Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Snart är det vaktavlösning på Stockholms museer. Ut städas vinterns och vårens begivenheter för att ge plats åt sådant som Ryska baletten i Paris 1909–2009 på Dansmuseet, vykort från 1800-tal till 2000-tal på Postmuseum, två prinsar bakom kameran på Waldemarsudde och italienska nätter på Hallwylska museet.
Men fortfarande finns det tid att se sådant som Carl Larsson på Waldemarsudde, prerafaeliterna på Nationalmuseum och Stockholm på film på Stadsmuseet. Utställningen på Waldemarsudde pågår till och med sista dagen i maj, utställningen på Nationalmuseum upphör 24 maj, medan utställningen på Stockholms stadsmuseum vid Slussen pågår en bra bit in på nästa år. Den som sedan tänker sig bortom Stockholm med omnejd rekommenderas ett futuristiskt besök i Milano.
Med Stockholm i huvudrollen
Vilken bild har du av Stockholm och hur har den hamnat där? Den kan ju ha kommit dit alltifrån alldeles egna minnen och sinnesupplevelser av staden till vad man sett av den på TV, i tidningar, hur den gestaltats på teatern och, inte minst, på film. Det är det sistnämnda mediet som Stockholms stadsmuseum tagit fasta på i sin lika väldokumenterade som välgjorda utställning "I huvudrollen: Stockholm". Med klipp från ett ganska stort antal filmer får vi där se olika miljöer från Stockholm alltifrån filmens barndom vid sekelskiftet 1900 och in i vår egen tid.
Idén till utställningen kommer från Mikaela Kindblom som häromåret utkom med boken Våra drömmars stad: Stockholm i filmen (2006). Till den hör för övrigt en DVD med utsnitt ur ett antal filmer. Det konceptet har Stadsmuseum byggt vidare på genom att bygga upp miljöer som anknyter till de tematiskt ordnade filmklippen.
För en stockholmare är väl utställningen mest att se som en enda stor aha- och identifiera-platsen-upplevelse. För utsocknes kan den kanske mest kännas som en spännande resa mellan det man ser av dagens Stockholm och de olika Stockholm som filmerna så tydligt visar har funnits. Att man på köpet får se en massa bra skådespelare i filmerna gör inte saken sämre!
Stockholm används i den aktuella utställningen med andra ord som scenografi. Det är självklart något som kan appliceras på många andra filmstäder. Den kanske främsta av dem är New York (möjligen ligger Paris knäppet före). Den amerikanske filmhistorikern James Sanders talar när det gäller New York på film i sin bok Celluloid Landscape: New York and the Movies (2003) om "det mytiska New York", det drömska celluloidlandskap som gör att man inte ens behöver ha varit i närheten av "the Big Apple" för att både känna och känna igen staden.
 |
| ASHMOLEAN MUSEUM, UNIVERSITY OF OXFORD/NATIONALMUSEMUM |
| Arthur Hughes Home from Sea (1863). En liten pojke hemkommen från männens värld på havet gråter vid sin mors grav. |
P.R.B. och C.L.
P.R.B. står för Pre-Raphaelite Brotherhood och C.L. för Carl Larsson. Prerafaeliterna sökte sig i sin konst tillbaka till tiden före Rafael (1483–1520) och Carl Larsson hade ett gammalt bondesverige som sitt ideal i sökandet efter det "autentiska" bortom den urbana konsumtionskultur han ville lämna bakom sig. Det kommer därför inte som någon överraskning att familjen Larsson genom hustrun Karin är representerad på Nationalmusei överdådiga presentation av prerafaeliterna (att C.L. själv ständigt spökar i trapphuset med sin Midvinterblot är i sammanhanget bara konsekvent).
P.R.B. bildades 1848 i Bloomsbury i London. Dess medlemmar hade till leda tröttnat på den konstsyn som de fått sig itutad på Royal Academy of Art. De ville i stället ge konsten "högre syften" och dessa menade de sig finna i den medeltida konsten pre Rafael. De ville vidare verka för en moralisk och konstnärlig upprustning i ett kulturklimat som sällskapets medlemmar – samtliga män – uppfattade som flackt och lättsinnigt.
