Anders Franck, författare och journalist
Två byggnader i Göteborg är äldre än alla andra i staden: länsresidenset – eller som det ursprungligen kallades: Torstensonska palatset – och Kronhuset. Båda uppfördes i mitten av 1600-talet. Residenset som tjänstebostad åt fältmarskalken och generalguvernören Lennart Torstenson. Kronhuset som vapenförråd för Göteborgs garnison.
Man kan skönja ett direkt och spektakulärt, historiskt samband mellan dem. I Torstensonska palatset dog Karl X Gustav 1660 mitt under en riksdag – i Kronhuset. Det var en händelse som skakade Stormaktssverige. Och förvandlade Göteborg till politisk medelpunkt där.
 |
|
Torstensonska palatset i Göteborg. |
|
THOMAS HARRYSSON |
Parallellitet
1660 års riksdag i Kronhuset var Karl X Gustavs andra i Göteborg. Den första hade han hållit våren 1658. Han var då just hemkommen från Roskilde, där han i den berömda freden hade tvingat av den danske kungen bl.a. Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.
Nu skulle han göra upp med en annan fiende – kurfursten av Brandenburg. Men ett anfallskrig mot denne krävde klartecken från ständerna. Karl Gustav sammankallade därför dem i Göteborg – och lyckades också inhämta deras välsignelse för sin operation.
Han och hans drottning, Hedvig Eleonora, tillbringade sedan ett par månader i staden. De var då gäster i Torstensonska palatset – hos Torstensons änka, Beata De la Gardie.
Julen 1659 var de tillbaka. Både i Göteborg och i Torstensonska palatset – som nu kallades Kungshuset.
Även den här gången kom Karl Gustav från Danmark. Även den här gången hade han kallat de styrande i riket till överläggningar i Göteborg. Även den här gången var det den utrikespolitiska situationen han kände sig manad att dryfta med dem. Men där upphör parallellen.
Mobilisering
Sveriges förhållande till främmande makter var vintern 1659 ett annat än våren 1658. Karl X Gustav hade förlorat tre drabbningar med danskarna – som han sommaren 1658, obekymrad om den fred han bara några månader tidigare slutit med dem, återigen anfallit. Förödmjukande nederlag rapporterades från hans generaler i Polen. Brandenburg hade tagit mer än halva svenska Pommern ifrån honom. Hans fälttåg mot Norge såg ut att bli en strategisk katastrof.
Detta rubbade dock inga organisatoriska cirklar. Ständernas möte – en regelrätt riksdag – öppnades så som det var tänkt på andra sidan årsskiftet, den 3 januari 1660, i det tämligen nybyggda Kronhuset. Kungen förklarade då i en proposition att tillståndet för fäderneslandet, som en konsekvens av fiendernas harm och ondska, illvilja och avund, traktatsbrott och stämplingar, var farligt och besvärligt. Det fordrade mobilisering. Och den fordrade soldater och pengar. Det bad kungen nu med myndig stämma och många retoriska finesser ständerna bevilja honom. Vilket de också utan längre betänketid gjorde. På två villkor: att Hans Majestät skulle för det första ”med flit” verka för en varaktig fred och för det andra själv stanna i Sverige – ”låta sig behaga bliva hemma i riket”.
Väckt blått blod
Ständermötet 1660 var till att börja med ett alldeles ovanligt lugnt möte – som snart skulle bli alldeles ovanligt dramatiskt.
Efter någon veckas överläggningar, omkring den 12 januari, insjuknade kungen i den influensa – ”hetsig feber” löd diagnosen på 1600-talet – som sedan en tid grasserade i Göteborg. Han bäddades då ned i sitt rum på andra våningen i Torstensonska palatset. Därifrån ledde han sedan riksdagsarbetet.
Det såg ett slag ut som om han skulle tillfriskna. Men så drabbades han av lunginflammation och blev hastigt sämre. Den 10 februari insåg han att, som en lokal hävdatecknare skriver, ”allt hopp om vederfående” var ute.
Den 11 februari gick han, enligt samstämmiga uppgifter ”med stort sinneslugn”, till skriftermål och nattvard. Han hade då just försäkrat sin livmedikus att han aldrig någonsin känt någon fruktan för döden.
Dagen, eller rättare sagt kvällen, därpå kom hans statssekreterare, Edvard Ehrensteen, till Torstensonska palatset med det testamente som kungen tidigare dikterat. Han undertecknade det. Och det lästes sedan upp för de herrar som var församlade omkring honom – riksmarskalken, greve Oxenstierna, riksråden Sparre och Rosenhane samt pastor primarius, doktor Emporagrius.
