Heja med friskt humör

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Det började ju så bra! Invigningen av de 21:a vinterspelen 2010 i Vancouver blev en enda lång hyllning till människan, naturen och skönheten. Budskapet löd sammanfattningsvis: Vi måste vara rädda om varandra och den jord vi lever på. Åt det jublade de 60 000 åskådarna från världens alla hörn på läktarna och med dem de idrottare från 82 länder som tågade in på BC Place Stadium.

Med sorgband på armarna och klädda i svarta halsdukar hedrade georgierna sin landsman rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili, som bara några timmar före invigningsceremonin omkommit efter en våldsam krasch under ett träningsåk i Whistler. 60 000 åskådare reste sig för att visa sitt deltagande. Den olympiska fanan halades på halv stång och en tyst minut följde för den georgiska tragedin. Oavsett härkomst ställde hela stadionpubliken och den miljard som följde sändningen på TV upp bakom den döda idrottsmannen.

I'm the queen of the world! Charlotte Kalla jublar efter sitt OS-guld.

JIN-MAN LEE/AP/SCANPIX

Business as usual

OS-invigningen knöt också an till Canadas mångkulturella samhälle, dess långa tradition av att välkomna invandrare och flyktingar till världens till ytan näst största nation. Som en parallell röd tråd genom den tre timmar långa invigningen gick också respekten och vördnaden för naturen i allmänhet och Canadas i synnerhet. Naturens skönhet, de snöklädda bergen, sjöarna, skogarna, de enorma vidderna, vildmarken men också de utmaningar och strapatser dessa bjudit invånarna på ända sedan de första bosättarna anlände till området för tiotusentals år sedan. Vilken häftig start!

Men när tävlingarna väl kom i gång var det inte helt oväntat business as usual. Det betyder i internationella sportsammanhang att det hela tiden är nationen, flaggan och nationalsången som kommer först. Spelens medaljtävling handlar om vilket land som vinner flest guld, silver och brons, och den medaljskörden plus en del placeringar räknas sedan om i poäng för att kunna kora den bästa nationen.

Detsamma gäller för svenska och alla andra nationella medier när det rapporteras om vem som vinner, kommer nia eller först på sjuttonde plats. Det är alltid vederbörandes nationalitet som nämns först. Än mer nationellt överlastad blir rapporteringen i lagsporter, där en nations hockeylag möter en annan nations. Då framhävs det nationella om möjligt ännu mer; det är Sverige som vinner/förlorar; vilken annan nation som är inblandad brukar inte framkomma speciellt tydligt.

Med detta inte sagt att Charlotte Kalla inte skulle vara svensk, känna sig svensk eller vara tacksam i de delar där landet varit hennes behjälpligt i karriären, men allra först handlar det väl ändå om individens prestation? Det var också något återkommande när Charlotte Kalla skulle svara på frågan hur hon hade gjort för att vinna: individuella uppoffringar till utmattningens gräns. Sverige och det svenska (eller vilket land det nu handlar om) i all ära, men glöm för den skull inte bort vem det är som fått ta i mest genom åren för att bli olympisk guldmedaljör (av någon anledning är det i dessa sammanhang bara guld som gäller).

Framhävandet av landet framför idrottaren är inget specifikt svenskt fenomen. Det är förmodligen i det närmaste ogörligt att i stora internationella idrottssammanhang hitta någon enda källa som inte vill tala om vilket land som medaljören kommer ifrån. Prisceremonin inleds ju med att man talar om vilket land de tre medaljörerna representerar. Efter det följer nationalsången, hissandet av fanan och publikens eviga flaggviftningar.

På det viset var det inte i olympiska spelens begynnelse. Då kunde, som i Stockholm 1912, medborgare från olika länder till och med delta i samma lag. Det tyder på att det nationella inte måste inta tätplatsen i rapporteringen, men i takt med att världen blivit mindre genom att avstånden på olika sätt kunnat överbryggas har det nationella blivit allt viktigare och ännu mer platskrävande.

Universell bärkraft

Det var den nyutkomna antologin Är vi inte alla minoriteter i världen?: Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare (red. Lars Elenius) som väckte reflexionen ovan. Boktitelns fråga känns extra aktuell mot bakgrund av de nu pågående olympiska spelen. Detta beroende dels på att man i dem för första gången i OS-historien har låtit ursprungsfolkens organisationer i värdlandet stå som officiella värdar för vinterspelen, dels för att just Canada i relation till den stora grannen i söder så ofta riskerar att mer eller mindre behandlas som en del av och minoritet i USA.

