Staffan Bergsten, Docent i litteraturhistoria
Det kan innebära en risk för en författare att vara alltför uppburen redan under sin livstid. Inte sällan följer en reaktion under perioden närmast efter dödsfallet. Men de verkligt stora kommer så småningom tillbaka och kanoniseras, som det heter.
Inom katolska kyrkan innebär kanoniseringen att man helgonförklaras, för diktarnas del att de upptas i den utvalda skara som trycks i ständigt nya upplagor, tas med i läroböcker och blir föremål för vetenskaplig forskning. Till dags dato har det lagts fram inte mindre än tre doktorsavhandlingar om skilda aspekter av Sven Delblanc och hans verk. Den grundläggande boken om Delblanc och hans författarskap är annars Lars Ahlboms Sven Delblanc (1996).
Ett slags bekräftelse på att en författare uppnått detta stadium är bildandet av en förening ägnad hans eller hennes liv och verk. Så skedde med Sven Delblanc när ett sällskap med hans namn för tre år sedan grundades i hans hemtrakt (adress: Box 8, 610 70 Vagnhärad).
 |
|
Sven Delblanc |
|
A. HOLMSTRÖM/PRESSENS BILD |
Parallella banor
När Sven Delblanc stod på höjden av sin författarbana utvecklade han en häpnadsväckande produktivitet: hela sex romaner utkom 1970–77. Varje ny bok blev inte bara en bästsäljare utan hälsades också med översvallande lovord av kritiken. Fyra av dem bildar den så kallade Hedebysviten och nådde som TV-serie en mycket stor publik.
Parallellt med detta realistiska författarskap odlade litteraturdocenten Delblanc en helt annan genre: idéromanen som med förebild i Voltaires Candide i allegorisk historisk form behandlar filosofiska och konstteoretiska frågor. I yttre miljö anknyter flera av hans romaner i den genren till det 1700-tal där Delblanc hämtade ämnet till sin doktorsavhandling. Hos honom går lärdom hand i hand med frodigt fabulerande och vetenskaplig stil med ordmagi.
Svårplacerad
I den mån Delblancs böcker under 1960-talet vittnade om samhällsengagemang vette det åt ett ateistiskt socialistiskt håll och han betonade gärna sitt bondska ursprung. Religion och i synnerhet kristendom stod däremot lågt i kurs vid den tiden.
En mindre grupp franskorienterade katoliker behandlades visserligen med kylig respekt men Svenska kyrkan darrade ännu efter Ingemar Hedenius angrepp. Unga intellektuella med radikala böjelser vände allt vad religion hette ryggen.
Länge verkade Delblanc höra till denna helt sekulariserade kategori även om hans gärna demonstrerade historiska bildning ålade honom viss tolerans mot trons mörkmän och hans dragning till pastisch och groteskeri kunde lämna läsarna i osäkerhet om var han egentligen stod.
Tidsandens svängningar
Djupt berörd men från åskådarplats följde han 1968 års studentrevolt både här hemma och i Kalifornien. Inom denna aggressiva och under flera år tongivande vänster fanns det heller ingen plats för religion.
På en gång originell och följsam mot tidsandan hängde Delblanc med i den gradvisa omsvängningen mot mer konservativa värderingar som efter hand satte in – han slutade sina dagar som försvarare av finkultur och familjelivets helgd.
Ett tydligt tecken på omsvängningen utgjorde den svit romaner som 1981 inleddes med Samuels bok och kompletterades av den historiska skildringen Jerusalems natt (1983). I vad mån avspeglade dessa verk en personlig nyorientering hos författaren? Läsekretsen i stort var osäker medan den fromma delen av publiken jublade. Författaren själv behöll till en början distansen till de troende och förklarade att han bara fullföljde den rundmålning av det svenska 1900-talssamhället som han påbörjat i Hedebysviten. Där speglade han i första hand de sociala och politiska förändringarna, nu var turen kommen till kyrka och sekularisering.
Gudsbilder
Det är den senare, religiöst orienterade författaren som står i centrum för en nyutkommen bok med titeln Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc, som är en samling uppsatser utgivna av Delblancsällskapet i samarbete med Strängnäs stift. Utöver de båda redaktörerna Lars Ahlbom och Helene Blomqvist, vilka båda skrivit en doktorsavhandling om Delblanc, medverkar den katolske patern Jean Paillard och författaren Ylva Eggehorn.
Det tema som löper genom hela Samuelssviten brukar kallas teodicéproblemet och innebär en fråga till Gud: om han – som kristendomen lär – är både allsmäktig och god, hur kan han då tillåta lidandet och ondskan i världen?
Helene Blomqvist väljer att kalla frågan det monistiska problemet: det uppstår först om vi hävdar att det bara finns en enda gud som står för allt. Ett alternativ som lanserades av gnostikerna under århundradena närmast efter Kristus går ut på att det finns två gudar, eller två sidor av gudomen: en som råder över den andliga världen och är kärleksfull och god och en annan som härskar över den materiella världen med dess fel och brister. Världsfursten, eller Demiurgen, kallade de den senare.
Honom lärde litteraturhistorikern Delblanc känna hos vår romantiske diktare Stagnelius. Detsamma låter han sin Samuel göra. Om Gud överlåtit skaparmakten till Demiurgen kan han inte göras ansvarig för denna världens ondska. Men det minskar inte lidandet i världen, vilket Samuel bittert får erfara.
Nyckelroman
I böckerna om Samuel och hans familj nådde Delblanc nya framgångar, medan Änkan (1988) möttes av nedgörande recensioner. Anmälarna såg den som ett pinsamt försök i den vulgära underhållningsromanens stil och tog till ord som tantsnusk, medan författaren avsett den som en allegori över samtidens sekularisering.
En som ryckte ut till Delblancs försvar var Jean Paillard som publicerade en artikel om de många bibliska anspelningarna i boken. Upprörd av kritiken och lättad av Paillards skarpsynta läsning skrev Delblanc för en gångs skull en tidningsartikel i egen sak. I Expressen förklarade han:
”Jag avser att tala om det religiösa språkets och de religiösa begreppens förtunnade innebörd i en alltmer sekulariserad tid. Det är ett problem för kyrkan men också för en diktare som av påbrå, intresse, eget studium, finner det naturligt att nyttja detta språk, dessa begrepp. [ - - - ] Är Gud död, är mänskligheten Hans Änka? Jag vet inte. Men det oroar mig att Hans rika, uttrycksfulla språk tycks på väg att falla i glömska.”
Även om man sympatiserar med tankarna i detta uttalande kan man ställa sig kritisk till romanen Änkan ur konstnärlig synpunkt. Blandningen av pastisch, satir och angeläget budskap fungerar inte, och saken kompliceras ytterligare av att boken till vissa delar är en nyckelroman.
En stilistiskt lysande och innehållsligt gripande final gav Delblanc sitt författarskap med de självbiografiska skrifterna Livets ax (1991) och Agnar (1993), den sista utgiven året efter hans död.
(Artikeln publicerad 2003-06-12)
Gudsbilder: Sven Delblanc och religionen
http://www.ne.se/rep/gudsbilder-sven-delblanc-och-religionen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
