Per Rydén, professor emeritus och pressforskare
För tidningar gäller i skarp motsats till människor att tilltagande ålder är en lycka. Även om det finns undantag från regeln är det märkligt i hur hög grad det som varit de äldsta tidningarna som slagit vakt om sina ledande positioner.
De flesta av landets största tidningar – Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – är 1800-talsskapelser. Expressen måste ännu gälla som 1900-talets mest lyckade tidningsstart. Och nu har den dessutom slagit följe med GT och Kvällsposten, också de från förra seklet.
Man kan i förbigående begråta papperstidningarnas klena nativitet, och tillkomsten av Metro vid mitten för den svenska pressen så olyckliga 1990-talet gör en inte avgjort lyckligare stämd. När nu just Expressen, som levt på sin ungdomliga uppkäftighet, når pensionsåldern – tidningen utkom med sitt första nummer 16 november 1944 – kan man undra om lagen om anciennitetens lycka ännu gäller. Passar gråhårigheten ihop med den flammande logotypen? Och vilken väg är det i så fall det förflutna pekar ut för den framtid som man hoppas på? Är det skandalens breda väg eller folkbildningens smala stig man ska välja?
 |
| EXPRESSEN/BONNIERARKIVET/SCANPIX |
| Carl-Adam Nycop längst fram till vänster och Ivar Harrie till höger. |
Självbild och omvärldsbild
Många tidningar kan vara kluvna eller byta skepnad, men frågan är om någon svensk tidning av sådan betydenhet har levt med så starka motsättningar mellan självbild och omvärldsbild som Expressen. Dessa har knappast blivit mer kongruenta med åren. En av de givna förklaringarna till det är att inte ens de olika huvudaktörerna varit överens.
Kampen mellan de olika synsätten fanns från början. Särskilt för dem som såg det utifrån låg det nära till hands att schematisera rollfördelningen på tidningen. Man tog för givet att den klassiskt skolade Ivar Harrie svarade för bildning och kultur, medan Carl-Adam Nycop med sina erfarenheter av sport- och bildjournalistik stod för det fräcka och nya. Harrie var en lojal försvarare av det Expressen företog på olika avdelningar, men ändrade inte stort på omvärldens sätt att se. Det har bestyrkts i Kristoffer Holts avhandling (Publicisten Ivar Harrie: Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1969, 2008). Trots Harries obekväma klarspråk var det många som tog honom för en klassiskt bildad lundensare som råkat i rövarhänder.
Men inte heller Nycop är enkel att placera. Hans grekiska var väl sämre än Harries – och för den skull också än Sigge Ågrens – men från Idrottsbladet och Se och livet i övrigt visste han inte bara vad folk ville ha och utan hade också en idé om att folk borde få något mer än de visste sig efterfråga. En del har sett hans tankar om ett kvällstidningsuniversitet som en sen omvändelse av den som själv har velat bättra på sin historia eller av en medietänkare som inte längre behöver bry sig över dagens upplagesiffror.
Annat tilltal
Expressen startade i en lycklig stund – så måste framgångsrika tidningar göra. Aftontidningen, där Bonniers övervägt att gå in som ägare vid LO:s sida, hade 1942 tagit upp den svåra kampen mot det tyskvänliga Aftonbladet, och dessutom gjort det efter osannolikt summariska förberedelser.
När Dagens Nyheter efter decennier av överväganden fick en syster på kvällstid hade kriget vänt och tidningen kunde efter en kort uppladdning invadera ett efterkrigs-Sverige som sluppit krigets fasor och där ungdomen fått resurser för att skapa en egen ekonomi och därmed en egen kultur och egna tycken.
Sensationsjournalistik, skriades det om, även där eftervärld som gör sig mödan att blicka tillbaka knappast lyfter ögonbrynet eller ens förstår vad man bråkade om. Men vad med Gunilla Lundström (När tidningarna blev moderna: Om svensk journalistik 1898–1969, 2004) kan konstateras är att sättet att gå tillväga, exempelvis i hanteringen av makter och myndigheter, blev mindre högaktningsfullt. Språket blev enklare och mer direkt. I det arbetet var Sigge Ågren den drivande kraften, ungefär som Sigurd Glans blev det när Aftonbladet började komma igen i kampen om hegemonin.
Oersättlig
För en 65-åring måste det vara påkostande att mest höra sina slyngelår omtalas. Men det var då som tidningen fick sin själ, och inte för inte var det en lärjunge till Harrie som uthålligast lyckades förvalta den. Bo Strömstedt var ytterligare en av dessa lundensare som gjorde den svenska kvällspressen stor och vid internationell jämförelse unik. Han började som medlem av den världsfrånvända lundaskola som inte trodde ens på sin egen existens. Han fortsatte som utläggare av lyrik och kunde med bevarat allvar säga att det behövdes mer poesi i den press som kom ut sent på dagen. Han tog det ytterligare steget genom att komma till tals med eller engagera landets folkkäraste författare med Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren i täten.
Strömstedt blev den som med framgång förde vidare de olika ansatserna från begynnelsen. Ingen satte längre ifråga att också en kvällstidning måste ha kultursida och att också därutöver ta del i debatten i kulturella likaväl som i politiska frågor. Det enda problemet med Strömstedt var att han visade sig omöjlig att ersätta. Därför blev 1990-talet ett sällsynt dystert decennium för tidningen. Kvaloiden blev mest bara kval och den tunga bägaren fick tömmas i botten när Aftonbladet 1996 återtog ledningen igen på papper och förstärkte den på nätet.
Folkbildande
Vi har säkert till både mans och kvinns haft ett liv med Expressen. Jag började i skolan samma år som tidningen föddes och borde rätt snart ha varit en intressant kategori för den ungdomliga uppkäftigheten. Som journalistaspirant på en landsortstidning i Norrland var jag med om att omsätta lärdomarna från de tidningar som blev landets enda riksspridda organ. Som kvällstidningsläsare tänktes man vara otrogen utan komplikationer, men jag har utlagt Expressens identitet i Allmänningen (1991) sedan en annan publikation lånat en del av tidningens särdrag och frågan hamnat i Marknadsdomstolen. Den lilla skärmytslingen gav anledning till allmänna funderingar om hur de ständigt föränderliga tidningarna ändå förblir sig själva. Även Expressen har själ.
Som undervisare i pressvetenskap har jag försökt övertyga omgivningen om att eftermiddagstabloiderna var bättre än sitt rykte och påfallande väl gjorda. Som pensionär har jag inte lika lätt att rycka ut till förklaring av allt vad den blivande pensionären tar sig för. Det försvar jag uppbådar är det långt mer allmänna som hoppas på papperstidningarnas fortsatta överlevnad i en värld som intill självmordets gräns bjuder ut sig gratis på nätet.
När jag på det sättet slår vakt om just Expressen räknar jag på det stolta förflutna i form av fräckare granskningar, kortare meningar, djärvare bilder och överraskande tyckande. Närmare besett är det nog ett bidrag till folkbildningen.
(Artikeln publicerad 2009-11-16)
Går Expressen i pension nu?
http://www.ne.se/rep/går-expressen-i-pension-nu
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
