Christina Brage, förste bibliotekarie vid Universitetsbiblioteket i Linköping
Vilket poem är icke nu resan på detta ”blå band” ifrån Birgers stad vid Mälarens och Östersjöns böljor och till Gustaf Adolfs stad vid västerhavets strand, då vi på dess vågor tränga in i landets innandöme, där urbergen öppna för oss dånande sina portar, och vi på osynliga armar lyftas högre och högre upp från platå till platå, ända upp i obebodda urskogen, i vilda bergsjöars famn, bryta så ljudlöst genom klippornas sköt, sänkas ur dessa ned i förtjusande sjöar, dem vi nyss sågo djupt för våra fötter likt speglar i ram av blomstrande bygder med städer och byar och slott; så genomila härliga parker vilkas lummiga träd i förbifarten förtroligt smeka oss med sina gröna kvistar, så komma ut i vida, vilda nejder, där naturjättarna brottas utan att dock kunna störa eller stänga vår väg.
Så vackert skaldade Fredrika Bremer 1856 i del 2, den om resan, i Hertha eller en själs historia: Teckningar ur det verkliga livet. Efter denna illustrativa bild av en resa på Göta kanal kan vi konstatera att kanalen, som 2007 fyller 175 år, kanske inte blev den transportled man hade tänkt sig, utan kanske mer en led för själva resandets njutning, även om kanalen öppnade upp inlandet för både inrikes och utrikes transporter.
  |
|
|
Bergs slussar sedda från sjön Roxen vid sent 1800-tal och i vår egen tid. |
|
|
cornell university library och scanpix |
Tidig svensk turistled
Kanalen kom dock att framför allt representera en viktig del av vår tidiga industrialisering, inte minst via olika kringprojekt, till exempel Motala verkstad. Man skulle också kunna säga att byggnationen av kanalen kom att bli en tidig ingenjörsskola i vårt land. Samtidigt kan vi också konstatera att vi fick en ökad rörlighet i Sverige. Enklare tjänstefolk som ville byta anställning kunde nu färdas längre sträckor än tidigare mycket tack vare båttrafiken, och tillkomsten av Göta kanal kan på så sätt sägas ha demokratiserat resandet i Sverige.
I mitten av 1850-talet reste lika många passagerare på kanalen som med den allmänna skjutsen. En resa som var betydligt bekvämare via båt, där man dessutom på ett lättare sätt kunde ta med sig sitt bagage, dvs. en kappsäck/mindre koffert, ett chatull/nattsäck och ett hattfodral. Personer som hade hyttplats kunde förutom sitt bagage ta med ett mindre fordon, till exempel en trilla eller en vagn. Resan med båt via kanalen gick mycket fortare. Hästskjutsen kunde som bäst färdas ca 10 km/timme, och en resa mellan Stockholm och Göteborg kunde ta upp till åtta dagar. Ångbåten däremot kunde färdas mellan 13 och 19 km/timme och samma sträcka kunde i bästa fall ta 4 dagar. I Sverige fanns vid hela kanalens färdigställande 1832 ca 30 ångfartyg, ca 140 vid mitten av århundradet.
Göta kanal kom tidigt att bli en turistled för utländska turister, och redan 1831 publicerades den första tyska reseskildringen, som kom att följas av andra på många olika språk. Naturens storslagenhet och ljuset verkar ha frapperat de tidiga turisterna men också att Sverige är så glest befolkat. Gemensamt för väldigt många utländska kanalturister är att de föreslår ett besök vid Göta Kanal som första anhalt i Sverige. Skulle det bli tid över kan man bege sig till andra platser.
Lynniga maskiner
De första åren efter kanalens färdigställande dominerade segelfartygen trafiken. Dessvärre var det på det viset att de många gånger fick ligga stilla i väntan på vind eller på att ”träckas” av oxar som drog fartygen med hjälp av linor. De första ångbåtarna som trafikerade kanalen, till exempel Amiral von Platen, som gjorde sin jungfruresa från Stockholm till Göteborg i oktober 1834, var mycket enkla och bestod av endast ett däck. En damsalong för sex personer fanns i aktern på båten, och utmed en korridor fanns ytterligare fem hytter med plats för två personer i varje, inalles 16 liggplatser. Jungfrufärden för fartyget Amiral von Platen kom att ta nio dagar och återfärden hela 16 dagar.
Fartyg som senare kom att trafikera kanalen, till exempel Nordevall, Thunberg och Polhem, hade ända upp till 14 hyttplatser samt 16 salongsplatser varav fyra i hängmatta. Resan Stockholm–Göteborg med två hyttplatser kostade ca 45 riksdaler.
Men dessa tidiga ångbåtar var lynniga maskiner. Kaptenerna och manskapet var ofta ängsliga över att motorn inte skulle starta, och hade de väl fått i gång den var de rädda för att stoppa den. Så i stället för att stanna kastades last och bränsle ombord alltmedan fartyget cirklade runt kaj eller brygga. Skulle man ta ombord passagerare eller stanna till vid en sluss hölls alltid ett ankare i beredskap. En hel del olyckor har inträffat under årens lopp med de tidiga ångbåtarna, till exempel Polhem som 1854 sprängde ett par slussar vid Sjötorp, vilket innebar att kanaltrafiken tvingades stå stilla i över två veckor.