Det var ett aktstycke som skulle väcka en hel del ont blod. Framför allt blått sådant. Där pekade Karl Gustav nämligen ut ledamöterna av den förmyndarregering som skulle efterträda honom. Hans son arvprinsen, den blivande Karl XI, hade ännu inte fyllt fem år.
Den regeringen visade sig till mer än hälften bestå av anhöriga till honom själv. Förutom änkedrottningen hans bror, hertig Adolf Johan, och hans svåger, Magnus Gabriel De la Gardie. De båda hade kungen, för att de skulle bli formellt kvalificerade för sina positioner i statsledningen, samtidigt som han upprättade testamentet utnämnt till nya riksämbetsmän – marsk respektive kansler.
Hans motiv för de rekryteringarna var uppenbara. Inte minst för adeln. I ett Sverige styrt av Karl Gustavs släktingar – och riksskattmästaren, reduktionsivraren Herman Fleming – skulle kungahusets makt hastigt växa och aristokratins lika hastigt begränsas. Det var framtidsutsikter som fick noblessen att darra. Av både vrede och skräck.
Sorgeceremonier
Aftonen den 12 februari blev lång i Torstensonska palatset. Inte förrän efter midnatt lät kungen sig övertalas att gå till sängs. Ett par timmar senare, strax före klockan två på morgonen den 13 februari, somnade han för att aldrig vakna mer.
Eftervärlden har på en minnesplatta vid ingången till det nuvarande residenset beskrivit det så att han rycktes bort ”från vidtomfamnande planers fullbordan, under brinnande krig och allvarsfyllda öfverläggningar”.
Det kungliga liket hade inte ens kallnat innan det lyftes ur sängen, kläddes och lades i en kista, som efter ett par dygn, den 16 februari, ställdes på en katafalk i Stora salen. I sju dagar låg kungen sedan där på lit de parade. I sju nätter vakade representanter för riddarhuset och prästerskapet över honom.
Den 22 februari var tiden så inne för den obligatoriska sorgeceremonin. Den genomfördes i vederbörlig ordning. De särskilda begravningsregalierna beställda av en guldsmed i staden – krona, äpple, spira, svärd och nyckel i rent guld – kom på plats i kistan. Musik spelades. Vin och konfekt serverades.
Dagen därpå spikade riksmarskalken, ”med egen hand”, igen kistan, som därefter blev stående i Stora salen, som sedan dess hetat Kungssalen, i en och en halv månad. Den 4 april samlades de närmaste samt ständerna och riksrådet där till en utfärdsandakt. Och så bars kistan ut till likvagnen som skulle transportera den till huvudstaden. Färden dit tog tid. Inte förrän i oktober var ekipaget framme. Och först i november jordfästes kungen i Riddarholmskyrkan.
Politiska lidelser
Men medan stillheten sänkte sig över Torstensonska palatset blåste det i Kronhuset upp till storm. Karl Gustavs testamente hade där – för att låna en metafor av Curt Weibull – jagat ”de politiska lidelserna i höjden”. Riksrådet och adeln dömde ut det som olagligt. De tre ofrälse stånden ansåg det moraliskt riktigast (och säkrast) att godkänna det. Debatten blev het – men resultatlös. Båda sidor stred med samma frenesi och samma grad av oförsonlighet.
Kungens död ökade inte utsikterna till någon förlikning. Tvärtom. Så länge han levde hade hans motståndare bland herremännen – av självbevarelsedrift snarare än taktkänsla – tyglat sin kritik mot honom. Nu gav de ganska ogenerat luft åt den. Som en samtida kommentator summerade det: ”många begynte strax att sätta upp huvudet, så snart busen var borta”.
Men så småningom lyckades man ändå enas – om att skjuta på avgörandet och intill dess att ”Hans Sahl. Kongl. Maj:t” kommit i jorden låta testamentet ”vila och bero alldeles som vore det än orört och ouppbrutet”. En förmyndarregering med den sammansättning som Karl Gustav dekreterat tillträdde därför – och slöt genast fred med alla landets fiender: Polen och Österrike såväl som Brandenburg och Danmark.
Till sist vann riksrådet och adeln dock kampen om det kungliga testamentet. Vid en riksdag i samband med jordfästningen i Riddarholmskyrkan förklarades det ogiltigt. Och hertig Adolf Johan och Herman Fleming entledigades från sina regeringsuppdrag. Också epoken Karl X Gustav låg nu i graven.
(Artikeln publicerad 2003-06-13)
Göteborgshus: Kungliga hus
http://www.ne.se/rep/göteborgshus-kungliga-hus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
