Göteborg: Kvinnor och koloniträdgårdar

Kvinnorna och Göteborgs koloniträdgårdar

av Jeanette Borkovic, Carina Ekengren och Ulla Holmlid,
lärare vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg

Under hösten 2000 arbetade en grupp studerande på Kvinnofolkhögskolan med ett projekt som handlade om koloniträdgårdarna i Göteborg ur ett miljöhistoriskt perspektiv.

Det fanns många anledningar till att vi ville studera koloniträdgårdarnas miljöhistoria. Ur ett kvinnohistoriskt perspektiv var det spännande för oss att det var två kvinnor, Anna Lindhagen och Anna Åbergsson, som i början av 1900-talet drev arbetet för att sprida och förankra koloniträdgårdsrörelsens idéer i Sverige. Ämnet gav oss också möjlighet att anknyta till naturvetenskap i vardagslivet, sett ur kvinnors perspektiv. En tredje orsak var möjligheten att integrera studier i naturkunskap och samhällskunskap.

Hur gjorde vi?

Projektet genomfördes av den sista årskursen på allmän linje. De 18 deltagarna arbetade i mindre grupper eller enskilt och valde sin egen stig att trampa upp i koloniträdgårdarnas historia. Under tio veckor på hösten avsattes en dag per vecka för projektet. Därefter användes en halv dag per vecka i ytterligare sju veckor. Nästan alla deltagare i kursen skrev också sitt projektarbete, motsvarande gymnasiets specialarbete, om koloniträdgårdar. Projektet resulterade i en utställning, som fanns på Kvinnofolkhögskolan under december och som var öppen för allmänheten. Handledare i projektet var Jeanette Borkovic, samhällsvetare, Carina Ekengren, bibliotekarie, och Ulla Holmlid, naturvetare.

Som upptakt till projektet samlades vi en heldag ute i ett koloniområde i Göteborg. Syftet var att ge deltagarna inspiration och en första inblick i den miljö som en koloniträdgård utgör. Ämnet miljöhistoria presenterades, och det gavs tid för frågor och diskussioner om projektet. Deltagarna funderade, tog en promenad i området, observerade och dokumenterade med hjälp av digitalkamera, medan handledarna tillagade soppa på koloniodlade rödbetor. Efter maten diskuterades alla de olika frågeställningar som deltagarna kommit på under dagen.

Variationen var stor på iakttagelser och frågor. Vid ett annat besök i koloniområdet kom Peter Lindkvist, journalist på Göteborgs-Posten, dit och intervjuade några av deltagarna. Han skrev en artikel i sin spalt "Folk omkring oss", varefter flera läsare hörde av sig till skolan och ville hjälpa till med material till forskningen.

För att få hjälp att hitta bakgrundsmaterial fick deltagarna litteraturlistor. Skolbiblioteket hade också skaffat in en del litteratur i ämnet. Böcker, avhandlingar och småskrifter från koloniföreningarna var värdefulla källor för att besvara en del frågor och för att formulera problemen. I projektet användes källor som var okända för många av deltagarna. Att gå till stadsarkivet och läsa i gamla handlingar var spännande och fascinerande. Tidningsarkivet på universitetsbiblioteket var också en plats för nya upptäckter. Att intervjua gamla kolonister var en rolig uppgift, även om det inte alltid gav så mycket konkret material till projektet. Besök på de olika koloniområdena var ett uppskattat moment där deltagarna studerade områdets arkitektur, gemensamma anläggningar, odlingar m.m.

De flesta projektarbetena handlade om historia och kulturkunskap, men ett projekt var mer naturvetenskapligt inriktat. Deltagaren ville undersöka och jämföra jordkvaliteten på två olika områden. Det ena området, Välen, ligger vid en vik av havet utanför Göteborg, och det andra området, Sävenäs, är närmsta granne med motorvägen, järnvägen och en sopförbränningsstation. Kan blommor, grönsaker och bär bli lika bra i Sävenäs som i Välen?

