Friidrott:
NE:s EM-guide
av Anders Hansson
frilansjournlist och friidrottare
Friidrott är på många sätt en enkel sport att förstå sig på. Först i mål vinner. Antingen trillar ribban ner eller så ligger den kvar. Tjugo meter i kula slår alltid nitton meter. Trots det ställer en friidrottstävling som EM stora krav på åskådaren. Det händer nämligen saker hela tiden och på samma gång på olika delar av arenan. För den som följer tävlingarna från TV-soffan är det enklare eftersom producenten väljer åt en. Å andra sidan kan man inte själv bestämma vad man vill titta på.
NE presenterar här en friidrottsguide för att i bästa fall förhöja dina EM-upplevelser oavsett om du tänker följa tävlingarna på plats eller framför TV-n.
 |
| |
Ritualiserat
Idrottare i alla sporter gör saker i sina förberedelser som inte har
direkt med själva tävlingen att göra. Många fotbollsspelare,
främst från katolska länder, snuddar exempelvis med handen vid
gräset, kysser fingrarna och gör korstecknet när de springer
in på plan. För friidrottarnas del är dessa ritualer extra tydliga
eftersom vi får se dem om och om igen. Stefan Holm stryker undan håret
från ansiktet trots att han är snaggad. Kajsa Bergqvist ser nästan
ut som om hon visslar. Carolina Klüft slår sig illröd på
låren. Bland sprinterlöpare är det vanligt att tänja benmusklerna
precis innan man går ner i blocken trots att löparna är mer
än väl uppvärmda sedan länge.
Inga av de här ritualerna förhöjer den aktives prestationsförmåga på ett direkt sätt. Deras funktion ligger i att de just är ritualer, rörelser som görs varje gång, oftast närmast omedvetet. De kallas ibland för trigger eller avtryckare, något som talar om för kroppen och huvudet att nu är det dags att fokusera och prestera. I koncentrations- och precisionssporter handlar det oftast om att lugna ner sig och koppla på kroppens autopilot för att genomföra ett i förväg inövat rörelsemönster. I sporter som kräver stor kraftinsats och mycket adrenalin försöker den aktive att peppa sig själv, exempelvis genom att slå sig på låren eller på kinderna.
Nästan alla idrottare har nytta av någon form av ritual. I alla fall så länge den inte kostar för mycket energi och drar fokus ifrån vad som egentligen ska göras. Speciellt användbart kan det vara för personer som lider av prestationsångest; då ger en ritual trygghet och påminner om tidigare tävlingsinsatser då pressen varit mindre.
Huvudlösa inbromsningar
I alla löpgrenar på ett stort mästerskap, med undantag av 10
000 meter och maraton, förgås finalerna av en eller flera omgångar
med kvalificeringslopp. Reglerna för avancemang kan variera. Ofta går
de tre, fyra främsta i varje heat vidare, ibland kompletterat av de tidsmässigt
bästa bland de övriga. Detta för att eliminera eventuella brister
i lottningen. Helt likvärdiga blir dock aldrig de olika heaten, och ligger
man på gränsen till avancemang gäller det att ha turen att lottas
i ett lättare heat.
De stora stjärnorna behöver inte bekymra sig om sådana saker. Vad de brukar fokusera på är att ta sig till final med en så liten kraftinsats som möjligt. Det kan förklara de ibland huvudlösa inbromsningarna strax före mål som man får se under varje mästerskap. Det har hänt att dylikt har kostat löpare en annars säker finalplats.
På sträckorna upp till och med 400 meter är det riskabelt att ta det alltför lugnt av en annan orsak. Resultat och placering i föregånde omgång ligger nämligen till grund för banlottningen i nästa lopp. De mittersta banorna är oftast att föredra. På 200 meter och på 400 meter med och utan häckar vill man undvika de snäva innersta banorna men också den yttersta banan eftersom man där får springa blint utan att få någon draghjälp.
Vid sidan om att samtidigt spara krafter och kapa åt sig en bra lottning till nästa omgång finns en tredje aspekt av kvallöpningarna som man kan tänka på: att om möjligt skaffa sig ett psykologiskt övertag över sina motståndare. Det gör man genom att springa in på bra tider och/eller slå sina konkurrenter redan i försöken. Det senare brukar visa sig viktigt på sträckor från 800 meter och uppåt. Slutsegraren står nämligen så gott som alltid att finna bland dem som vunnit sina lopp i försöksomgångarna.
