Gatutidningar: En chans till ny respekt

Gatutidningar:

En chans till ny respekt

av Magdalena Stjerndahl
Frilansjournalist

Försäljarna finns vid tunnelbane- och järnvägsstationer, på gågator och vid shoppingcentrum. Den förbiskyndade folkmassan har lärt sig känna igen de hemlösas tidning. Sedan The Big Issue började komma ut i London 1991 har så kallade streetnewspapers, gatutidningar, börjat säljas i de flesta av Europas större städer.

De hemlösas tidning Alumas kontor mitt emot Sankt Petri kyrka i Malmö är fortfarande bara halvfärdigt. Väggarna är spacklade och väntar på ny färg. Det rum som ska vara samlingslokal är alltjämt halvtomt och möblemanget består av några karmstolar och bord av skiftande ursprung. Inne på kontoret sitter chefredaktören Elisabeth Gudmundson och talar i telefon. Annars är här tyst och lugnt i dag. De två första numren av Malmös nya gatutidning är helt slutsålda och det tredje väntas från tryckeriet i morgon.

Elisabeth Gudmundson berättar hur hon först fick upp ögonen för hemlösas situation när hon bodde i Paris i mitten på 1990-talet. Då tänkte hon att det var problem som vi inte hade i Sverige, men när hon kom tillbaka till Stockholm 1997 märkte hon att mycket har förändrats också här.

Egentligen är Elisabeth Gudmundson fotograf och det var när hon började porträttera hemlösa i Malmö som hon insåg hur många de var. För närvarande beräknas det finnas ca 1 500 hemlösa personer i Malmö. Med inspiration från Situation Sthlm, som har getts ut i Stockholm sedan 1995, bestämde hon att det var dags att Malmö fick en egen gatutidning.

Helt lätt är det inte att starta en gatutidning. Det gäller att få kommun och länsstyrelse med sig för åtminstone i början kommer tidningen att vara beroende av ekonomiskt stöd. Att få hyra en centralt belägen lokal kan vara knepigt. De flesta fastighetsägare drar öronen åt sig så fort de förstår att det handlar om hemlösa – det brukar heta att ”det kan ju bli spring”. Alumas målsättning är att tidningen på sikt ska vara helt självfinansierad via tidnings- och annonsförsäljning samt företagsprenumerationer.

Idé med många efterföljare

De flesta gatutidningar fungerar på ungefär samma sätt. Bra skribenter och intressant material ska ge en tidning som känns värd att lägga pengarna på. Tidningarna säljs sedan av hemlösa. Den som vill försöka sälja tidningen får till att börja med några exemplar gratis för att komma igång. I fortsättningen får han eller hon köpa tidningen för omkring halva försäljningspriset. Ofta får försäljaren en speciell plats att sälja tilldelad sig. Ett vanligt villkor är att försäljaren inte får vara påverkad av droger då han säljer tidningen.

Den allra första gatutidningen var Street News som fortfarande finns i New York. Den har fått många efterföljare. I Hamburg heter den största gatutidningen Hinz & Kunzt, i Wien köper man Augustin. I Italien finns La Città Invisibile och i London säljs The Big Issue.

Just The Big Issue har blivit känd för sina många exklusiva kändisintervjuer, och det har närmast blivit på modet att tala ut i The Big Issue. Så är tidningen också en veckotidning med en upplaga på 250 000 exemplar och 100 anställda på redaktionen. Den är spridd över hela Storbritannien och har systertidningar i bland annat Sydafrika och Australien.