Många viktiga frågor formulerades för hur en sådan undersökning genomförs. Vilka ämnen var intressanta att leta efter? Hur gör man? Var skolans utrustning tillräcklig? Vad säger olika mätvärden? Är det möjligt att jämföra med tidigare mätningar? Svaret var att vi inte hade tillräckliga resurser, vilket medförde att deltagaren omformulerade sin frågeställning. Vi skulle inte kunna göra kvalificerade analyser själva, och det skulle bli för dyrt att beställa dem från ett laboratorium. I stället genomförde deltagaren en rad enklare mätningar själv; pH-värde och innehållet av näringsämnena kväve, fosfor och kalium bestämdes i jord från de båda områdena.

Kvinnogrupparbete

Som handledare har vi funderat mycket kring frågan om det är något speciellt att arbeta i kvinnogrupp och att handleda kvinnor i ett projekt eller om grupprocesser och resultat hade sett likadana ut i en blandad grupp.

I en kvinnogrupp är det inte möjligt att falla in i könsroller, utan det är den enskilda individen som agerar och som tvingas ta lika ansvar och bli sedd i första hand som individ, inte som kvinna. Under projektets gång förekom många samtal av utvärderande karaktär. De fördes ofta i en, som det heter, öppen och kamratlig anda. Till den avslutande utvärderingen var deltagarna med och formulerade frågorna. Svaren sammanställdes och delades ut. Det allra sista som genomfördes i projektet var ett seminarium när alla hade läst varandras arbeten. Vi fick ett bra samtal om arbetena och om projektet som helhet.

Forskarmedverkan

Ett av de viktigaste inslagen i projektet var kontakten med forskare. Detta presenterades för deltagarna på introduktionsdagen, och olika sätt att genomföra forskarmedverkan diskuterades. Vi handledare lämnade en del förslag på namn som vi hoppades skulle leda till kontakter. Vi ville att de studerande skulle ta initiativ till dessa möten. Tiden gick och arbetet kom i gång, men det kom inga initiativ. Det var inte så lätt att hitta någon kvinna som forskade just på koloniträdgårdar, vilket var vad våra studerande önskade.

I oktober kontaktade vi Eva Friman, doktorand i miljöhistoria vid Umeå universitet. Hennes medverkan under en dag blev mycket uppskattad. De studerande hade kommit en bit in i processen med att formulera sina uppgifter, leta information, stöta på svårigheter, upptäcka att man gjort ett för omfattande val osv. Eva Friman berättade om allt detta; forskningsprocessen - motstånd - handledning - omformulering - tid - redovisning - villkor - anslag - politik. I stort och smått kände våra deltagare igen sig. De som misströstat fick nytt hopp, och tron på den egna förmågan stärktes när samma svårigheter dök t.o.m. upp på doktorandnivå! Eva Friman gav också en föreläsning om miljöhistoria, vilket var stimulerande och lärorikt för både studerande och handledare. Vi fick möjlighet att sätta in vårt projekt i ett större sammanhang och välja en del nya perspektiv för fortsättningen av arbetet.

Ytterligare en forskarmedverkan genomfördes i november. En grupp som valt att arbeta med hus och bekvämligheter av olika slag på Slottsskogskolonin träffade Birgitta Holmdahl, professor i arkitektur på Chalmers tekniska högskola. Birgitta Holmdahl är själv kolonist. Samtalet rörde sig kring boende och stadsplanering.

Andra deltagare samtalade med docent Lena Jarlöv, som i början av 1980-talet fått uppdraget att motverka utflyttning från ett av ytterområdena i Göteborg. Syftet var att göra stadsdelen till ett väl fungerande lokalsamhälle med ett socialt nätverk. Tillsammans med intresserade i området skapades en ny koloniträdgård, som fick namnet Lövkojan. Deltagarna uppskattade även dessa möten med forskare, men en del mycket specifika frågor förblev obesvarade, vilket gjorde att samtalen inte alltid gav resultat i sökandet efter fakta.

Ytterligare en forskarkontakt genomfördes inom projektets ram. I naturkunskap gjordes under vårterminen en uppföljning av projektarbetet om jordkvalitet och försurning. Kursen studerade ett urval artiklar om försurning från dagspress och miljötidningar under fyra decennier. Effekterna av försurning för både natur och människor blev väl belysta. Samhällets ändrade syn på miljöfrågor behandlades också i viss utsträckning.