Inga psykkrig
I teknikgrenarna har man ett annat sätt att sortera fram finalisterna.
Deltagarfälten är numera så stora att man vanligen delar upp
de tävlande i två kvalgrupper som, om möjligt, tävlar parallellt.
En kvalgräns sätts upp, och alla som klarar denna gräns är
garanterade en plats i finalen. Dock ska finalfältet alltid bestå
av minst tolv deltagare, vilka senare decimeras till åtta inför de
tre sista omgångarna. Kvalgränsen sätts dock så tufft
att det är ytterst sällan som fler än tolv når upp till
den. Arrangörsmässigt vill man inte ha för stora finalfält.
Även i teknikgrenarna är det önskvärt att göra en så liten insats som möjligt i kvalet. Att drämma till med ett bra resultat direkt i första omgången kan dessutom få en att växa, både i egna och i andras ögon. Annars finns det inte så mycket man kan göra för att få motståndarna ur balans. Verbala påhopp och slagsmål som i senaste VM-finalen i fotboll förekommer (med några exceptionella undantag) inte i friidrott. Riktigt fokuserade idrottare låter sig inte påverkas av vad motståndarna håller på med.
Det närmaste man kan komma psykkrig är vissa höjd- och stavhoppares val att stå över en höjd. Men som Stefan Holm säger: den värsta psykningen är att ta en höjd i första försöket. Förut var det så att om två hoppare rev ut sig på samma höjd räknades det totala antalet hopp under tävlingen, godkända såväl som rivningar. Numera vinner den som tog den högsta höjden först. Är det lika även efter det så räknar man antalet rivningar under tävlingen. Det betyder att man aldrig kan förlora på att klara en höjd, och därför är det osäkert om man tjänar något på att stå över, förutom att man spar en del kraft.
Friidrott är de små marginalernas sport. Med hjälp av målkamerorna går man ner på tusendelar för att avgöra vem som kommit först i mål. Det elektroniska övervakningssystemet som hjälper startern att upptäcka om någon tjuvstartat slår larm vid alla reaktionstider under en tiondels sekund. Det är där som gränsen för den mänskliga reaktionsförmågan anses ligga. Den som trampar på linjen i kurvorna blir diskad om det så sker bara en enda gång, och den intjänade vägen/tiden är försumbar. Någonstans går gränsen och passerar man den så diskas man.
Publiktips
Hur får man då ut så mycket som möjligt om man tar sig
till Nya Ullevi för att njuta av tävlingarna på plats? För
det första finns det all anledning att titta i tidsprogrammet för
att se vilka grenar som går vilken dag och sedan köpa biljetter utifrån
vad som intresserar en. När det gäller löpningarna så är
det naturligtvis bäst att sitta parallellt med mållinjen, helst på
upploppsrakan. Fast därifrån är det långt till gropen
där längd- och trestegshopparna huserar. Höjdhoppet äger
rum i ena kurvan och stavhoppet i den andra. Intresset, och kanske plånboken,
får styra val av läktarplats.
Oavsett var man sitter kan det vara svårt att följa med i vad som händer, speciellt om man försöker se allt. Speakern ger en viss hjälp genom att tala om vad som är på gång eller nyss har skett, men inte heller han hinner med att registrera allt som händer. Vill man på allvar hänga med i en viss tävling kan papper och penna vara bra att ha till hands. Resultaten efter ett hopp eller kast kommer alltid upp på en elektronisk resultattavla, som man bör hålla ögonen på. Skeendet i grenar som pågår parallellt kan man hålla sig uppdaterad i via den stora ljustavlan.
Det kan också vara roligt att som åskådare själv bidra till tävlingsatmosfären. Vanligast, förutom den normala applåden, är att taktfast klappa för att lyfta fram en hoppare. Det kan dock vara lämpligt att hålla inne med den här sortens entusiasm när det drar ihop sig till start i en löpgren. För att förhållandena ska vara så rättvisa som möjligt krävs det tystnad när löparna går ner i blocken. Annars finns det så gott som inga begränsningar för vad som passar sig när det gäller att ge sitt stöd från läktaren. Friidrottspubliken är sportslig och försöker hjälpa alla aktiva till fina resultat. Fast spara lite extra krut till svenskarna!
Länk till NE.se: Hoppfull Holm
(Artikeln publicerad 2006-08-02)
Friidrott: Ne:s stora EM-guide
http://www.ne.se/rep/friidrott-nes-stora-em-guide
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
