Inte bara Dylan
av Peder Gravlundfrilansjournalist
Det är New York och det konformistiska 50-talet är på väg att övergå i det frihetstörstande 60-talet. Staden fylls av rörelse. Unga människor strömmar in från olika delar av landet med sina drömmar och förhoppningar i släptåg. En längtan efter frihet och rättvisa vaknar i den unga generationens politiska och artistiska medvetande. En önskan att göra saker annorlunda och bättre. Stadsdelen Greenwich Village på nedre Manhattan blir den plats där de kreativa och engagerade krafterna sammanstrålar till en mångfald av uttryck. Hit kommer också Robert Zimmerman från Hibbing, Minnesota, med en önskan att följa i Woody Guthries fotspår.
En resa tvärs över flodenLiksom så många andra lägger han dimridåer över sin alldagliga bakgrund och skapar sig i stället en ny och mer passande identitet: Bob Dylan, efter poeten Dylan Thomas (något som Bob Dylan brukar bestrida). Han landar mitt i folkmusikscenen där Gerde's Folk City och Izzy Young's Folklore Center på MacDougal Street är naven. Till en början kompar han andra musiker med sitt munspel. Men snart börjar han uppträda med egna låtar och en stil som redan tidigt skiljer sig från mängden.I publiken sitter den unga konstnären Suze Rotolo. Hennes resa till The Village har varit kortare rent geografiskt: över bron från Queens. Hon är född och uppvuxen i en familj som invandrat från Italien två generationer tidigare. Fadern är konstnär, men tvingas försörja familjen som fabriksarbetare; modern är underbetald redaktör och kolumnist för en socialistisk tidning. De tillhör den fattiga arbetarklassen och kommunistpartiet. I hemmet finns en stark känsla för kultur och rättvisa och barndomen är fylld av värme, engagemang och digra bokhyllor. Men tillvaron smulas sönder när Suze är femton år gammal och fadern dör av sviterna från en hjärtattack och en stroke. Modern är oförmögen att hantera situationen och försvinner in i en blandning av sprit och mental instabilitet. Suze och hennes syster driver bort från barndomen och ut i staden.Suze är van vid känslan att vara utanför och annorlunda, uppväxt i ett kommunisthem under McCarthyeran och med ett i sin omgivning ovanligt intresse för konst och politik. I The Village möter hon nu människor av samma slag. Folkmusikscenen är till stor del politisk – med Woody Guthrie och Pete Seeger som ledstjärnor – och gatorna kring Washington Square Park är fyllda av outsiders.
Suze Rotolo och Bob Dylan i hans lägenhet i Greenwich Village 1962.
Suze & Bob När Suze Rotolo träffar Bob Dylan på en folkmusikfestival har hon hunnit fylla sjutton. Han är tjugo år gammal och kommer snart att få spela in sin första skiva. De två blir ett oskiljaktigt par, anlända till samma plats från skilda utgångspunkter. Hon är en autentisk outsider med en genuint trasig bakgrund. Han en medelklasspojke från ett vanligt hem som tvingas återuppfinna sitt eget liv för att passa in i utanförskapet. På sätt och vis kan man säga att berättelsen Suze möter berättaren Bob. Dylan observerar och lyssnar och formar erfarenheterna efter eget huvud till att passa det specifika uttryck han söker. Han lyckas fånga de rådande stämningarna och samtidigt förnya folkmusiken genom att placera den i samtiden. Han är fokuserad och produktiv, en karriärmänniska i vagabondutstyrsel.Suze engagerar sig ivrigt, både politiskt och konstnärligt. Men samtidigt flyter hon från plats till plats, mellan olika syften och intressen utan ordentligt riktning. Som hon själv uttrycker det: "I knew I was an artist, but I loved poetry, I loved theater, I loved too many things. Whereas he knew what he wanted and he went for it." Men Suzes behov av självständighet och egna konturer kvävs under Dylans växande berömmelse. När hon spenderar ett år ensam i Italien inser hon risken att förlora sig själv i skuggan av Bobs kärleksfulla, men samtidigt i grunden hänsynslöst bekräftelsetörstande personlighet.Hon läser Françoise Gilots bok om äktenskapet med Picasso (Life With Picasso, 1989) och hennes ögon öppnas för samhället där allting är tillåtet för männen, medan kvinnan är en bifigur, någon som självuppoffrande ska vårda mannens geni. En åsikt som är bekant i hennes omgivning hos såväl främlingar som vänner.Hon återvänder hem och står vid Dylans sida ännu en tid. Men hon har insett att det i längden inte räcker att stå bredvid.