De svenska gatutidningarna ingår tillsammans med The Big Issue och ett tjugotal andra utländska tidningar i INSP, ett internationellt nätverk för gatutidningar. I nätverkets stadgar står att tidningarna bland annat ska syfta till att:

• hjälpa socialt uteslutna människor att hjälpa sig själva genom att ge dem en möjlighet att försörja sig

• ge försäljarna en röst i medierna

• göra en tidning av god kvalitet som försäljarna känner sig stolta över att sälja och allmänheten köper

• använda överskottet för att finansiera socialt stöd till försäljarna

Positiv samhällskontakt

Alumas första nummer kom ut lagom till Malmöfestivalen sommaren 2001. Försäljningen gick över förväntan; totalt såldes ungefär 20 000 exemplar. Ungefär samtidigt kom det första numret av faktum, Göteborgs gatutidning, ut.

I Alumas andra nummer kan man läsa såväl om härbärget Vallhem i Malmö som om Moomsteaterns nya föreställning och Albert Wikings fotoprojekt på Kulturen i Lund. Det ska vara en lagom mix mellan reportage som fokuserar på de hemlösas situation och annat intressant material, tycker Elisabeth Gudmundson. Tidningen är tryckt på tjockt, blankt papper och fotografierna är av hög klass. I Göteborg skriver man mycket om kultur och nöjen, medan Köpenhamns gatutidning mest satsar på sociala frågor och dessutom har valt en enklare papperskvalitet och tabloidformat som en kvällstidning.

I många tidningar är det vanligt att också de hemlösa får bidra med eget material. Det händer att före detta försäljare så småningom får arbete på redaktionen. Ett känt exempel är Lee Stringer, som i många år levde som hemlös i New York. Han började skriva för Street News, blev sedermera redaktör och utkom för några år sedan med bästsäljaren ”Vinter vid Grand Central”.

I dag har Aluma ungefär 65 försäljare, varav 15–20 säljer regelbundet. Ett tiotal av säljarna är kvinnor.

– Det är härligt att se hur självförtroendet ökar hos dem som säljer tidningen, säger Elisabeth Gudmundson. De börjar strukturera sin dag och äta ordentligt för att orka med att sälja.

Hjälp till självhjälp

Hur många timmar per dag som ska ägnas åt tidningsförsäljning är upp till den enskilde försäljaren. Ingen lägger sig heller i vad pengarna används till. De som säljer regelbundet lär sig snart att planera inför nästa dags försäljning och inte göra av med alla pengar direkt.

Ofta är tidningsförsäljarnas kontakt med sina kunder det första positiva bemötande från allmänheten som de fått på flera år. Allteftersom självförtroendet byggs upp kommer också drivkraften att vilja förändra sin tillvaro. Många tidningar hjälper till även här – genom att erbjuda utbildning, försöka ordna en bostad och bistå vid myndighetskontakter.

De svenska tidningarna kallar detta för ”hjälp till självhjälp”. Den viktigaste uppgiften för personalen i detta projekt är att fungera som en länk mellan den hemlöse och myndigheter och samhälle. Projektet kan också erbjuda social rådgivning, läkarvård med mera. Så småningom kan det bli fråga om arbetsträning, vilket till exempel kan ske genom att projektet hyr ut arbetskraft till företag. Med en bakgrund som hemlös kan det vara oerhört svårt att etablera sig på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och visst får man fortsätta med tidningsförsäljningen även när det har börjat ordna upp sig. Det är en lång process att sluta vara hemlös.

– Man måste bygga upp en helt ny identitet. Ofta befinner man sig i ett ”mellanland” när man just fått sin första egna bostad, säger Elisabeth Gudmundson. Socialen är överlastad och glad över att kunna anse ett problem som löst.

Aluma och faktum ligger fortfarande i startgroparna. I andra städer runtom i världen har det visat sig att idén med en tidning faktiskt har varit en räddning för många hemlösa. Men även om en del hemlösa kan få hjälp finns det många nya människor som av någon anledning tappar fotfästet i världen. Det är nog långt kvar innan gatutidningarna har spelat ut sin roll.

Externa länkar:

The International Network of Street Papers

Open Sky Press (Länk till gatutidningar på olika håll i världen)

(Artikeln publicerad 2001-12-13)