Organisationskommittén för OS i Vancouver (VANOC) har uppmuntrat idrottare från ursprungsfolken att delta i spelen, och man har uttalat förhoppningen att det ska leda till att den olympiska rörelsen knyter nya, starka band till ursprungsfolken. Canadas hela befolkning uppgår till nästan 34 miljoner invånare. Jämfört med USA är det bara en niondel, men i relation till väldigt många andra länder är Canada ganska stort (till ytan är det ju världens näst största nation). Men ständigt riskerar inte minst kanadensare att dras över samma kam och förväxlas med USA-medborgare (när regissören, kanadensaren James Cameron inom kort med största sannolikhet får en Oscar för filmen Avatar så kommer han definitivt inte att hyllas som den Canadian han är). Det är förmodligen lika (lite) roligt som för en svensk, dansk eller norrman att utom Norden reduceras till Scandinavian.

Avsikten med den nyutkomna antologin är att belysa minoriteters förändrade mänskliga rättigheter i en global kontext. De minoriteter som bokens 15-tal artiklar fokuserar på är urfolk/ursprungsfolk, nationella minoriteter och invandrade minoriteter. Det verkar kunna räcka ganska långt. Vad menas exempelvis med urfolk? Ska vissa minoriteter ha mer utökade rättigheter än andra? Hur ska man i största allmänhet förhålla sig till minoritetsfrågor utifrån den mångfald av minoriteter som finns i dag? Ska man i politiska termer sträva efter en likvärdighetspolitik eller en särartspolitik när det gäller ett lands minoritetspolitik?

Identitetsaspekten och rättighetsaspekten är centrala för alla urfolks överlevnad, men de är viktiga även för andra grupper, det må vara minoriteter eller majoriteter. ”På så vis är minoritetsfrågorna inte begränsade enbart till minoriteter. De har en universell bärkraft. Minoriteterna åskådliggör på ett tydligt sätt problematiken genom sin utsatthet och sårbarhet” som Lars Elenius skriver i bokens inledning.

Integrerande faktor

Inte oväntat innehåller Är vi inte alla minoriteter i världen? en artikel om sport. Den är skriven av Torbjörn Andersson, lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola och med fotboll som sin specialitet. I antologin skriver han om de båda fotbollslagen Syrianska och Assyriska i Södertälje utifrån frågeställningen: Är fotbollen en integrerande faktor?

Inledningsvis i artikeln får vi oss till livs hur ”invandrarfotbollen” utvecklats i Sverige. Det skulle här i landet faktiskt dröja ända till 1979 innan utländska spelare utan några begränsningar kunde värvas direkt till allsvenska klubbar (1974 hade två utländska spelare per lag kunnat delta i allsvenskan under förutsättning att de varit kyrkobokförda här i landet sedan ett år tillbaka). ”Svensk fotboll har historiskt sett varit etniskt homogen, dels till följd av en liten invandring, dels till följd av principer uppsatta av Svenska Fotbollförbundet.”

Men tillbaka till Södertälje i Södermanland, en kommun med 85 000 invånare och med Stockholm som nära granne. Där bildades fotbollslaget Assyriska 1974 och tre år senare Syrianska. 30 år senare skulle Assyriska som första ”invandrarlag” avancera till allsvenskan. (I Superettan 2009 stod ända fram till sista matchen för säsongen kampen mellan just Syrianska och Assyriska om vilket lag som skulle få kvala till allsvenskan; det blev Assyriska som sedan skulle förlora den matchen mot Djurgården; när slutsignalen i den allsvenska drabbningen ljöd stormade Djurgårdsfansen planen och misshandlade ett antal spelare i Assyriska på vägen – rasism?).

Integrationen då? Av en enkätundersökning för några år sedan (2005) framgick att assyrier/syrianer själva i allra högsta grad ser sig som integrerade i Södertälje. ”Gruppen assyrier/syrianer kan sägas vara den mest integrerade i hela Södertälje!”, och framför allt Assyriskas framgångar har enligt Torbjörn Andersson ”definitivt bidragit till att få assyriska/syrianska ungdomar att känna sig integrerade i Södertälje”.

Steget från Södertälje och stadens största minoritetsgrupp till de pågående olympiska spelen i Vancouver kan verka stort, men visst finns det väl någonstans en poäng att sporten kan ha en integrerande faktor, inte bara lokalt utan även glokalt?