade premiär för några år sedan – slutar, men där den förra handlar om jordens historia ägnar sig den nu aktuella utställningen åt människornas historia. Innehållsansvarig för båda utställningarna är Lars Werdelin (i den förstnämnda utställningen delar han ansvaret med Åke Johansson) som även är NE-skribent. Vi fick en pratstund med Lars, som är docent i paleontologi, innan han försvann till USA för att under en tid framöver få forska på heltid.
 |
|
Är det inte Lucy som syns i backspegeln genom årsmiljonerna? |
|
naturhistoriska riksmuseet |
Modellutställning
Den mänskliga resan finns utställd i ett 400 kvadratmeter stort rum. Hur man som besökare beter sig i ett sådant kan vara lite olika, men risken finns att man med de många intressanta godbitar som finns att se i utställningen hoppar från än det ena, än det andra. Är det inte Lucy som står där borta? Och titta där, det är väl en pytteliten häst! Kom hit, här får du se några av våra tidigaste förfäder på utflykt. Häftigt! Hoppandet kan kanske vara ett sätt att i stort bekanta sig med utställningen men när väl det är gjort är det att föredra om man i god nummerordning tar sig från utställningens första station (”Människans utveckling - en spretig historia”) till den tjugonionde och sista (”Jättehjorten”). Det är nämligen en ganska häftig resa att göra i människans spår.
I utställningen finns ett huvudspår som beskriver historien om människans utveckling från de första upprättgående varelserna i Afrika – i tid befinner vi oss då 5–7 miljoner år tillbaka i tiden – till den moderna människan (han och hon fanns också på plats i Afrika – Homo sapiens urhem – för en så där 200 000 år sedan). I huvudspåret möter vi tio mycket levande modeller från sju olika människoarter. Vad som där bjuds besökaren är nämligen inget mindre än en av världens mest omfattande samlingar av rekonstruktioner av olika människoarter från de senaste 7 miljoner åren. Dessa modeller är skapade i en ateljé på Rue de Belleville i Paris av den franska skulptrisen Elisabeth Daynès.
– Vad som gör de här modellerna så levande är att var och en av dem är en specifik individ som går tillbaka på ett speciellt fossilfynd. Det är inte fråga om någon genomsnittlig neandertalare eller en medel-Australopithecus afarensis. Elisabeth Daynès arbetar väldigt nära med olika forskare för att få modellerna så exakta som möjligt. Till det ska läggas hennes egen känsla som skulptris när det gäller sådant som ögon, uttryck och hållning.
På var sida om huvudspåret i utställningen löper två sidospår. I det ena av dem beskrivs däggdjurens utveckling och i det andra klimat- och miljöförändringarna genom årsmiljonerna.
Afrikasvenskar
Men tio modeller, oavsett hur väl och vetenskapligt korrekt skulpterade de än är, gör ingen utställning. De behöver olika miljöer att agera i och med. Då kanske 400 kvadratmeter låter mycket, men det är faktiskt inte stort mer än fem normalstora lägenheter, och det vet man ju hur begränsade de är till ytan. För Den mänskliga resan betydde det för den innehållsansvarige att koncentrera utställningen till några få teman.
– Ett fokus för den här utställningen har varit relationen mellan klimatet och människans utveckling. I dag befinner vi oss i en situation där vi kan kontrollera klimatet. I det förflutna var det tvärtom. Då var det klimatet som kontrollerade utvecklingen. Det är den historien vi velat berätta. Det har vi gjort dels genom att ta upp vad som hänt i samband med större klimatförändringar, dels genom att berätta om några av de faktorer som har styrt klimatskiftningarna. När det gäller klimatförändringarna har de varit en av de viktigaste faktorerna för att styra den mänskliga resan. Det handlar om både varför vi ser ut som vi gör och varför vi lämnade vårt urhem i Afrika.
I utställningen berättar man om den mänskliga resan på flera nivåer. Det handlar dels om människans plats bland däggdjuren, dels tar den upp några aspekter på den genetiska resan med DNA i centrum. Med hjälp av DNA skildras den mänskliga resan i det biologiska systemet – från det att vi började gå upprätt till dess att vi lämnade Afrika för att befolka resten av världen – och därefter vår egen arts – Homo sapiens – väg ut från urhemmet i Afrika. Att Afrika är att se som mänsklighetens vagga har nyligen (Nature, februari 2008) fått stöd i den genetiska forskning som bedrivs vid tyska Max Planckinstitutet för utvecklingsbiologi.
– Det budskap vi i utställningen har på den senare punkten är att vi alla är afrikaner. Inte bara i fysisk mening utan även kulturellt. Alla de viktigaste kulturattribut som vår art uppvisar i dag hade den med sig från Afrika. Det finns ett väldigt seglivat eurocentriskt perspektiv kring detta med kultur. Men det var inte, som man ibland kan höra, först när människan kom till Europa som hon upptäckte kulturen med sådant som att börja måla i grottor och liknande. Det är ett perspektiv som vetenskapen slagit hål på under det senaste decenniet och i utställningen påtalar vi självklart det. Det var inte européerna som en gång i tiden civiliserade världen. Det gjordes långt, långt tidigare. Vi är alla afrikaner – både fysiskt och kulturellt.
