Folke Schimanski, historiker och journalist
Det stora nordiska kriget (1700–21) började lida mot det för det svenska stormaktsväldet tragiska slut då Sverige definitivt gick förlustigt sin stormaktsställning.
I juli 1712 ankom general Magnus Stenbock till Stockholm från Karl XII:s läger i Bender (i nuvarande Moldavien). Han fick uppgiften att organisera försvaret av vad som fanns kvar av svenska besittningar i norra Tyskland.
Plundrarstråt
Stenbock var en av de bästa svenska härförarna. Han bevisade detta bland annat genom bortdrivningen av danskarna från Skåne, som slutade med slaget vid Helsingborg i mars 1710. I försvaret av de svenska besittningarna hade han en skicklig artilleriofficer till förfogande, Karl Cronstedt, men han fick bara otränade svenska soldater med sig över Östersjön. Provianten gick dessutom till stor del förlorad genom ett sjöslag med en av fienderna, danskarna. Situationen för de svenske såg allt annat än ljus ut. I stort sett kunde de bara hålla befästa städer vid östersjökusten; tiotusentals danskar, ryssar och sachsare svärmade i området.
 |
|
Magnus Stenbock står staty vid rådhuset i Helsingborg. |
|
NATIONALENCYKLOPEDIN |
Men kungen krävde en mera offensiv krigföring. Stenbock måste ta itu med danska trupper. De hade gått i ställning vid Wakenstädt och besatte Gadebusch i västra Mecklenburg under ledning av Fredrik IV. Svenskarna ryckte fram mot Fredrik och plundrade på sin väg omgivningen, allra helst som provianten hemifrån delvis gått förlorad.
På det viset gjorde alla arméer på den tiden. De rånade bönderna på mat och lät sina hästar gå in i ladorna och förse sig med havre. I en kyrkbok från 1827 noterade pastorn i byn Demern: ”Anno 1712 huserade här svenskarna före slaget vid Gadebusch väldeliga. Dessutom lyfte de dörrflyglarna med våld i prästgården och kastade dem i stycken. Även i kyrkan hade fönstren krossats.”
Sista stormaktstriumfen
General Stenbock försåg sig grundligt av vad trakten hade att bjuda. Hans förarmé som i november 1712 fattat posto i Ribnitz rekvirerade på fjorton dagar 300 000 kg bröd, 300 000 kg kött, 75 000 kg smör och fläsk, 2 343 skäppor gryn och ärtor och 7 500 tunnor öl. Det sistnämnda var en särdeles begärlig vara. Vid ett tillfälle berättas att 16 svenska ryttare under en kort rast lyckades tömma 48 kannor öl (ca 125 liter). De skulle därefter ha haft svårighet att sitta paradmässigt till häst.
Den danske kungen skrev till sina förbundna att nu gällde det att med gemensamma krafter slå Stenbock och hans 18 000 man, ty de är ”de sista pelare som på vilka svenskarna kunna stödja sitt högmod”. Men de allierade gjorde inget för att samordna sina styrkor och danskarna hade samtidigt intresse av att ensamma skörda äran.
Slaget vid Gadebusch började förmiddagen den 20 december, och det blev en förbittrad uppgörelse. Fienden hade en större styrka än svenskarna, framför allt i fråga om kavalleri. Men svenskarna förfogade över mycket starkare artilleri, som täckte det egna infanteriets uppmarsch och förberedde terrängen för kavalleriet. Det danska kavalleriet sjönk ner i moras, eftersom terrängen inte hade undersökts ordentligt.
Båda arméerna bestod till stor del av tyskar, hela det svenska kavalleriet var så när som på två regementen tyskt. De svenska officerarna härstammade till stor del från östersjöprovinserna.
Under svenskarnas hårda eldgivning drog sig danskarna tillbaka mot Wakenstädt och vidare västerut. De sachsiska hjälpstyrkorna hann inte ens fram för att stödja danskarna. Den svenska segern var alltså snart avgjord. Det blev den sista stora militära triumfen för Sverige under stormaktstiden.
”Stor i segern, större i olyckan”
Danskarna drabbades av stora förluster i stupade och tillfångatagna. Medan den svenska armén förlorade 600 man sörjde danskarna 3 000 döda. Svenskarna tog tillfånga 3 000 danskar, varav 114 officerare. När slaget var slut lämnades de sårade åt sitt öde, inte en enda fältskär tog sig an de 500 svenska och de 1500 danska sårade. Ortsborna försökte att ta hand om dem men gav till slut upp på grund av röran och stanken. I kyrkan i Gadebusch hade danska fångar spärrats in, och det sägs att de blev så hungriga att de åt av vaxljusbeståndet. När Gadebuschborna skulle fira jul fanns inga ljus kvar.
Den stenbockska segern vid Gadebusch visade sig vara en pyrrhusseger. Svenskarna fick en andpaus, men i längden var deras situation hopplös. Stenbock förmådde inte möta de till antal överlägsna sachsiska och ryska styrkorna i Nordtyskland, som tillsammans uppgick till nära 25 000 man. Karl XII:s order att Stenbock efter Gadebusch skulle marschera mot Polen var inte genomförbar med de enkom 10 000 man han förfogade över. Han drog sig i stället tillbaka till det rika Holstein.
Sedan började klappjakten på Stenbock och hans mannar. I Tönningen vid nuvarande tysk-danska gränsen blev den svenska armén innesluten och måste i maj 1713 kapitulera. Stenbock, som efter slaget vid Gadebusch av kungen upphöjts till fältmarskalk, hamnade i fångenskap. Han dog i mars 1717. Karl XII förlät inte sin marskalk detta nederlag. När han återvände till Sverige 1714 gjorde han inget för att befria den tappre Stenbock.
På sockeln av monumentet över Magnus Stenbock i Helsingborg står att läsa: ”Stor i Segern, Större i Olyckan”. En minnessten över slaget vid Gadebusch avtäcktes med tyskt, svenskt och danskt deltagande på plats sommaren 2000. En lokal kulturförening vårdar ännu aktivt minnet av den historiska händelsen.
Extern länk:
(Artikeln publicerad 2002-08-16)
Gadebusch: Sista stora stormaktsslaget
http://www.ne.se/rep/gadebusch-sista-stora-stormaktsslaget
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
