Från mätkedja till satellit

Magdalena Stjerndahl, frilansjournalist och NE-medarbetare

Det svenska lantmäteriet är ett av världens äldsta. Det har snart gått fyra hundra år sedan Gustav II Adolf bad Anders Bure att inrätta ett svenskt lantmäteriväsen. Tack vare dessa tidiga lantmätares arbete har vi i dag en skatt av gamla kartor som inte har sin like någon annanstans.

Bläckets färger är fortfarande klara och starka. Rågångarna är röda, grått betecknar åkrar och ängarna är ljusgröna. Kyrka och gårdar är prydligt avritade. Kartan är ritad 1661 och visar en by i Skytts härad i Skåne. Den ingår i vad som var tänkt att bli en geometrisk jordebok för Skåne och hör till de äldsta kartorna i det skånska lantmäteriets arkiv.

Från jordskiva till blå planet

Har du någonsin känt ett behov av att veta vad som döljer sig bakom horisonten? I så fall är du inte ensam. Genom årtusendena har människan försökt skapa sig en uppfattning om sin omvärld.

De allra äldsta kända kartorna är geometriska kartor, det vill säga kartor som visar gränser mellan jordegendomar. Bland annat egyptierna har gjort sig kända som skickliga lantmätare. Efter att Nilens bördiga delta varje år översvämmats var det nödvändigt att på nytt kunna mäta upp marken efter fastställda gränser. Några egyptiska kartor finns tyvärr inte bevarade, däremot finns det mer än tre tusen år gamla bilder som visar egyptiska lantmätare i arbete.

De första geografiska kartorna, med det menas kartor som vill ge en uppfattning om världsbilden, gjordes av grekiska kartritare i Mesopotamien.

I kartografins begynnelse fanns Medelhavet i mitten av världen. Runt detta hav låg de länder som kartritarna kände till, såsom Italien och Grekland. Långt i norr fanns ett mytiskt barbariskt nordland. Seglade man för långt bort var det risk att man åkte över kanten. De här äldsta kända geografiska kartorna är till viss del rena fantasiprodukter, men grundar sig trots allt på verkligheten och inte på någon religiös verklighetsuppfattning.

De geometriska kartorna var under lång tid till större praktisk nytta. Världskartorna som framställdes under de första århundradena av vår tideräkning, bland annat av Ptolemaios, blev därför normgivande genom hela medeltiden. Skandinavien uppfattades som en ö, medan Jylland tidigt fick sin riktiga form. Länge visste man mer om hur norra Afrika såg ut än hur de fjärran nordiska länderna tedde sig.

Först i slutet av 1400-talet framställde den tyske geografen Nicolaus Germanus en karta över Norden och Storbritannien där Skandinavien framträder som en halvö. Den som verkligen kom att förändra bilden av Skandinavien var emellertid Olaus Magnus, som år 1539 utkom med den berömda Carta marina – ”Sjökarta och beskrivning över de nordiska länderna samt de underbara ting som där finnas”.

I dag har vi alla sett vår planet fotograferad från rymden, varenda kustlinje och bergskedja finns noga dokumenterad och några oupptäckta kontinenter finns inte mer.

Ett svenskt lantmäteri

Att släktforskare och kulturgeografer i Sverige har tillgång till så många noggranna och välritade kartor kan vi tacka Gustav II Adolf för.

I början av 1600-talet verkade Anders Bure som kartograf i Sverige. År 1626 gav han ut den Skandinavienkarta som under mycket lång tid skulle vara förebilden för alla andra kartor över Norden. Anders Bure har blivit kallad den svenska kartografins fader. Det var alltså inte så konstigt att det var till Anders Bure som kungen vände sig när han beslutat att inrätta ett statligt lantmäteriväsen.

Sverige höll vid den här tiden på att utvecklas till en nordeuropeisk stormakt. Den svenska statsförvaltningen byggdes ut, och det behövdes kunskaper om landets resurser. Ordentliga kartor skulle också göra det enklare att hävda utrikespolitiska anspråk. Den arbetsinstruktion som gavs till Anders Bure inleddes så här:

”Eftersom Hans KM:ts nådiga mening och internt är, icke allenast att försvara sina land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra dess lägenheter, hvarför på det HKM:t sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville HKM:t gärna hafva en synopsis, däruti HKM:t alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf HKM:t sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra. Hafver HKM:t fördenskull nådigast ålagt och befallt Anders Bure, att han detta verket sig företaga och förrätta skall.”

