Hör, jag talar!
av Immi Lundin
litteraturkritiker och NE-medarbetare
Eva Adolfsson är som läsare en återanvändare som vidareutvecklar. Längst bak i Hör, jag talar!, som har underrubriken Essäer om litteraturens skäl, finns ett uppslag där de åtta essäerna beskrivs med formuleringar som bygger på, började som, utgår från.
Den som tror att jag genom att framhålla detta vill säga att boken innehåller gammal uppfiffad skåpmat tar grundligt fel. Tvärtom ser jag detta fascinerade fasthållande och envist fortsatta arbete med frågeställningar och författarskap som utslag för ett slags staying power, en i tiden ovanlig men ovanligt givande arbetsmetod. Det är en metod som ger Eva Adolfssons litterära essäer en speciell kvalitet. Här möter läsaren en undrande uthållighet som envetet frågar sig fram och på detta sätt finner nya och överraskande vägar genom kända landskap.
De kända landskapen kan vara välbekanta författarskap som August Strindbergs, Ivar Lo-Johanssons, Moa Martinsons eller Birgitta Trotzigs som är bland dem som behandlas. De frågor som Eva Adolfsson denna gång ställer till dem har just med litteraturens skäl att göra.
Ordvitsen i underrubriken skalar bort det förväntat själiska vi så ofta förknippar med litterärt skapande och riktar uppmärksamheten mot något mer handfast som har med bakgrunden och skälen till att författarna börjat skriva. Så är det, men det krävs en precisering. Skälen till att de, trots allt, börjat skriva, skulle preciseringen kunna lyda.
Det som intresserar Eva Adolfsson är själva kommandet till talet och sådant som hindrar den processen för dem som inte självklart känner sig höra till den litterära världen. Hon beskriver vägen mot skrivandet som en kamp om rätten att yttra sig. Utåt, för att hävda den egna platsen i offentligheten. Men en kamp också inåt, för de egna motiveringarna: vad säger att just jag ska yttra mig litterärt?
Hon intresserar sig för kvinnliga författare och arbetarförfattare, men också för den moderna förorten som en till synes perifer utgångspunkt för yngre författare som Alejandro Leiva Wenger och Anne-Marie Ljungberg. Det är inte några snyftiga, biografiska uppkomlingshistorier hon drar. Eva Adolfssons blick är fast nog och hennes språk flyktigt nog att upptäcka och formulera de subtila strategier för talerättens erövrande som finns i själva texterna. Hon är en hängiven läsare och det är en sådan glädje att få vara hennes medläsare.
(Artikeln publicerad 2003-11-27)
Hör, jag talar!
http://www.ne.se/rep/hör-jag-talar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