I stället för den samtida konst som arbetade med grandiosa motiv, skräckinjagande effekter och luftiga myter sökte prerafaeliterna sig till det vardagsnära och samhällets bortträngda sidor. Deras motivvärld är den samma som även Dickens arbetade med vid den här tiden. Men där upphör likheterna. Medan Dickens språk är hämtat direkt från rännstenen fick prerafaeliterna sitt bildspråk via medeltiden. Det blev till en spännande krock mellan då och nu där man som åskådare förutom motivvalet dröjer sig kvar vid den enorma detaljrikedom med vilken bilderna är målade.
Med ett undantag finns det mesta av vad P.R.B. åstadkom med på utställningen på Nationalmuseum. Med ett undantag: John Everett Millais oljemålning Ofelia från 1851 (den är så populär bland britterna att Tate Britain helt enkelt inte vågade låna ut den). I stället finns där Tom Hunters fotografiska kommentar till Ofelia, tillkommen 150 år efter originalet och betitlad Vägen hem. Men där Ofelia handlar om ett förtryckt kvinnoideal och en erotisering av kvinnan som offer så behandlar Vägen hem dagens utanförskap och det oönskade.
Den som vill komplettera P.R.B. med Carl Larsson i helfigur tar sig lämpligen till Waldemarsudde. Där ställs han ut med ett hundratal bilder från hela hans omfattande produktion. Bilderna visar hans bredd som konstnär och indirekt får vi ta del av vad det är som gjort honom till svenskhetens skildrare pro primo. De många kvinnoporträtten i utställningen ger åskådaren rikligt med möjligheter att lägga ett inte helt igenom smickrande genusperspektiv på den kanoniserade C.L.
 |
| TOM HUNTER/NATIONALMUSEUM |
| Fotografen Tom Hunters dagsaktuella gestaltning i serien Life and Death in Hackney av Arthur Hughes målning. |
Berlusconiseringen av Italien
På plats i Italien i dessa dagar är det svårt att bli av med landets premiärminister Silvio Berlusconi från näthinnan. Han syns överallt, lägger sig i allt och i allas göranden och låter sin ande sväva över det mesta. Dagarna kring 1 maj handlade det åter – för vilken gång i ordningen? – om hans kvinnohistorier, denna gång tillsammans med en minderårig skönhet, och att hans hustru nu – för vilken gång i ordningen? – skulle ta ut skilsmässa från sin liderlige make. Qué será será?
För att i alla fall för ett tag undkomma denna berlusconisering av Italien var det skönt att i Palazzo Reale intill domkyrkan i centrala Milano bese utställningen "Futurismo 1909–2009". Den är tillkommen för att det i år gått 100 år sedan Filippo Tommaso Marinetti i franska Le Figaro publicerade det futuristiska manifestet. I manifestets första paragraf står: "Vi vill sjunga om kärleken till faran, om inlevelsen i kraft och djärvhet", och i den tredje kan man läsa: "en rusande bil är vackrare än en Nike från Samothrake".
Futurismen var en enda stor hyllning till tekniken, maskinen och maskinmänniskan. Rörelsen sträckte sig till många av Europas länder och en bra bit in på 1930-talet, men sedan kom andra världskriget och efter det var ingenting sig likt. Inom konsten är surrealismen under 1940-talet ett första och mycket tydligt tecken på de sakernas tillstånd.
Futurismutställningen – som för den som så önskar kan kompletteras med en specialutställning om Marinettis liv och verk i Palazzo della Stellini, också det i Milano – innehåller allt – måleri, arkitektur, skulptur – och känns i allra högsta grad upplyftande: var det så här intressant och spännande man såg på framtiden för 100 år sedan! Inte ens tanken på Berlusconi och vad han håller på att omvandla dagens Italien till kan lägga sordin på de känslorna.
Externa länkar: Celluloid skyline: Visions of the dream city och Palazzo Reale: Futurismo 1909–2009
Från Stockholm till Milano
http://www.ne.se/rep/från-stockholm-till-milano
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
