Arne Järtelius, nyhetsredaktör, NE
Efteråt råder något av ett ordnat kaos. Den för vardagsbruk ganska väl tilltagna parkeringsplatsen är nu fylld till brädden. De sist anlända har i all hast kommit på parkeringslösningar som skulle ge vilken härdad parkeringsvakt som helst gråa hår, men har man bråttom får andra regler gälla. Här är kaos verkligen en mycket nära granne med Gud.
Efter mycket lirkande, en eller annan ifrågasättande blick och någon lätt skakning på huvudet – inte mer eftersom dessa praktiserande muslimer som rättesnöre har profeten Muhammeds ord att den person är stark som kan behärska sin ilska – har alla kommit iväg. Eftersom det är mitt på dagen åker sedan de flesta tillbaka till sina arbeten efter ännu en fredagsbön i den svenska moskén.
 |
| Fredagsbön i den svenska moskén på Södermalm i Stockholm. |
Assalamu alaikum
De första fredagsbönebesökarna är på plats redan en timme innan den gemensamma bönen börjar. Det är huvudsakligen lite äldre män för vilka den här stunden så gott som varje fredag året om är en nödvändig del av livet. De har kommit för ett liv i Sverige från länder där muslimer är i majoritet och där praktiskt taget alla män går i fredagsbön. Det fortsätter de självklart med att göra här i Sverige, och fredagarna i exilen tjänar nog ganska mycket som en påminnelse om andra liv de levt.
Efter att ha tagit av sig skorna i förrummet och i rituell ordning – wudu – tvagat händer och armar upp till armbågarna, ansikte, hjässa och till sist fötterna går de, barfota eller i strumplästen, in i själva bönerummet. Där ber de först två böner i riktning mot Mekka som en hälsning till moskén. Efter det är det upp till var och en att förbereda sig för bönen på sitt sätt. Många av de först anlända verkar känna flera av de andra tidiganlända. Man handhälsar, säger sitt assalamu alaikum – 'frid vare med dig' – och sätter sig sedan antingen på det mattäckta golvet mitt i bönerummet, vid någon den här moskéns åtta pelare eller längs någon vägg. Flera av fredagsbönebesökarna har sitt eget exemplar av Koranen med sig eller så lånar de ett exemplar ur den bokhylla som står inne i bönerummet.
Hela tiden kommer nya gudstjänstbesökare. Ju senare de anländer, desto yngre är de. Några av bönebesökarna, som kanske inte sett varandra på ett tag, inleder viskande samtal inne i bönerummet. Det brukar inte ses med blida ögon av de äldre i församlingen. Bönerummet är till för andakt, ingenting annat, och det verkar de flesta vara medvetna om eftersom samtalen avslutas ganska snart. Helt tyst ska det i alla händelser vara när själva böneutropet inleds.
I den här moskén sitter kvinnorna en trappa upp. Som man har jag inget en trappa upp att skaffa – kvinnorna får däremot röra sig fritt i bönerummet – men jag ser när de plikttroget beslöjade kvinnorna anländer och uppskattar deras antal till en på tjugo av männen en trappa ner. För männen är fredagsbönen plikt enligt profeten. För kvinnorna är den frivillig, och den respiten verkar de flesta muslimska kvinnor i Sverige inte ha något emot.
Det finns även ganska små barn närvarande under fredagsbönen. De kommer dit tillsammans med sin mamma och pappa och kanske ett eller annat syskon. Det kan vara rent praktiska skäl att de är med, men det är också ett sätt såväl att vänja barnen vid fredagsbönen som att vilja uppfostra dem till goda muslimer.
De muslimska tonåringarna bosatta i området saknas till stor del vid fredagsbönen. För tonårsflickorna är den som sagt frivillig. De muslimska tonårspojkarna förefaller att så långt det går skylla sin frånvaro på skolarbetet, men de brukar utebli även då skolan har lov. Undantaget är id al-fitr, fastebrytandets högtid, som inleds morgonen efter att fastemånaden ramadan är över. Då fylls moskén mangrant av alla åldrar och av både kvinnor och män i stora och mycket uppklädda skaror. Man önskar varandra id mubarak, 'en trevlig idfest', och känner sig upplyft efter 30 i synnerhet inledningsvis ganska tunga fastedagar.
Allahu akbar
Fredagsbönen börjar vid 12-tiden på dagen. De sist anländas wudu blir oftast mycket summarisk. De kommer in i bönerummet med våtblänkande fötter och svettiga anleten. Den islamiska kalendern följer månens rörelse, och fredagsbönen under innevarande år börjar som tidigast strax före tolv och som senast strax efter klockan två på dagen (då har hänsyn även tagits till sommar- respektive vintertid). För att de praktiserande muslimerna ska kunna hålla koll på detta låter de flesta islamiska församlingarna i landet trycka egna kalendrar där tiden för dygnets fem bönetillfällen finns förtecknad.