Färgblindhet
Hur är det då med bytet av hudfärg från det ursprungligen allmänt svarta vid Homo sapiens start från Afrika till, i Europa, dagens ljushyllta individer?
– I utställningen finns svaret på den frågan redovisat endast indirekt. Det vetenskapliga resonemanget med hudfärg är ganska komplicerat med flera faktorer inblandade, men det finns med eftersom det blev aktuellt i och med rekonstruktionen av cromagnonmannen som ingår i utställningen. Han är 30 000 år gammal och framställd som ljushyad. Det förefaller nämligen sannolikt att vi vid det laget hade fått en ljus hy. Neandertalaren, som dök upp för 300 000 år sedan, var definitivt ljushyad. Det är ju en art som utvecklades i Europa, där det klimatmässigt är en fördel att vara ljushyad. Så sent som 2007 kunde man påvisa att en del neandertalare var rödhåriga, och det brukar ju gå ihop med ett ganska ljust pigment. Däremot var Homo floresiensis – det senaste Homo-fyndet som levde i nuvarande Indonesien fram till för 12 000 år sedan – mörk. Han levde ju i ett tropiskt klimat.
Beträffande den sistnämnda, Homo floresiensis-människan, berättar Lars Werdelin i förtroende för NE.se att en modell av en sådan är beställd av Elisabeth Daynès och att den kommer att ingå i Den mänskliga resan under 2009. Den enda floresiensis-modell som finns i världen dag finns att bese på Musée de l'Homme i Paris, som under ett år har ensamrätt på den. Så kan det gå till i museivärlden. Om svenska museibesökare har tur kan det efter floresiensis-människan till Stockholm även komma en modell av Lucys 3 miljoner år gamla barn. Men det är en kostnadsfråga. En modell utförd av Daynès kostar i runda tal 350 000 kronor, men den som sett vilket lyft hennes modeller betyder för den aktuella utställningen i Stockholm behöver inte tveka om att det är värt varenda krona.
– I utställningen har jag som vetenskapligt ansvarig strävat efter att ligga så nära nya fynd som det bara går. Jag har även dristat mig att i några fall antyda att det är nya saker på gång i det snabbt föränderliga ämne som paleontologin är. Min ambition har varit att den här utställningen ska vara aktuell även om tre år. Hade man i stället utgått från någon nyutkommen lärobok i ämnet hade utställningen bara varit aktuell i tre veckor.
Upprättgående
Vetenskapen – oavsett disciplin – står inte stilla. I så fall vore det ingen vetenskap. Men det brukar ta tid innan nya forskningsrön accepteras av majoriteten av forskarsamhället och ska dessa rön sedan leta sig in på något museums utställning brukar det ibland dröja alldeles för länge. Finns det, frågar vi avslutningsvis Lars Werdelin, något i Den mänskliga resan som en annan forskare än du hade valt att skildra på ett alternativt sätt?
– Det gör det definitivt. Ett sådant område är detta med upprätt gång, dvs. när började mänskliga arter att gå på två i stället för fyra ben? Forskningen har tillgång till en hel del fakta på det här området, men man har ännu inte tagit steget till att förstå hur det kan ha gått till. Där måste man välja väg och i vår aktuella utställning har vi valt att presentera två möjliga och aktuella hypoteser om upprätt gång. Jag har valt att antyda möjligheten när det gäller upprätt gång att det är något som är äldre än forskningen i allmänhet tror. Redan förfäderna till schimpanser och gorillor var upprättgående, och deras gångsätt är en vidareutveckling av deras förfäders gångsätt. Tal och språk tar vi inte upp alls i utställningen. Dels är det väldigt svåra frågor med ännu besvärligare definitioner, dels ligger de frågorna utanför det här museets kompetensområde. Detsamma gäller för användandet av redskap som är något som kanske ligger mer inom de historiska museernas domäner.
Ska jag som utställningsbesökare avslutningsvis drista mig till att kritisera något beträffande Den mänskliga resan så är det titeln. Det är definitivt människans resa vi får oss till livs i utställningen, men att värdera denna utvecklingsresa till att också uppfatta den som mänsklig kan ifrågasättas. Men Den mänsliga resan är i vilket fall som helst sevärd (modellerna), lärorik (utställningen är definitivt inte gjord på en höft men väl med utgångspunkt från käkar och kranier) och tänkvärd: Vad är egentligen en människa?
Länk till NE.se
Externa länkar
Forskning pågår: Vad är en människa?
http://www.ne.se/rep/forskning-pågår-vad-är-en-människa
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