Anders Bure började genast utbilda studenter som skulle verka som lantmätare. Den geometriska uppmätningen av landet inleddes, och efter knappt 15 år hade man mätt upp större delen av det dåtida Sverige.

Åkerskalan

I lantmäteriinstruktionen beskrevs hur man skulle göra kartor över socknar, byar och byarnas ägor. Det var noga hur kartorna ritades och färglades. Lantmätaren skulle också ta reda på jordens beskaffenhet och om marken var brukad. Även ödehemman, fiskevatten, diken och mycket mer skulle ritas in på kartorna.

I allmänhet användes skalan 1:4000, också kallad åkerskalan. På en karta av den skalan finns möjlighet att rita ut varje enskild byggnad. I skogsområdena kunde skalan 1:8000 användas. Tillsammans bildade alla dessa bykartor den geometriska jordeboken. Den finns i dag i lantmäteriverkets arkiv i Gävle.

Vid sidan av de geometriska kartorna framställdes också geografiska kartor som ger en exakt dokumentation över hur Sverige såg ut på 1600- och 1700-talen. Det var mycket noga vilka uppgifter som skulle tas med på dessa översiktskartor. Alltifrån kyrkor och väderkvarnar till runstenar och landsvägar skulle ritas in.

Vid slutet av 1600-talet hade man fått ihop ett så bra geografiskt grundmaterial att den första generalkartan över landet, Gripenhielmska kartan, kunde färdigställas.

Skiftesreformer ger arbetstopp

De dramatiska skiftesreformerna inom det svenska jordbruket under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet ställde stora krav på de svenska lantmätarna. All energi fick ägnas åt skiftena, och den geografiska kartritningen kom i skymundan. År 1805 delades arbetet upp och en ny institution, Fältmätningskåren, fick ta hand om framställningen av geografiska kartor.

Skiftesreformerna innebar att varje gård skulle få sina ägor samlade i ett eller några få skiften i stället för att ha mark på kanske 60—70 olika ställen. Ofta innebar reformen att byn sprängdes och enskilda gårdar fick flytta ut till sina nya ägor. Det räckte att en markägare i byn önskade få ett skifte genomfört för att reformen skulle påbörjas.

Det här innebar ofta att många människors liv påverkades i sina grundvalar, och misstänksamheten mot lantmätaren var ofta stor. En orättvis eller mutbar lantmätare kunde resultera i att någon blev förfördelad och fick en sämre gård än vad som hade varit riktigt.

Det finns många spökhistorier om lantmätare som inte kunnat finna frid i sina gravar utan osaliga irrar omkring plågade av sina dåliga samveten. Det är kanske också vid denna tid som talesättet ”är det inte krig så är det lantmäteri” uppstått.

En arkivskatt

Det karteringsarbete som har utförts under nästan fyra hundra år har lett till välfyllda lantmäteriarkiv vilka är till stor nytta för många forskare.

I gamla Malmöhus läns arkiv, vilket förvaras i lantmäterihuset på Davidshallsgatan i Malmö, finns i dag ca 150 000 lantmäteriakter som handlar om allt från laga skifte till fastighetsregleringar och gränsbestämningar. Varje år fylls arkivet på med fakta från ungefär 2 000 nya lantmäteriförättningar.

Monica Ohlsson, som förestår arkivet, får varje dag ta emot besök av forskare och allmänhet.

–Det kan vara släktforskare som vill titta på den egna gården, eller någon som är ovän med grannen och vill se hur gränserna egentligen stakades ut. Alla akter och kartor finns ju tillgängliga här och jag plockar fram det som behövs.

Sedan 1972 är lantmäteristyrelsen åter sammanslagen med Rikets allmänna kartverk, som den topografiska kåren så småningom kom att kallas. Lantmäteriverket ligger i dag i Gävle. Totalt har lantmäteriverket och de ca 100 kontoren ute i landet ungefär 1 900 anställda.

Kartorna produceras nuförtiden på datorer, och det finns inte längre plats för vackra handkolorerade sjöodjur. Däremot arbetar man fortfarande med fastighetsbildning och fastighetsjuridik. För den geografiska informationen har man numera hjälp av satelliter, och det bör inte längre vara någon risk att man på jakt efter en viss fastighet navigerar fel och råkar åka över kanten.