I väntan på att fredagsbönen ska inledas strömmar det melodiskt ljudande Koranrecitation ur högtalarna beledsagad av en entonigt mässande röst på arabiska. En så där tio minuter innan fredagsbönen börjar är det böneutrop. Då är det en böneutropare, mu'adhdhin – ett uppdrag som i den här svenska moskén ofta går till någon äldre distingerad herre – som på arabiska ropar ut att: Allahu akbar, 'Gud är större'. Böneutropet fortsätter (och lyder i Mohammed Knut Bernströms svenska översättning från det enda gudstjänstspråket arabiska): "Jag vittnar att det inte finns någon Gud utom Gud, Jag vittnar att Muhammed är Guds sändebud, Kom till bönen!, Kom till frälsningen", Gud är större, Ingen Gud utom Gud. Kom till bönen!" Böneutropet pågår i några minuter. Efter det kan själva fredagsbönen börja.
Några minuter före utsatt tid kommer imamen – i den här moskén är han heltidsanställd, men i Sverige går uppdraget vanligtvis till någon som församlingen utser – in i bönerummet. Han sätter sig till att börja med i den främsta raden med ryggen mot församlingen och ber sin hälsningsbön. Sedan inleder han bönen vänd mot församlingen. Han börjar med att tacka Gud och att vittna om att det inte finns någon Gud utom Gud. Sedan läser han på arabiska några verser ur Koranen.
Därefter är det dags för dagens predikan (khutba). Den inleds med ett "kära bröder och ärade systrar" – hälsandet av "systrarna" ifrågasätts av en del imamer i Sverige – och hålls sedan först på arabiska och därefter på svenska. Denna fredag talar imamen om att muslimer ska tänka på att hela tiden göra som Gud lär. Den som inte gör det den straffar Gud. "Det är viktigt att som muslim hela tiden tänka bakåt för att kunna leva framåt. Den dagen vi dör ska vi med rent samvete kunna säga till Gud att vi levt som goda muslimer." Han talar även om självmordet – "en av de största synder en människa kan begå" – som är en stor tragedi för alla, och han citerar Muhammed: "Den som stryper sig själv ska fortsätta att strypa sig själv i helvetet."
Efter imamens predikan blir det ett nytt böneutrop: Allahu akbar. Därefter ber alla tillsammans. De som deltar i bönen står bredvid varandra i långa rader (saf). Imamen läser nu den första suran i Koranen. Det följs av ett samfällt och utdraget amin. Därefter bugar hela församlingen till Gud. Alla lägger sig sedan på knä och böjer huvudet mot golvet. Först en gång. Sedan en gång till. Båda gångerna i ganska långa intervall och med imamen som takthållare. Bönen avslutas med en välsignelse över profeten Muhammed och hans familj och med en fridshälsning. Den uttalas två gånger samtidigt som man bugar sig, först till höger och sedan till vänster. Att hela fredagsbönen görs i riktning mot Mekka med bönerummets konstfullt utsmyckade mihrab som blickfång behöver kanske inte tilläggas.
Fi aman ellah
Efter fredagsbönen skyndar de flesta ut till sina väntande bilar och i dem vidare till sina arbeten. Sist in, först ut verkar vara den norm som gäller efter fredagsbönen. Men det finns en hel del bönebesökare som fortsätter att be efter att den gemensamma bönen är över. Det finns också besökare som söker sig till imamen för ett be om ett eller annat råd eller som önskar tid för ett förtroligt samtal vid något senare tillfälle med församlingens själasörjare och familjerådgivare.
Imamen är klädd i en lång grå rock med matchande byxor och strumpor. På huvudet har han en på toppen rundad röd hatt med vackra vita brätten. Imamen i den här moskén är en kortvuxen och tystlåten man från ett muslimskt land på Balkanhalvön. När han inträder i bönerummet rör han sig nästan som en dervisch, och efter fredagsbönen verkar hans eget lugn smitta av sig på de kvarvarande besökarna.
Det som slår en utomstående besökare vid en fredagsbön är den sammanhållning som verkar råda bland de troende. Det gäller alltifrån samlingen inför bönen, under själva bönen där alla gester, rörelser och röster hörs och görs samtidigt, och till saf-bildandet där man ser till att precis alla får plats i ledet. I tron verkar de alla vara ett.
Klädseln bland gudstjänstbesökarna är lika brokig som deras nationella ursprung. De kvinnliga besökarna och deras äldre manliga bröder ser ut att vara uppklädda just för detta tillfälle. Många av kvinnorna gör ett högtidsintryck där de kommer i fotsida klänningar med slöjor som förvisso höljer men knappast döljer. Männens klädsel är desto brokigare. En del fotsida dräkter kan skönjas, en och annan virkad vit huvudbonad – enligt exempel från profeten själv – kan också ses likt små gräddklickar i massan, men annars verkar de flesta ha kommit hit som om de just släppt vad de hade för händer för att be. Varje religion har sina ritualer, men när dessa utsätts för olika former av yttre påfrestningar – minoritetslivet i exil för förstagenerationen och deras barn hör bestämt dit – är det lätt hänt att ritualerna får nya uttryck beroende på omständigheterna.
Efter en kortare pratstund på moskéns innergård direkt efter bönen skiljs man åt. Ännu en helg står för dörren, och nu verkar man åter vara beredd att möta världen där ute med de krav den ställer. Fi aman ellah. ('Guds frid vare med dig').
Reportage på NE.se: Att läsa Koranen
(Artikeln publicerad 2007-04-11)
Fredagsbön i den svenska moskén
http://www.ne.se/rep/fredagsbön-i-den-svenska-mosken
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
