Peder Gravlund, frilansjournalist
Solen och havet återkommer ofta i Albert Camus (1913–60) författarskap. De representerar det sinnligas företräde framför ett förnuft som inte förmår skänka någon mening åt livet.
Camus föddes och växte upp i Algeriet – i en fattig förort till huvudstaden Alger – och hans liv skulle alltid präglas av ett land där hetta och svalka är tillvarons motsatspar.
Främlingskapat
Den närhet till det naturliga och kroppsliga som algerierna representerade betraktade Camus som fröet till en ny, mer mänsklig kultur. En medelhavskultur som blickar bakåt mot den grekiska kulturens tankar om en måttfullhet som hindrar människan från anspråk på det absoluta och fullständiga. Något som Camus ansåg att såväl religionen som förnuftet ledde till.
Camus tidiga existensfilosofi, formulerad i Myten om Sisyfos (1943), handlar om människans främlingskap i en värld som inte förmår att erbjuda någon mening. I skuggan av vår dödlighet förlorar allting sitt inneboende värde. Upplevelsen av detta inger individen en känsla av absurditet. Hon kastas ut i en förtvivlan som Camus menar måste mötas med en revolt mot meningslösheten. Dödligheten skänker var och en friheten att förfoga över sig själv och möjliggör ett personligt upprättande av mening, eftersom allting är likvärdigt. Det är individens motstånd mot varje anspråk på en absolut, hierarkisk ordning.
 |
| BETTMANN/CORBIS/SCANPIX |
| Albert Camus |
Camus, Sartre och motståndsrörelsen
I sin roman Främlingen (1942) hade Camus redan året innan givit sin filosofi litterär gestalt. Den mottogs med stor välvilja av Jean-Paul Sartre, existentialismens stora namn. Camus hade tidigare från sitt håll hyllat Sartres skönlitterära verk, Äcklet (1938) och Muren (1939). Bådas verk behandlade existensens dilemman, även om Camus aldrig betraktade sig själv som existentialist. De möttes emellertid först 1943, på premiären av Sartres pjäs Flugorna, som fördömde kollaborationen med nazisterna. De båda författarna förenades av sina vänstersympatier, intellektuella släktskap och motståndet mot den tyska fienden under andra världskriget. De blev snart såta vänner.
Sartre blev inkallad, och Camus engagerade sig 1942 i motståndsgruppen Combat, under täcknamnet Beauchard. Året efter blev han redaktör för gruppens förbjudna tidskrift Combat. Han smugglade nyheter om kriget till Paris och skrev en rad artiklar som manade till motstånd i enlighet med tydliga moraliska principer. "Brev till en tysk vän" (1945), fyra artiklar som utgavs gemensamt efter kriget, hyllar motståndet, rättvisan och ställningstagandet för människans värde.
Efter kriget legaliserades Combat, och Camus förblev dess redaktör fram till 1947. Sartre etablerade vid samma tid sin berömda tidskrift Les temps modernes. De fortsatte att samarbeta och klev fram som efterkrigstidens stora intellektuella franska stjärnor. Men Camus tog avstånd från kommunismen medan Sartre gick i motsatt riktning och försökte förena marxism och existentialism. Det tärde på vänskapen. En starkt kritisk recension i tidskriften Les temps modernes av Camus filosofiska verk Människans revolt (1951), blev den slutliga brytpunkten.
Våldsuppfattningar
Meningsskiljaktigheterna mellan Camus och Sartre handlade bland annat om en oförenlig syn på relationen mellan revolt och våldsutövning. Medan Sartre ansåg att våldet kunde rättfärdigas genom sitt övergripande syfte reste sig Camus mot tanken på att låta oskyldiga drabbas. Sartre ansåg – i Hegels och Marx efterföljd – att människan definieras genom sina handlingar. Camus försökte i stället att formulera ett värde som existerar före handlingen. En gemensam mänsklig natur i vilken revolten har sitt ursprung, men som också sätter en gräns för när våldet är motiverat.
Människans revolt försöker göra upp med en historiesyn som definieras av ett våld som finner sitt berättigande i framtiden. Camus menar att man måste göra avkall på idealet om en avlägsen, absolut rättvisa eftersom denna alltid slår över i sin egen motsats (exempel: franska revolutionen, kommunismen i Sovjetunionen). I stället förespråkar han ett slags "tredje väg", en relativ rättvisa som försvarar de oskyldiga. Skillnaden mellan Camus och Sartre skulle ställas på sin spets under den växande konflikt som uppstår i det franskstyrda Algeriet.
Camus kritiserade tidigt de orättvisor som rådde i det koloniserade Algeriet. Genom sin bakgrund hade han insyn i de förhållanden som först senare blev uppenbara för de intellektuella i Paris. Redan under slutet av 30-talet skriver han kritiska artiklar och argumenterar för att Frankrike måste uppfylla sitt löfte att göra Algeriet till en integrerad del. Det fanns, trots över hundra års kolonialt styre, fortfarande en önskan hos algerierna att bli jämlika medborgare i Frankrike.
Kolonial humanism
Idéhistorikern Michael Azar förklarar i Frihet, jämlikhet och brodermord (2001) att Camus följde den logik som benämns kolonial humanism. Algeriet var Frankrikes ansvar. Staten var förpliktigad att leva upp till de upplysningsideal den förkroppsligade. Orättvisorna måste försvinna för att nationens värdighet ska återupprättas. Det handlade således om Frankrikes identitet såväl som Algeriets lidande. Camus följde den linje som inte ansåg att det existerade någon egentlig algerisk nation. Införlivandet med den franska traditionen och kulturen vore den bästa lösningen. Men Camus betraktade detta ur två aspekter. I enlighet med sin medelhavsfilosofi ansåg han att fransmännen hade lika mycket att lära av algerierna som vice versa.
Men Frankrike genomförde aldrig de reformer som skulle göra urinvånarna jämställda med den europeiska delen av Algeriets befolkning. Missnöjet växte och ett aktivt motstånd började organiseras. Kraven gällde så här långt inte någon fullständig självständighet, utan en federation med Frankrike. Kraven fick visst gehör i Paris, men de franska bosättarna hindrade varje försök till förändring. Snart inleddes därför ett väpnat motstånd, vilket i slutändan skulle leda till ett grymt och blodigt krig med över en miljon döda.
Rättvisa med förhinder
Det är nu motsatserna mellan Camus och Sartre blir helt uppenbara. Sartre stöder helhjärtat de algeriska nationalisternas väpnade kamp mot den koloniala orättvisan. Men Camus kan varken acceptera deras eller den franska arméns terrorliknande aktioner. För honom blir det ensidiga ställningstagandet ett legitimerande av den ena partens våldshandlingar. Han förespråkar kompromisser, men uttalar samtidigt ett fortsatt motstånd mot bildandet av en algerisk nation. Men nu motiverar han det med att fiender från öst – Sovjetunionen och den panarabiska nationalismen – skulle utnyttja situationen och hota västerlandet.
Camus var beredd att med all kraft försvara algeriernas krav på rättvisa. Men gränsen drogs vid tanken på självständighet och ett våld som drabbade också de oskyldiga bosättarna och Camus egen familj. Modern blir gestalten som lyfts ovan rättvisan. Under ett besök i Sverige i anslutning till nobelprisutdelningen 1957 svarade han på frågan om sin position i Algerietfrågan: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan." Hon är det oskyldiga liv som aldrig får offras i revoltens namn.
(Artikeln publicerad 2008-12-05)
Hållbar nobelpristagare
http://www.ne.se/rep/hållbar-nobelpristagare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