Restaurationsknuffningar
Genom de otaliga reseskildringarna får vi en god överblick över hur livet ombord på ångbåtarna kunde te sig. Personalen får i regel högsta betyg i reseskildringarna alltifrån städerskorna till kaptenen. Speciellt i en reseskildring märks detta då ett helt kapitel avsätts åt att beskriva chefen för den kvinnliga avdelningen, Lady Captain, som hon kallades. Hennes sätt att med fast hand styra sin personal lovprisades. Att hon dessutom var vacker att titta på förstärkte nog denne resenärs intryck.
Genomgående verkar passagerarna mycket nöjda med livet ombord på ångbåten, även om det var lite trångt. Somliga vågar till och med kalla båtarna för lyxiga. I flera skildringar vittnas det om att allt var så prydligt och rent ombord och att jakten efter dammkorn var förgäves. Alltid färska snittblommor på borden och vackra krukväxter utmed relingen. Mässingen alltid så fint polerad att man kunde spegla sig i den. Gardiner i blått eller rött siden lyste upp dagrummen.
Maten ombord lär ha varit mycket bra. Framför allt smakade det klassiska smörgåsbordet, även om en författare klagar över ”prejeriet i restaurationen”. Salongs- och hyttpassagerarna serverades mat vid fem tillfällen per dag. Dagen började med frukost kl. 10 med sill och ägg och även biffstek om man så önskade, och kl. 14 var det så dags för middag med minst tre rätter som efterföljdes av kaffe kl. 16. Kl. 19 var det så dags för te, och slutligen kl. 21 avnjöt man supén. Hungriga behövde då passagerarna inte gå. De passagerare som hade varken hytt eller salong fick avnjuta sin egen medhavda matsäck uppe på däck. Deras kost bestod av saltad sill, smör, ost med mera samt svart grovt mjukt bröd enligt Paul de Chaillu i boken Midnattssolens land, som utkom 1871.
I boken The Sweeties of Sweden (1928) jämför författaren Bruce Reynolds antalet rätter som dukades fram och sa att det finns bara en sak som är större eller högre i Sverige och det är Stadshuset i Stockholm. En man från USA som åkte på kanalen i slutet av 1890-talet var förvisso nöjd med maten men inte med priserna ombord. En middag för en man kostade då 2,25 kr men endast 1,75 kr för en kvinna, ett enligt amerikanen synnerligen orättvist system, och han kunde inte heller förstå att inte kvinnorna som kämpade för jämlikhet inte klagade över detta missförhållande.
Långsamhetens lov
Att färdas på Göta kanal är en långsamhetens njutning lär någon ha sagt, och många är de reseskildringar som vittnar om just detta. Författaren Harry A. Franck beskriver detta med orden att det går så sakta att man hinner uppfatta varje enskilt grässtrå, men aldrig så sakta att man hinner bli uttråkad. I The Sweeties of Sweden börjar kapitlet om Göta kanal i min översättning:
Vi är blasé. Vi är vana att resa snabbt och så ger vi oss ut på Göta kanal, ombord på en liten båt som sakta kryper fram i snigelfart tillsammans med en flock uttråkade turister. Rena rama skräckupplevelsen trodde vi, men nu när det hela är över tycker vi synd om de personer som aldrig fått uppleva en färd från Göteborg till Stockholm via kanalen.
Efter denna inledning blommar sedan författaren ut i en formlig kärleksförklaring till Göta kanal och med stor omsorg beskriver han allt vad han sett. Även författaren Dudley Heathcote menar i sin bok Sweden (1927) att kanalens charm ligger i det att allt finns på så ”nära håll”. Så nära, enligt författaren, att man riktigt kan känna bygdens hjärtslag.
I väldigt många skildringar av naturen runt kanalen förekommer orden pittoresk och idyllisk, och kanalresan lanseras ofta som en variationsrik och mångsidig upplevelse av det svenska moderna landskapet (se exempelvis Johan Hedréns studie Bilder av den svenska naturen, 2001). Alléerna och de gräsbevuxna slänterna äger en tidlös skönhet skaldar en författare, och i Nordisk familjebok från 1909 står: ”Göta kanal har vunnit ett välförtjänt beröm för sina natursköna omgifningar; också befares den af tusentals resande af alla nationer.”
Det som är otroligt fascinerande när man läser dessa tidiga kanalskildringar är att diverse felaktigheter återkommer med viss regelbundenhet. Detta gör att man börjar fundera över om författarna verkligen har befunnit sig på kanalen. Ett exempel är från en väldigt tidig bok där man kan läsa att står man vid Vreta kloster så kan man se domkyrkan i Nyköping. Detta förutsätter god syn och att Nyköping förvandlats till domkyrkostad, vilket som bekant inte är sant. Kyrkan man såg var naturligtvis domkyrkan i Linköping. Samma synvilla kan man läsa om i andra reseskildringar av helt andra författare.
Vad bättre kan sammanfatta en kanalfärd än följande citat hämtat från en anonym skribent 1837:
Den angenämaste resa man i Sverige, under sommarmånader, kan företaga, är utan twifvel Canalvägen emellan Stockholm och Götheborg. De märkwärdigheter och de behagliga trakter, hwilka under passagen i mängd omwexla, kunna icke annat än fängsla hwarje resandes uppmärksamhet.
(Artikeln publicerad 2007-07-04)
Göta kanal: En led för resandets njutning
http://www.ne.se/rep/göta-kanal-en-led-för-resandets-njutning
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