Mer än bara Dylan För många är Suze Rotolo främst flickan på omslaget till Dylans genombrottskiva, The Freewheelin' Bob Dylan. När hon nu skrivit om sina ungdomsår, A Freewheelin' Time – a Memoir of Greenwich Village in the Sixties, finns det givetvis ett intresse bortom bokens egna kvaliteter att få insyn i detaljer om den unge Dylan: känslor, inspiration och skapandeprocess, personliga detaljer, människorna omkring honom. Ingredienser som också ofrånkomligen är närvarande i boken. Men Rotolo har mycket mer än så att berätta. Det som tydligast framträder är en genuin ömhet gentemot epoken i allmänhet och hennes tid med Dylan i synnerhet. Detta därför att de tillsammans delade upplevelsen av en särskilt formativ period av övergripande förändring och idealism. Allt det som hände i Dylans liv hände samtidigt i hennes eget, de delade erfarenheterna. Därför lyckas Rotolo också beskriva tiden utan att förlora sig själv i Dylans skugga. Snarare manifesterar hon sin önskan att stå utanför den genom att undvika spekulationer och i stället helt enkelt bekräfta sitt eget perspektiv. Ett exempel är Dylans relation till sångerskan Joan Baez. Suze undviker både moraliserande och skvaller och nöjer sig med att okommenterat inkludera en bekants avslöjande prat bredvid mun under en fest. Hon vet att läsaren redan vet. Situationen får i stället beteckna nedgången i hennes relation med Dylan. Tidsrepresentant Den spretande nyfikenhet som Rotolo beskriver hos sig själv leder henne också att delta i ett anmärkningsvärt antal rörelser. Hon tycks ständigt stå i relation till sin tids viktigaste politiska-moraliska uttryck.Hon engagerar sig i segregationsfrågan, deltar i de stora demonstrationerna och hjälper till att ordna protestresor till den rasistiska södern i USA. Det var en kamp för jämlikhet som sedermera utvidgades till att även gälla kvinnors jämställdhet. Rotolo skriver själv om sin ovilja att reduceras till någons "chick" eller "old lady", som musikers flickvänner respektive fruar kallades vid den här tiden. Genom sin egen bakgrund belyser hon också invandrarsituationen i det tidiga 1900-talets USA. Hennes familjesituation illustrerar både kommunisträdslan i samhället och den besvärliga kamp som fördes i dess lägre skikt, exempelvis gällande arbetstid och fackliga rättigheter. Hennes eget sökande efter identitet och mening rymmer de ungas frihetstörst och önskan att bryta 50-talets kvävande konformism. Rotolo är därför en mycket lämplig representant för sin tid och det visionära bohemliv som rörde sig i Greenwich Village. Precis på samma sätt som hon var en tacksam källa till inspiration för Dylan: i närheten av de stora symbolerna utan att själv riktigt vara en. En deltagare, en strövare som hämtat lite av varje från olika platser och människor och genom sin nyfikenhet klarat sig undan att fastna i dogmatism. Givetvis var hennes förhållande med Dylan en dörröppnare till flera kretsar och människor. Men det är snarare före hans genombrott som hennes viktigaste erfarenheter samlas. Tiden då de alla var unga visionärer i ett sammanhang där folkmusiken och politiken – med folkmusikern Dave van Ronk som den store ciceronen – var de viktigaste symbolerna; ett sammanhang där de varaktiga och betydelsefulla vänskapsbanden knöts. Efter Dylans stora genombrott blir situationen en annan. Rotolo fokuserar tydligast på sin paranoia inför känslan av att i andras ögon reduceras till ett steg närmare den store Bob Dylan – en "gatekeeper" – och det mindervärdeskomplex och det nödvändiga uppbrott som följde.
The VillageBåde omslaget och namnet på Rotolos bok associerar till Dylan, men berättelsen lyfter över det snäva biografiperspektivet. Samtidigt märks nostalgikerns brist på distans med en hel del omotiverade nedslag i tid och rum. Men boken påstår sig inte att vara något annat än en personlig reminiscens av författarens uppväxt och ungdom i New York. Det brukar känneteckna just erinringar: de karakteriseras inte sällan av omständliga, snåriga vägar som omsluter det minnet söker efter. Suze Rotolo lyckas ändå se bortom sentimentaliteten och finna det hon söker. I slutändan betraktar hon inte sin tid och The Village som något unikt. Snarare som en manifestation av en mental plats som inte är bunden i tid, en övergripande symbol för sammankomster av visioner, vilja till förändring och ett självständigt uttryck.
(Reportaget publicerat 2008-09-17)
Frihjulstider: Inte bara Dylan
http://www.ne.se/rep/frihjulstider-inte-bara-dylan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