Mot slutet av vårterminen, då vädret var varmt och vackert, gjorde vi ett studiebesök på det s.k. takprojektet vid Gårdsjön i Svartedalen, ett av Sveriges mest försurade områden. Ingvar Andersson, forskare knuten till IVL Svenska Miljöinstitutet AB, föreläste och visade området. I denna aktivitet deltog även deltagare från andra kurser på skolan.

Hur gick det?

Vi hade redan i projektansökan angett att resultaten skulle presenteras i form av en utställning. Denna döptes av deltagarna till "Städernas oaser". Vi införskaffade ett partytält som skulle inrymma de olika bidragen och bestämde ett datum för invigning. Utställningen fanns på skolan, men hölls också öppen för allmänheten. Utanför tältet fanns olika föremål, såsom hängmatta, staket och en docka i naturlig storlek föreställande Anna Lindhagen. Inne i tältet fanns ett stort träd i gips, odlingar, miniväxthus, bild- och fotoberättelser, textböcker, rosbuskar m.m. Man kunde också se en PowerPoint-presentation på en datorskärm och lyssna till inspelad fågelsång. Många timmars diskussioner och arbete gav till slut ett resultat som deltagarna (och även handledarna) på det stora hela var nöjda med. En del av de kolonister som intervjuats kom och besökte utställningen på invigningsdagen.

Flera intressanta resultat som deltagarna kom fram till handlade om konflikter. Det som vi betraktat som små paradis med vackra blommor och dockhus visade sig vara en skenbar idyll. Koloniområdet är ett samhälle i miniatyr, där stadens stora och små problem avspeglas. Det har handlat om t.ex. konflikter mellan koloniföreningarna och kommunen om markanvändningen i staden. Om konflikter i samhället, t.ex. under hungeråren 1914—1918 då det sattes upp taggtrådsstängsel runt koloniområden för att förhindra att trädgårdarna plundrades av hungriga människor. Om bostadsbrist som tvingade människor att bo i sina kolonistugor utan värme eller vatten. Om konflikten mellan könen; hur arbetet och makten inom rörelsen fördelades. Inom kolonierna har det debatterats hett om staketens färg och höjd, storlek och färg på husen, vilken standardnivå som kolonin skulle ha osv. Men kolonin har också visat sig vara en plats för stor social sammanhållning, gemenskap och en skola i föreningsliv. Kunskaper om odling och kretslopp, om växter och djur/odjur hör också till livet för en kolonist.

Vad lärde vi oss?

Arbetet med koloniträdgårdsprojektet har gett nya erfarenheter och ny kunskap inom många områden. Upptäckarglädjen att använda egen forskning som metod har varit mycket stimulerande, både för deltagarna och för handledarna. Deltagarna har fått värdefulla insikter i hur man erövrar kunskap. Det har krävts både fysisk och mental ansträngning att först samla in information för att sedan sålla bort det mesta av den som irrelevant. I vissa fall har deltagare varit tvungna att omformulera sin frågeställning. Mycket arbete har lagts ner på att tolka och reflektera över olika fakta. Alla moment i inlärningsprocessen har blivit belysta under projektet, och både deltagare och handledare har känt stor tillfredsställelse över resultatet, projektarbeten och utställning. Delar av vår utställning finns nu ute i de olika koloniområdena.

För skolan har det varit en stimulans att arbeta med ett så här stort projekt med ekonomiskt stöd utifrån. Anslaget gjorde det möjligt för oss att pröva nya metoder och ökad integrering, vilket kräver en mer omfattande gemensam planering än annars. Vi har fått nya kontakter med många människor, och vi hoppas kunna återkomma till flera av forskarna i vår fortsatta verksamhet. Dessutom skrev vi ett nytt kapitel i vår egen kvinnohistoria. Vi lärde känna Anna Lindhagen och Anna Åbergsson, två kvinnor från förra sekelskiftet, som lever ett anonymt liv i den svenska historien. Den rörelse som de lade grunden till gjordes levande för oss genom möten med dokument från gamla tider och möten med nu levande kvinnor.

(Detta är en förkortad version av författarnas artikel i Miljön har en historia.)

(Artikeln publicerad 2003-03-11)